Marknaden får lösa det politiken inte fixar – tvärtom hur vi tänker idag…

Idag har det varit Kristdemokraternas dag. Göran Hägglund försökte framförallt vara rolig, och hade använde en stor del av sitt tal till att raljera över oppositionspartierna genom att med ordlekar jämföra politiken med att odla. Visst finns det rimliga jämförelser mellan att odla och att utveckla ett samhälle. Men Hägglunds ordlekar lyfte inte. Och framförallt tydliggjorde de överhuvudtaget inte var Kristdemokraterna står i viktiga frågor. Tråkigt att han valde att ta en stor del av sin tid till att leka med ord. Jag tycker politik är viktigare än så.

Men efter talet fick jag uppleva den raka motsatsen. Sverker Sörlin fick på ett seminarium arrangerat av Arena Idé presentera sin bok “Pianona i Västerbotten“. (Här hittar du en intervju med honom om boken). Hans lågmälda men tydliga sätt att resonera gav mig en rejäl dos av optimism om politikens möjligheter och förutsättningar att ta mer plats. Trots att han själv sa sig vara rätt pessimistisk i frågan.

Hans resonemang bygger på att politiken sedan 1980-talet befunnit sig i de rum och arenor den förpassats med tesen “Politiken ska endast ta ansvar för det marknaden inte klarar”. Sörlin gör en tydlig distinktion mellan politik och politiker. Det handlar inte om det politiker gör, utan om ett behov av ett bredare sätt att resonera, där marknadsmodeller och ekonomism inte ska vara den huvudsakliga utgångspunkten.

Då får vi möjlighet att lämna utgångspunkten att det enda som räknas är att effektivisera och maximera (även om det självklart är nödvändigt) utan att det handlar om att faktiskt skapa ett gott och bra samhälle, inte bara ett effektivt sådant.

Politik, när den har betydelse och förmåga att förändra samhället, bygger inte bara på effektivitetsdogmer, utan också på visioner och passioner. Då ställer man och diskuterar de frågor som har betydelse för människors möjligheter att utvecklas och få möjligheter till ett gott och rikt liv. Istället för att bara ställa frågor om ekonomi, effektivitet och marknadsmaximeringar. Jag ser fram emot att läsa denna bok (som har fler mycket intressanta perspektiv än just detta)!

Låt oss istället vända på utgångspunkten i det politiska samtalet; Marknaden får ta hand om det politiken inte fixar. Det som blir över, efter en öppen diskussion om vad som faktiskt är viktigt och centralt.

Då, men bara då, tror jag vi kan få fram de nya provisoriska utopierna som faktiskt kan lyfta samhällsbygget till nya nivåer av utveckling och möjligheter till ett gott liv. Då, men bara då, blir ju de mänskliga rättigheterna överordnade marknadssystemen. Då, men bara då, blir ju strävan efter likvärdiga villkor för alla viktigare än upphandlingsreglernas självklara försvar för framförallt att marknaden ska fungera effektivt.

Det är knappast enkla och snabba frågor att varken ställa eller ge svar på. Men sannolikt nödvändiga om vi ska ta oss framåt och uppåt i arbetet för ett samhälle för alla.

För också idag är det dags.

Dags för rättvisa!

Tyckte du detta var bra? Dela det:
Publicerat i Idé och rättvisa | Etiketter , , , , , , | Lämna en kommentar

Rättvisa, solidaritet och hållbar utveckling styr agendan!

Så har Almedalsveckan startat. Stefan Lövén inledde med ett riktigt bra och ideologiskt tal. Han tog publiken med storm genom att inleda med mänskliga rättigheter och internationellt ansvar. Det ramade in hela hans anförande och det politiska alternativ socialdemokratin ställer upp mot den moderatledda regeringens politik. Men det var dessutom ett tydligt avståndstagande från Sverigedemokraterna och den rasistiska agenda de driver. Kändes både bra och tydligt. Jag skulle i och för sig välkomnat en ännu tydligare retorik kring de mänskliga rättigheterna, där också rätten till sin religion tydligare lyftes fram. Det postsekulära samhällets självklara behov av andlighet och existentiellt sökande  har ännu inte helt blivit en basal del av den socialdemokratiska samtidsanalysen, men det tar sig tydligt och klart framåt.

Foto: Mikael ÅstmarAntalet seminarier, arrangörer och besökare slår alla tidigare rekord, men det är ju numera tradition vad gäller Almedalsveckan. Ett utmärkt sätt att använda veckan är att se den som en personlig kompetensutvecklingsvecka. Aldrig annars finns möjlighet att så samlat kunna lyssna till så många ytterst kompetenta och initierade “panelister” som här i Visby denna vecka på året. Och dessutom utan att man behöver betala för att få lyssna!

Med Almedalsveckan brukar i mig väckas de grundläggande tankarna om samhällsutveckling, övergripande inriktningar och ideologiska tankar.

Välfärd, solidaritet och hållbar utveckling tror jag kommer att prägla de återstående tio veckorna av valrörelse. Moderaterna kommer att – i den mån man inte ägnar sig åt “negative campaigning” sannolikt att försöka framstå som ett tryggt alternativ samtidigt som de fortsätter driva sin enda prioriterade fråga; fortsatta skattesänkningar. Men de kommer att få göra det mot en tydlig fond som utgår från gemensam trygghet, rättvisa och klimatomställningsbehov.

Allas rätt till trygghet och välfärd kommer att vara en viktigare fråga en fortsatta skattesänkningar. Där har socialdemokratin tydligt tagit initiativet och är de som sätter agendan. Bra är tydligheten, som blir allt starkare, om att kvalitet är viktigare än ägarvinst.

Allas rätt att få delta i samhällsbygget kommer att vara en viktigare fråga än kraven på sämre arbetsvillkor och lägre löner. Och allas lika rätt och värde kommer att vara mer centralt än behovet av ökade ekonomiska och därmed sociala skillnader. Här har fackföreningsrörelsen och alla de som arbetar för de mänskliga rättigheternas olika perspektiv sett till att ta initiativet från den kortsiktiga arbetsgivaragendan och den sekulärindividualistiska idén om att allas rätt måste leda till likriktning.

Behovet av klimatomställningsinsatser och hållbara investeringar kommer att vara en viktigare fråga än konservativa idéer om att utvecklingsinriktningen inte kan styras om. Här har miljörörelsen och faktiskt fackföreningsrörelsen sett till att ta initiativet. Det märks inte minst genom den ökning av miljöintresset som redovisas i bland annat dagens DN.

Välfärd, solidaritet och hållbar utveckling. Allt utgår från att vi ska bygga samhället. För att lyckas med det om man strävar i den riktningen krävs en analysmodell som ser människor och hur de är över- och underordnade i samhällsstrukturerna. Och den som missar de ekonomiska och sociala strukturerna har aldrig möjlighet att hantera övriga över- och underordningsfrågor. En rättvis ekonomisk fördelning och en solidariskt fördelad välfärd skapar den grundläggande trygghet som är nödvändig för att samhället ska vara starkt nog att våga utmana traditionella och historiska maktordningsstrukturer också när det handlar om mänskliga rättigheter. Jämlikhet, religionsfrihet, rätten till sin sexuella läggning, orättfärdigheter på grund av ålder eller funktionshinder.

Där kommer aldrig partier och rörelser som utgår från konservativa eller endast liberala utgångspunkter att lyckas.

När kraven på solidaritet och långsiktighet växer är det progressiva politiska rörelser som kan sätta dagordningen. Det skapar framtidsoptimism. Om ett bättre Sverige. För alla!

Och, som jag brukar sluta. Det är dags nu.

Dags för rättvisa!

Tyckte du detta var bra? Dela det:
Publicerat i Idé och rättvisa, Miljö och klimat, Socialdemokraterna | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Välkommen våren och mångfalden!

Mitt vårtal vid Skogstorp GoIF:s valborgsmässofirande

Vi samlas så här varje år. Här på Orrliden, men samtidigt på ett närmast oändligt antal platser runt vår kommun och vårt land. För att med majbrasans värme köra bort det sista av vinterns kyla. Vi samlas för att hälsa våren välkommen. Och att glädjas åt att vinterns enfald ersätts av vårens och sommarens mångfald.

10338829_247268062126819_5360987285762286039_nHär i Skogstorp kan vi knalla runt på vår tomt och se hur livet kommer tillbaka. Vi kan ta promenader längs vägarna och se hur olika men ändå så lika som livet skjuter fart. Fotbollsträningarna tar fart, och det blir samtidigt allt skönare att bara sitta på en stol och njuta av solen.

Björkarna slår ut. Det är så spännande att se hur olika, men ändå lika de är, alla olika sorters björkar.

Blommorna slår ut. Färgprakten växer. Det är så spännande att se hur olika, men ändå lika de är, alla olika sorters blommor.

Myrorna vaknar till och börjar sitt för oss alla livsavgörande arbete med att hålla ordning på marken. Det är så spännande att se hur de faktiskt inte är lika, utan olika. I färg, storlek och hur de bygger sina stackar. Men ändå så lika och viktiga i sin uppgift.

Våren är den tid då vi hälsar mångfalden välkommen tillbaka efter vinterns relativa enfald. Och visst är det spännande att inom sig känna den glädje och upprymdhet som våren och mångfalden skapar.

Våren ger oss hopp om livet. Det är så skönt att känna hur livsluften växer till inom sig. Visst är det skönt med värmen. Den ger oss möjligheter att lägga av oss de tunga, varma och i viss mån inlåsande vinterkläderna. Värmen ger oss möjligheter att spritta och leva ut.

Men jag tror att det viktigaste med våren är att vi så tydligt ser att vår jord och vår natur lever. Från de till synes torraste grenarna växer sig bladen starkare och grönare. Det blir så tydligt att det finns liv, och att liv gör skillnad.

Jag tror ändå att det som ger oss mest energi är upptäckten och återupptäckten av mångfalden. Vi får energi inte bara av att träden börjar grönska, blommorna börjar slå ut, fotbollsspelarna börjar sin träning och myrorna sitt idoga arbete.

Vi får energi av att allt lever upp, men inte är lika, utan olika. Mångfalden ger energi och gör oss varmare inombords. Jämför bara vinterns enfald; grått, kallt och kala grenar.
Det är därför vi hälsar våren välkommen! För mångfaldens och värmens skull. För att det är när det olika kommer fram som vi får en helhet som vi känner igen och älskar.

Jag är övertygad om att också i samhället ger mångfalden oss energi och liv. Dessvärre växer sig nu krafter allt starkare som vill skapa om vårt land. Till en enfaldig höstkänsla av mörker, gråhet och kyla.

Vi måste vara många som, likt när vi samlats här, också står upp för betydelsen av mångfald i samhället. Vi måste vara många som står upp för människors rätt att vara sig själva. För precis som i naturen så berikar och värmer den mänskliga mångfalden vårt samhälle. Det gör oss alla öppnare, och ställer krav på oss att vara nyfikna. Precis som vi är nyfikna på vilka blommor som är på väg upp ur jorden.

Vi ska inte vara rädda för mångfalden, lika lite som vi är rädda för de blad som slår ut på björkarna. Vi ska vara nyfikna. Med mångfalden lär vi oss nyfikenhet. Och det är också nyfikenheten som skapar glädje och livslust.

Vår, värme och mångfald.

 

Vi har samlats här för att hälsa våren och naturens mångfald välkommen tillbaka. För att vi känner att den berikar oss och ger oss liv och väcker vår nyfikenhet.

Välkommen våren!

Jag vill hälsa våren välkommen genom att avsluta med en dikt av Karin Boye.

Morgon

När morgonens sol genom rutan smyger,

glad och försiktig,

lik ett barn, som vill överraska

tidigt, tidigt en festlig dag —

då sträcker jag full av växande jubel

öppna famnen mot stundande dag —

ty dagen är du,

och ljuset är du,

solen är du,

och våren är du,

och hela det vackra, vackra,

väntande livet är du!

 

– – –

Vi hälsar våren välkommen genom att för den utbringa ett fyrfaldigt leve.

Leve våren! Leve den!

Tyckte du detta var bra? Dela det:
Publicerat i Idé och rättvisa | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Man måste inte vara för fiendens fiende

Konflikten mellan Ukraina och Ryssland förvärras för varje dag. Folkomröstningen på Krim om att “byta nation” till Ryssland från Ukraina strider mot folkrätt och demokratiska grundprinciper. Om detta är det svårt att invända. Rysslands osmakliga och geopolitiska glupskhet är ovärdig varje demokratisk och human nation (ungefär lika ovärdig som när USA invaderade Grenada eller Irak. Vid inget av fallen fanns ett mandat från FN som legaliserade aktionen) och måste med tydlighet fördömas.

OLYMPUS DIGITAL CAMERADet innebär dock inte att Ukrainas ledning efter revolten ska hyllas och accepteras utan tydligt och klart klandras för rasistiska och antidemokratiska idéer. Med Svoboda (som stöds av bl.a. Svenskarnas parti och Nordisk ungdom) och högra sektorn i ledningen av den provisoriska regeringen kan man inte säga att bara för att Ryssland och Putin agerar mot folkrätt och demokrati så är Ukrainas regeringen för just folkrätt och demokrati. Martin Aagard skrev redan i december 2013 en rätt rimlig redovisning av Svobodas ideologi och bakgrund.

När nu utrikesminister Carl Bildt tydligt och klart – och jag håller med – säger att Ryssland och Putin stänger ett antal diplomatiska dörrar, så vore det minst sagt rimligt att samme utrikesminister (Bildt) klart och tydligt tar avstånd från Svoboda, och deras politik. Men det gör han inte, och det förvånar.

Man måste inte välja sida i en konflikt som har två kontrahenter med det gemensamma att de har fel. Man kan – och måste – med tydlig och klar stämma säga ifrån gentemot båda parter. Ryssland gör fel, Krim är en del av Ukraina. Ukraina måste klandras för varje försök till rasism och idé till brott mot de mänskliga rättigheterna.

För, trots vad USA och den bipolära debatten ställer krav på, båda parter har fel.

Det är dags nu.

Dags för rättvisa!

Tyckte du detta var bra? Dela det:
Publicerat i Utrikes | Etiketter , , | Lämna en kommentar

Diplomati är mer än att säga saker

I Krim har det regionala parlamentet (kanske det kan jämföras med landsting, men det är jag lite osäker på) beslutat att de vill att regionen ska tillhöra Ryssland och inte Ukraina. Revolten i Kiev har därmed spritt sig på ett sätt som revoltörerna sannolikt inte tänkt sig. Alldeles uppenbart är situationen i Ukraina komplex, med många befolkningsgrupper och minoriteter, som alla har relevanta krav på rätten till sin identitet.

Ros3Men en hastigt hopsamlad folkomröstning i en extremt orolig tid kan knappast vara lösningen för Krim. Jag skulle säga att det såvitt jag förstår inte är förenligt med folkrätten att en del av ett land kan fatta den typen av beslut utan att övriga medborgare får säga sitt. Här är jag tills vidare lugn i förvissningen om att Sverige inte kommer att darra på manschetten. Utrikesminister Carl Bildt har förvisso den senaste tiden ägnat stor kraft åt att göra halsstarriga ensidigt orienterade uttalanden. Men just i frågan om Krims nationella tillhörighet är jag som sagt trygg med att Carl Bildt intar rätt position.

Däremot är det mer komplicerat att Carl Bildt framhärdar i att avstå från att rikta kritik mot Svoboda, ett av de politiska partier som ingår i den Ukrainska övergångsregeringen. Deras historia och inriktning är alltför solkad av rasism, antisemitism och framförallt nationalism för att undgå kraftig kritik.

Det som behövs nu är inte halsstarriga absoluta uttalanden i komplicerade frågor. Det som behövs är istället lugn och metodisk diplomati. Jag hoppas mycket på biträdande generalsekreteraren (förra utrikesministern Jan Eliasson (S)) för FN:s arbete, även om insatserna är enorma och problemet komplext. Rent faktiskt är det så att Krim landmässigt inte hänger ihop med Ryssland men väl med övriga Ukraina. Samtidigt har Krim en historia där man “tillhört” olika länder. Komplexiteten när det gäller folkgrupper är större än att handla om Ryssar kontra Ukrainare. Dessutom finns tartarerna som en tydlig minoritetsgrupp, tillsammans med andra etniska/kulturella grupper med var och en sin historia och sina värderingar om tillhörighet.

Det är en komplex och allvarlig situation. Det är just därför jag tycker Carl Bildt förtjänar kritik (men inte Fredrik Reinfeldt!). Att så tydligt väja undan för komplexiteten som Carl Bildt gjort gynnar varken utvecklingen i regionen eller förtroendet för svensk utrikespolitik. Men däremot Fredrik Reinfeldt har hanterat frågeställningarna både diplomatiskt klokt och politiskt stringent.

Den nuvarande situationen är komplex, minst sagt. I Ukraina nu, men tidigare också i exempelvis Egypten, som är ett land vars utveckling jag följer noggrant. När det kommer till Egypten har jag inte haft anledning att kritisera Bildt, utan han har tvärtom varit ganska bra på att stå upp för folkrätten och de mänskliga rättigheterna. Samtidigt.

För det är det allt handlar om, försöker jag tänka.

Det innebär i den nu aktuella konflikten att Ryssland ska kritiseras för sina övergrepp mot folkrätten – Ukraina är en suverän stat och varje intervention utan stöd från FN:s säkerhetsråd är i princip ett brott mot folkrätten (Det är lika illa som USA:s intervention i IRAK 2003).

Det innebär att Janukovitj ska kritiseras för sitt förtryck av stora befolkningsgrupper och sina konsekventa övergrepp på demokratin (Det är lika illa som fd president Morsis i Egypten sekteristiska politik).

Det innebär att Svoboda ska kritiseras för sin osmakliga nationalistiska politik och sin rasistiska agenda (Det är lika illa som general Al-Sisis statskupp i Egypten sommaren 2013).

Så tror jag att svensk utrikespolitik skulle må bra av att utgå från.

För tysta ska vi som land inte vara. Vi ska säga ifrån. Alltid och tydligt. Tre begrepp tror jag ska vara grundläggande för alla utrikespolitiska överväganden.

Folkrätt. Mänskliga rättigheter. Demokrati. Tre begrepp och värdesystem som alltid ska försvaras.
Tyckte du detta var bra? Dela det:
Publicerat i Utrikes | Etiketter , , , | Lämna en kommentar

Fiendens fiende

Utrikespolitik handlar inte bara om att uttala sig tillräckligt avståndstagande från en sida, och vara överslätande gentemot den andra. Utrikespolitik handlar – om den ska vara framgångsrik – huvudsakligen om att kunna prata med alla, för att både göra sin ståndpunkt klar och att påverka och förändra skeendet.

Det är uppenbart och tydligt att Rysslands agerande klart strider mot folkrätten och ska kritiseras. Men ska utrikespolitiken stanna vid det?

Bild från Prescott Pym

Utbombad Panzer IV från andra världskriget. Bild från Prescott Pym

Av den svenska debatten om hur regeringen – huvudsakligen utrikesminister Carl Bildt eller hans chef statsminister Fredrik Reinfeldt – agerar i Ukraina-krisen har debattör efter debattör sett till att fördöma allt som inte handlar om att klart och tydligt ta avstånd från Rysslands agerande. Och sen har debatten stannat vid det. Vilhelm Agrell har bland annat sagt att Fredrik Reinfeldt genom sitt uttalande “tar den Ryska versionen av krisen för given“. Han säger också att det är ett mycket obehagligt uttalande.

Vad är det då Reinfeldt sagt, som är så djupt upprörande? Han sa: “Det är i någon mån förståeligt att Ryssland agerar på en rysk minoritets oro på Krim och i östra Ukraina, men inte på det sätt man agerar

Och det är det ju, om man inte använder den förskräckande utvecklingen som ett sätt att underblåsa ett annalkande krig. Den som vill nå framgång i sitt arbete, måste ha möjlighet att tala med alla, förstå hur de resonerar, och genom sitt agerande slå hål på uppenbara ologiska resonemang och faktiskt påverka utvecklingen i sådan riktning att folkrätten inte ställs åt sidan OCH att krig kan undvikas.

Att ensidigt välja att kritisera Ryssland, utan att se hur historien utvecklats i det område som saken rör, gör det svårare att kunna påverka utvecklingen i annan riktning än mot ett allt fullskaligare krig. Att, som utrikesminister Carl Bild gjort, tydligt väjt undan från att kritisera (13.35 in i inslaget) det rasistiska partiet Svobodas medverkan i Ukrainas nya regering, är inte ägnat att stå upp för de mänskliga rättigheterna. Det är, som Ulf Bjereld så väl uttrycker det, “riktigt, riktigt svagt“. Hans linje är istället att ensidigt kritisera Ryssland.

Frågan är nu hur EU kommer att hantera situationen. Angela Merkel har, till skillnad från som det verkar bland annat Carl Bildt, sett till att istället för att finnas endast i medierna och uttala fördömanden, sett till att hålla dialogen med Ryssland öppen. Att föra dialog med Ryssland är betydligt effektivare om man har som syfte att förhindra en invasion. Förhoppningsvis kommer Merkels linje att leda framåt. Att, som Carl Bildt säger ikväll, att EU:s ledare är överens om att det Ryska agerandet är en “aggression” är korrekt.

Men utan en balanserad analys – som utgår från situationen i Ukraina och regionen och ser hela händelseutvecklingen, bland annat att rasismen riskerar att få grepp om den Ukrainska regeringen – liksom en konstruktiv dialog med inblandade parter kommer utvecklingen inte att gå åt rätt håll. Varken till stöd för mänskliga rättigheter eller folkrätten.

Den utrikespolitiska debatten i Sverige måste göra sig fri från de värsta väst-hökarna. Och det är inte självklart att fiendens fiende är ens vän!

 

Tyckte du detta var bra? Dela det:
Publicerat i Utrikes | Etiketter , , , | Lämna en kommentar

Sverige är inget aktiebolag!

“AB Sverige”. Det är ett begrepp som används från och till om Sverige. Som nation och som stat. Och så tror sig mer eller mindre relevanta kommentatorer kunna jämföra Sverige med ett aktiebolag, och regeringen som ett mellanting mellan bolagsstyrelse och statsministern som VD.

Det är en bedräglig jämförelse. För det är klart att svensk ekonomi ska hänga ihop, och att statens finanser inte ska drivas med långsiktigt underskott (på det vis som dessvärre Anders Borg – ekonomidirektör borde väl han jämföras som? – gör idag). Men liknelsen med ett aktiebolag, som har som enda uppgift att leverera ekonomisk vinst till sina ägare, gör att statens vida och än ett aktiebolag långt viktigare uppgifter förminskas till ekonomiska kalkyler, där vinst för verksamheten blir det grundläggande målet.

1a_maj_Kjell_030För målet med Sverige – staten och nationen – är ju faktiskt inte att vi ska gå med pekuniär vinst. Om det vore så, finns det en enkel lösning. Det är ju staten, genom Riksbanken, som i princip, trycker sedlar och ansvarar för hur mycket pengar det finns. Behövs vinst för staten, är det ju bara för Riksdagen att uppdra åt Riksbanken att trycka lite mer och leverera till statskassan.

Nej, uppgiften för nationen/staten/samhället är istället att ge bästa förutsättningar för alla invånare att leva ett så gott och rikt liv som möjligt. Det innebär att staten ska ägna sig åt sådant som för en marknadsekonom betraktas som förlustaffärer; omvårdnad, omsorg, välfärd.

Under alltför många år har målet för välfärdsverksamhet efter välfärdsverksamhet vridits om från att tjäna invånarna till att tjäna marknaden. Syftet, det grundläggande, har allt tydligare blivit att det är möjligheten till fri konkurrens mellan företagen som är den avgörande och grundläggande uppgiften för “AB Sverige”.  Ta apoteken, eller för att använda det begrepp som ska användas, apoteksmarknaden, som exempel. Syftet med apoteksmarknaden är i grunden att olika apoteksbolag på så lika villkor som möjligt ska kunna konkurrera med varandra. Det låter bra, och är naturligtvis för varje “marknad” en självklar utgångspunkt (även om varje deltagande företag som underliggande ambition har att bli ensam kvar, genom att konkurrera ut alla övriga aktörer. Det ger ju bäst vinstmöjligheter för ägarna).

Men tidigare var syftet med att vi hade apotek runt om i Sverige att människor i behov av läkemedel så enkelt som möjligt skulle få tag på sådant. Inte att Apoteksbolaget skulle ge mesta möjliga vinst åt sin ägare – staten. Nu får, exempelvis diabetiker, irra runt bland olika apotek i hopp om att hitta sin ordinerade medicin. Tidigare kunde ett apotek, som tillfälligt var utan någon medicin, snabbt och effektivt informera personen i fråga till vilket apotek hen skulle vända sig för att direkt få sin medicin. Nu funkar det inte så. Apoteken konkurrerar ju med varandra…

Sverige är inget AB, med primärt syfte att ge sina ägare ekonomisk/pekuniär avkastning. Sverige är en stat, och en stat tycker jag ska ha som grunduppdrag att ge trygghet och välfärd och klara spelregler för alla aktörer, så att varje invånare får bästa möjliga förutsättningar för att utifrån sina förutsättningar och värderingar att leva ett rikt, meningsfyllt och fullständigt liv.

Så säg ifrån, när någon jämför Sverige med ett aktiebolag. En stat är oändligt mycket mer än så.

***

Carl Tham skriver intressant idag på dagensarena.se om behovet av ideologiskt djup i politiken.

Orsaken till att jag skrivit detta inlägg var en kommentar på di.se angående den i mitt tycke mycket kloka utnämningen av Mikael Sjöberg till generaldirektör för AMS.

Tyckte du detta var bra? Dela det:
Publicerat i Ekonomisk politik, Idé och rättvisa, Kommunalt | Etiketter , , | Lämna en kommentar

Mer än 30 miljarder finns för byggande – om man vill…

Regeringen, den moderatledda, presenterade idag ett utredningsdirektiv om “Förbättrad bostadssituation i Storstadsregionerna” (Dir 2014:26). Alla fyra partiledare inom regeringskoalitionen har också skrivit en debattartikel i Aftonbladet med rubriken “Så ser vi till att det byggs fler bostäder“. I kort sammanfattning innebär direktiven till utredaren att man ska se hur man kan göra det man redan gör. Alltså i princip ingenting. Fast typ på ett bättre sätt. I alla fall efter det att utredningens förslag presenteras i slutet av 2015.

SAMSUNGDet är för en gångs skull ovanligt lätt att hålla med Centerstudenterna; “Man kan göra mycket med en utredning, men man kan inte bo i den“. Och sannolikt kommer heller inte särskilt många fler att kunna bo heller efter det att utredningen presenterat sina förslag.

Den moderatledda regeringen har alldeles uppenbart redan avgått, och ägnar sig nu endast och enbart åt luftpastejutspel. Rätt sorgligt för Sverige, som behöver byggas starkare för att ta emot framtiden väl rustat. Men det är uppenbart så det är. De fyra tänkta giganternas inlägg i Aftonbladet (den ovan refererade debattartikeln från de borgerliga partiledarna) är uppriktigt sagt ovanligt innehållslös. Inte ett enda reellt förslag som stimulerar byggandet. Varken i “storstadsregionerna” eller i kommuner som Eskilstuna, där jag bor och verkar. Det finns liksom inte ens en koskälla att pingla i när man läser artikeln, som undertecknats av de fyra som idag har störst inflytande över svensk politik. Ingenting. Men det är kanske inte så oväntat. De har, som sagt, redan avgått.

Jag kan från och till vara lite orolig över att inte heller socialdemokraterna har en genomtänkt och fungerande bostadspolitik. Men de har i alla fall viljan att se problemen, och att därmed faktiskt också göra någonting åt dem. Jag är inte översvallande positiv åt Veronica Palms svar på borgerlighetens tomma bostadsutspel, men hon visar uppriktigt och ärligt en vilja att se problemen och faktiskt göra något åt dem.

Som jag skrev på Tro&Solidaritetsbloggen häromdagen finns det faktiskt ett rätt rejält statsfinansiellt utrymme att använda för bostadspolitik. Om man vill, och tycker att fördelningspolitik har betydelse. 2012 subventionerade staten privatlån, som huvudsakligen går till bostadsfinansiering, med mer än 30 miljarder kronor. Det är omvänd fördelningspolitik. Det innebär att de som inte har lån subventionerar dem som har lån. I skattereduktion förtäckta räntebidrag till huvudsakligen icke behövande.

Ta bort räntesubventionerna, och använd istället de 32 miljarder (2012) som används för detta till bostadspolitiska stimulanser. Det skulle både kunna kapa de första årens driftskostnader för nybyggnation, och kunna stimulera renoveringar i det befintliga bostadsbeståndet.

Och framförallt. Det skulle på riktigt kunna mota den alltmer skriande bostadsbrist som finns. Inte bara i “storstadsregionerna”, utan också i övriga Sverige, som exempelvis Eskilstuna.

Det är inte rimligt att skattesubventionera människor med bostadslån, när inte hyresgästerna får några subventioner. Vi måste upphöra med bidragen till dem som tagit lån!

Det är dags nu.

Dags för rättvisa!

 

Tyckte du detta var bra? Dela det:
Publicerat i Bostadspolitik | Etiketter , , , , , , , | Lämna en kommentar

Bostad en rättighet – sluta subventionera dem som har mest

Jag skriver ett gästinlägg på Tro&Solidaritetsbloggen om Bostadspolitik: “Varje anständigt välfärdssamhälle ser till att alla har rätt till en bostad. Bostaden är inte en vara vilken som helst. Att bo tryggt och bra är ett absolut grundläggande behov. Det är därför inte rimligt att driva bostadspolitiken allt mer till den marknadsfundamentalistiska branten.

DSCN0961På en marknad löser sig nämligen situationen så, att de allra flesta blir hyfsat tillgodosedda, de med tjock plånbok välförsedda, men de med tunn eller ingen plånbok blir utan. Den svarta marknaden för hyresrätter i Stockholm torde av marknadsivrarna kallas fri. Den är ju inte statligt reglerad, utan där hanteras allt genom att med priset balansera utbud och efterfrågan. Och just nu är, enligt Dagens Industri, priset för att få ett hyreskontrakt mer än 200 000 kronor. Per rum!”

Läs hela inlägget här

 

Tyckte du detta var bra? Dela det:
Publicerat i Bostadspolitik | Etiketter , , | Lämna en kommentar

Ekonomi och social orättvisa är problemet – inte ras eller religion

Jag har under en tid funderat mer och mer över hur stora likheter som finns mellan det som händer just nu, och det som hände under 1930-talet i Europa. För varje dag som går blir likheterna fler och fler. Det känns allt mer obehagligt. På flera sätt än ett.

För det första, och mest uppenbara (kanske). Det är minst sagt oroande att rasismen, religionsfientligheten och de antidemokratiska krafterna blir allt bättre organiserade, och samtidigt allt våldsammare. Attackerna mot människor, organisationer och trossamfund växer i styrka och blir både mer frekventa och allt våldsammare. Likheterna mellan Hitlers brunskjortors dåd – märk väl under inledningen och den första perioden av nazismens era – blir allt tydligare. Att rita hakkors på dörrarna till moskéer är ett illdåd likvärdigt med de raider som gjordes i det tidiga nazi-tyskland.

Då invänder den ena efter den andra; “Det är att ge högerkrafterna för stor uppmärksamhet, att påpeka och högljutt protestera mot deras dåd”. Precis det är den andra likheten med 1930-talet. Det är precis det som hände såväl i Tyskland som i övriga Europa. Till och med när Nazi-Tyskland annekterade angränsande länder, valde Storbritannien och andra att hellre väja än att stå upp för allas rätt till frihet.

Vi måste tydliggöra vad demokrati och mänskliga rättigheter står för. Att var och en har rätt till sin egen identitet, religiöst, etniskt, sexuellt, gendermässigt och åldermässigt. Det innebär att andra inte har samma uppfattning som jag, en annan religion, andra kulturella rötter, ett annat kön, en annan ålder, en annan sexuell läggning. Jag och du har ingen rätt att ifrågasätta andras identitetsval (så länge det inte förtrycker någon annan). Men vi har alla en skyldighet att slåss för de mänskliga rättigheterna. Ett land med mänskliga rättigheter accepterar olika religiösa, kulturella, etniska, sexuella osv. inriktningar, läggningar och uppfattningar. Tillsammans ska vi stå upp för varandras rätt att vara sig själv. Och tillsammans kraftfullt med demokratiska metoder stå upp mot de attacker ett demokratisktsamhälle utsätts för. Då måste vi säga ifrån. Annars gör vi som alltför många gjorde på 1930-talet.

Invändningen att vi inte ska ge högerkrafterna uppmärksamhet förstärks också av att de politiska partierna inte vill “störas” av samhällssignaler. Det vill istället med allt större intensitet fortsätta den kommunikationsteoretiskt välstrukturerade kampen, där triangulering, strategier för att störa ut motståndaren och gjorda prioriteringar inte får störas med “ovidkommande” frågeställningar i områden där dessvärre ingen av partierna “mäter” särskilt bra. (Alltså att opinionsmätningarna inte ger bra betyg åt något av partierna…).

När politiken begränsas till att bli ett strategiskt (i realiteten oftast taktiskt) spel, ges nazismen spelrum på planer där partierna inte vill vara.

Problemet är dessutom större än så. När kommunikationsstrategierna är det enda som kvarstår i det politiska tänkandet, försvinner också idéerna om hur samhället ska förändras. Istället fokuseras politiken på att vinna val. Det är naturligtvis viktigt att vinna val. Rentav en förutsättning, om man vill förändra samhället. Men om viljan att reformera undertrycks av kortsiktig taktik, försvinner också reformidéerna. Det i sin tur ger ytterligare näring åt nazister, fascister och andra fundamentalister.

För när reformidéerna inte finns, försvinner också den beskrivning av samhället som använts för reformarbetet. Samhällsutvecklingen sker genom att motsättningar (fel, brister, skevheter osv.) tydliggörs och reformeras bort. Vad som hänt i stora delar av Europa, och Sverige, är att den motsättningsbeskrivning som använts under 1900-talet fått ge vika. Motsättningen mellan de med ekonomisk och kulturell makt och de utan. Istället har motsättningen mellan de som har och de som inte har arbete förstärkts, liksom motsättningen mellan religioner och kulturer.

Vi måste tydliggöra att samhällsproblemen skapas av ekonomiska och sociala klyftor, inte av motsättningar mellan religioner. Det är de alltför stora, och växande, klyftorna som skapar hopplöshet och ofrihet. En arbetslöshetsnivå där nästan var tionde tvingas avstå från att bidra till det gemensamma är ett gigantiskt problem. Ekonomiska klyftor som allt tydligare syns på människor är i hög utsträckning orsaken till hopplösheten. För inget politiskt parti har varken en verklighetsbeskrivning som känns igen eller lösningar på dessa problem.

Foto: Mikael ÅstmarDå får alternativa förklaringsmodeller lätt fäste. Att det inte är arbetslösheten och de ekonomiska orättvisorna som är problemet, utan andra kulturer och religioner.

När de etablerade politiska krafterna därefter i någon slags panik (eller kanske som resultat av att följa de senaste opinionsmätningarna och därefter skapa en trianguleringsingång) försöker lösa de problem som beskrivs av nazister och fascister (alltså kulturella och religiösa motsättningar som grund till problemen), då förstärks den motsättning nazisterna beskriver. Så blir det etablerade ansvariga för att befästa bilden av att det är kultur- och religionsmotsättningar som är orsaken till samhällsproblemen. Detsamma gäller för media, när man utgår från att den analys som görs av nazister och rasister är den som ska ligga till grund för debatten (när SVT ställde frågan “Hur mycket invandring tål Sverige?” är ett tydligt exempel på när public service går i extremismens ledband).

Låt oss säga ifrån! Kultur och religion skapar tillgångar i ett samhälle. När idéer, vinklar och värderingar bryts skapas nytt och spännande. Ett samhälle blir rikare ju mer kulturella uttryck som får plats. Ett samhälle blir fattigare om kulturen görs enfaldig.

Låt oss säga som det är; Orättfärdigheten i samhället beror på för stora och orättvisa ekonomiska klyftor. Det är de maktlösa som står mot makteliten.

Med den utgångspunkten ska vi förändra – reformera – samhället.

Vi ska säga ifrån. Inte stryka medhårs. Inte acceptera verklighetsbeskrivningar som grupperar människor i olika värde efter etnicitet, religion osv.

Det är dags nu! (Annars blir det kanske som på 1930-talet igen).

Dags för rättvisa!

Tyckte du detta var bra? Dela det:
Publicerat i Arbetarrörelsen, Idé och rättvisa, Socialdemokraterna, Tro och solidaritetsrörelsen, Tro&Politik | Etiketter , , , | Lämna en kommentar