När marknadsliberalismen håller på att gå till historien…

Postat den 20 mars, 2020 av Lars G Linder

Jag läser i DN hur Amanda Sokolnocki vill ha statligt medicinlager och Lars Calmfors tycker experterna (som den här gången inte är ekonomer) ska ha mindre makt, i SvD hur Maria Ludvigsson ondgör sig över myndigheternas rekommendationer för ökad fysisk distans framförallt för äldre. Allt går i grunden ut på att kämpa för de sk liberala idéerna om att marknaden ska lösa alla problem, med statligt stöd av skattebetalarna om det behövs.


Idéer om solidaritet lyser med sin frånvaro, istället är det den enskildes rätt som går före det gemensamma (alltså vi tillsammans), statlig detaljstyrning av den offentliga vården som går före en rimlig avmarknadifiering av apoteksverksamhet, liberala ekonomers perspektiv som går före folkhälsan.
I det sista exemplet inser och förstår jag fuller väl komplexiteten. På många sätt illustrerar det min grundpoäng (som jag kommer till). Men det är samtidigt minst sagt ”lustigt” att se texter om för stort expertvälde från en fd ordförande för Finanspolitiska rådet, som ju aldrig när det gäller ekonomi haft idén att politiker styr för lite och ekonomer för mycket…
När Sokolnocki ondgör sig över att staten inte har koll på sjukvårdslagen gör hon det för att inte behöva notera liberalismens misslyckande när gäller läkemedelslager. När Apoteket marknadifierades kunde ju inte de stackars privata apoteksbolagen ta ansvar för något beredskapslager, utan bara för sin egen vinstnivå. Visst behövs mer av beredskapslager inom sjukvården. Och den enda rimliga lösningen är att solidarisera apoteksverksamheten och se till att vi gemensamt har beredskap inom både läkemedel och annan sjukvårdsutrustning.
När Maria Ludvigsson ondgör sig över att myndigheternas rekommendationer om att i första hand riskgrupperna av oss människor ska försöka minimera risken att smittas nu, blir istället för det gemensammas intresse av att sjukvården fungerar underställt den enskilda människans förmenta frihet att utan hänsyn till andra göra som den själv vill.
Min poäng är att marknadsliberalismen och utgångspunkten ”sköt dig själv och skit i andra” är på väg att läggas till historien.
Vi behöver bygga vårt samhälle istället på solidaritet och gemenskap. En mix av nationella trygghetssystem (beredskapslager, exempelvis), lokalt förankrade, offentligt och gemensamt kontrollerade verksamheter (sjukvård och skola, exempelvis) och ett starkt folkrörelseengagemang (civilsamhället) där människor i gemensamt ansvar och utan vinstintresse varje dag skapar gemenskap och mänsklig trygghet.
Det ställer krav på att vi som är lite äldre (jag är visserligen ”bara” 60 😉) förstår att ta hänsyn och inte bara göra det vi själva vill. Det ställer krav på att kommuner och regioner ser till att få en fungerande lokal förankring av skola, vård och omsorg. Och det ställer krav på att vi alla tillsammans engagerar oss i lokalt, regionalt, nationellt och globalt folkrörelsearbete.
Men det ställer också krav på att marknadsliberalismen inte längre är herre utan tjänare. Att människors behov går före kapitalägares.
Och för den delen att vi ska lyssna i lagom utsträckning på experter av olika slag. Och på nationalekonomer ibland 😉, men inte så ofta som hittills.

Tyckte du detta var bra? Dela det:
Publicerat i Inrikes | Lämna en kommentar

Liberalismen är död, leve friheten!

Postat den 15 mars, 2020 av Lars G Linder

Idén om att avregleringar och marknadsplaceringar har fått sig en riktigt rejäl törn de senaste dagarna. Nu är det moderater och gamla folkpartister, för att inte tala om centerpartister, som kräver statliga lösningar, centrala upphandlingar och gemensamma statliga lager som lösning på corona-frågan.

För min del är det rätt uppenbart att just de lösningar som moderater, gamla folkpartister, för att inte tala om centerpartister, har krävt och genomfört de senaste tjugo åren har visat sig vara direkt kontraproduktiva.

Privata äldreomsorgsanläggningar drivna av vinstskapande företag har sedan länge valt just vinsten, avkastningen på kapitalet, före välbefinnandet för de äldre som råkar finnas i företagets vård (eller våld?). Privata skolor, drivna av vinstmaximerande företag, har visat sig vara mer för vinstmaximering än för elevernas kunskapsmaximering. Privata apotek har visat sig vara mer för vinster än för solidarisk läkemedelslagring. Helt enkelt har ekonomiska vinster satts före människors utveckling och välbefinnande.

Det är i grunden inte särskilt konstigt. Privata företag, drivna med privata aktieägare, har som enda syfte att ge vinst. Inte att bygga solidariska läkemedelslager eller lager för sjukvården. Inte att ge elever kunskap utan för att ge ägare vinst.

När nu Corona-viruset drabbat också vårt land, även om det kommer från andra delar av vår värld, så är det de som snabbast krävt sk liberalisering för någon vecka sedan, alltså att föra ansvaret från den offentliga sektorn till den privata sektorn, som nu högljutt och tydligt krävt just statliga läkemedelslager, statliga insatser för flygbolag, förstatligande av sjukvården (vad nu det i praktiken innebär?), helt enkelt statliga icke liberala insatser. Att de inte skäms för vad de gjort.

Liberalismen är död. Låt oss istället bygga ett samhälle på idén om solidaritet, gemenskap och samhörighet. Ett samhälle som klarar av svåra kriser, som klarar av att ta ansvar för det som händer. Det kräver mindre marknadslösningar. Det kräver mindre av sk konkurrensutsättning. Det kräver istället mer av lagerhållning och ansvar.

Med ett väl fungerande offentligt styrt system, där skolor och vård styrs av den offentliga sektorn kan vi bygga ett samhälle som ger frihet. Frihet för dig och för mig, men möjligen inte för en eller annan riskkapitalist. Frihet för människor är inte frihet för kapitalägare, helt enkelt. Jag hoppas att inte minst centerpartister, med den historia de har, begriper det. Liksom också fd folkpartister. De kommer ur politiska rörelser där medlemmarna inte självklart haft en stark ställning i samhället. Att få moderater att begripa samma sak är nog svårare. Det är ett parti byggt av människor som alltid bestämt, som alltid fått som de vill.

Liberalismen är nog rätt trött just nu. Möjligen död. Men låt oss tillsammans fira friheten. Leve friheten!

För det är dags nu. Dags för rättvisa!

Tyckte du detta var bra? Dela det:
Publicerat i Inrikes | Lämna en kommentar

Vad politiken borde handla om

Postat den 6 januari, 2019 av Lars G Linder

Politik har sedan valet varit alldeles för liktydigt med regeringsbildande. Däremot har alldeles för ofta frågan om idéer och riktning för samhällsutvecklingen varit alltför frånvarande. En sådan fokusering på det politiska spelet ger rejält med näring åt populistiska tanketrådar kring att samhällskollapsen är nära, att katastroferna pågående och förstörelsen omfattande i vårt land.

Sanningen, när det kommer till att relatera till fakta, är ju den att exempelvis sjukvården är bäst i världen. Liksom att välfärdens övriga delar utan problem ligger i absolut världsklass.

Likaså är brottsligheten snarast lägre än någonsin, och inte mer omfattande.

Frågan om integration och utanförskap är heller inte, i varken relativa eller absoluta termer något som är på väg att störta oss över stupet på grund av att vi är sämst i världen. Exempelvis är ju sysselsättningsgraden bland invandrade kvinnor lika hög som sysselsättningsgraden för kvinnor inom EU.

Allt detta innebär knappast att vi ska sitta lugna i båten, utan att det finns ofantligt mycket kvar att förbättra. Att vara bäst i världen är ju inte detsamma som att vara bra.

Dessutom. Det finns förvisso samhällsproblem som behöver hanteras, utöver de områden jag nämnt ovan. De tre viktigaste enligt min uppfattning är följande:

  • Den fullkomligt orimligt orättfärdiga och segregerande ekonomiska fördelningen.
  • Den fördelningspolitiskt orättfärdiga och segregerande bostadssituationen.
  • Den utbildningspolitiskt orättfärdiga utbildningssegregationen.

Kort sagt, den omfattande ekonomiska segregationen. Samma dag som vi via Expressen får reda på att polisen ”genomfört insatser mot tiggare i Vellinge” kan vi i The Guardian läsa att vi den 4 januari nått ”Fat Cat Friday”, den dag då VD:arna i börsbolagen tjänat lika mycket som en normalinkomsttagare tjänar på ett helt år.

I ljuset av denna orimliga ekonomiska segregation, som ingen – eller i alla fall alldeles för få – adresserar i den politiska diskussionen, kan de populistiska tankefigurerna fortsätta gödas. Egentligen utan att någon på allvar säger emot.

Orättfärdigheten, orättvisorna, de stora ekonomiska skillnaderna – kalla det vad du vill – skapar problemen. Läs Tor Wennbergs artikel i DN om detta (tyvärr betallänk).

Enkelt uttryckt finns det en hel del vetenskapliga belägg för att rättfärdighet – rättvisa helt enkelt skapar bättre samhällen. På typ alla upptänkliga sätt. Tidigare har bland annat detta diskuterats av Tomas Piketty i ”Kapitalet i det tjugoförsta århundradet” och de brittiska epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett, i boken ”Jämlikhetsanden”.

Alla ska kunna ha råd att bo vettigt. Skillnaderna mellan hög- och låginkomsttagare ska vara rimliga. Det är väl kappast någon som tycker det är rimligt att ”Fat Cat Friday” inträffar redan den 4 januari? Det är väl knappast någon som tycker det är rimligt att hyreskostnaden för en normal lägenhet ska vara mer än halva den disponibla inkomsten? Det är väl knappast någon som tycker det är rimligt att föräldrars sociala status och inkomst ska avgöra möjligheterna för barn- och unga att få en bra utbildning?

Om det borde den politiska diskussionen handla. Hellre än vem som tar vem till regering. Det som räknas är ju det som blir gjort. Av det som faktiskt har betydelse.

Då kan också de populistiska tanketrådarna möta motstånd från en progressiv politisk idé om framtidsbygget. Då kommer stödet för populismen att minska. Läs gärna Max Fishers intressanta artikel om populismens framtid i The New York Times!

En rättfärdig utgångspunkt kring fördelningspolitik skapar förutom mindre av orimliga orättvisor också möjligheter för en fortsatt utveckling av de offentliga insatserna för en socialt rimlig bostadspolitik och en utbildningspolitik som på allvar når alla på likvärdiga villkor. Liksom den samtidigt skapar resurser både till fortsatt förbättring av världens bästa sjukvård och till en minst sagt behövlig utbyggnad av äldreomsorgen.

Visst kan det vara så att vi är bäst i världen på en hel del områden. Men det är långt kvar innan vi har ett riktigt bra samhälle. Och då handlar det om fördelning.

Det är som jag brukar säga dags nu.

Dags för rättvisa!

Tyckte du detta var bra? Dela det:
Publicerat i Inrikes | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Prata med varandra istället!

Postat den 11 november, 2018 av Lars G Linder

Tänk så trött jag blir på alla som hela tiden vet precis hur det är, vem som har rätt, vem som har fel och inte minst varför allting är precis som den som skriver. 

Tänk om istället människor började prata med varandra. 

Exempelvis alla muslimhatare började prata med muslimer. Om för- och nackdelar med slöjor. Om hur livet ska förstås. Om vad som är viktigt. 

Exempelvis om demokratiska politiker började prata med varandra. Om vad som gör att arbetsrättsreglerna antingen är det mest värdefulla som finns, eller det mest avskyvärda som kan tänkas.

Exempelvis om de politiska partierna till vänster om Sverigedemokraterna började prata med varandra om sakpolitik.

Tänk så bra livet skulle bli då. Inte för att alla omedelbart skulle omfamna varandra och dela varandras åsikter. Inte för att alla problem i ett slag skulle lösas. Men för att människor – för ovanlighetens skull – skulle prata med varandra om viktiga och centrala frågor.

Då kanske vi skulle få en regering rätt snabbt? Då kanske islamofobin lade sig lika snabbt som kvinnoförtryckets osmakliga sedlighetspoliser försvann?

Men det kräver ju både att människor börjar prata med varandra och dessutom lyssna till varandra. 

Sannolikt är det en alldeles för utopisk tanke. Fast jag skulle uppskatta det. För det är dags nu. 

Tyckte du detta var bra? Dela det:
Publicerat i Inrikes | Lämna en kommentar

Rättvisa, solidaritet, utveckling, trygghet

Postat den 12 juni, 2015 av Lars G Linder

Detta inlägg har tidigare publicerats i ”I rörelse”.

Politik handlar om värderingar och idéer, om människovärde och förhållningssätt till naturen, idéer om hur samhället ska se ut och fungera. Och alla partier har inte samma idéer och värderingar.

Den demokratiska socialismen – alltså den ideologiska grund socialdemokratin står på – handlar om att skapa frihet åt alla människor. Frihet att utvecklas som människor genom en rättvis fördelning av materiella tillgångar. Och för att lyckas måste kampen vinnas i hela världen. Alla människor har samma drömmar om andlig frihet. Alla människor har samma drömmar om att äta sig mätta, ha en god bostad och en mening med sitt liv som innebär att man är behövd av andra och behöver andras stöd. Ett ömsesidigt beroende på likvärdiga villkor är grunden för frihet om den ska vara för alla.

Flower3Socialdemokratin behöver återta den ideologiska diskussionen, den idémässiga tankeverksamheten och därmed bättre förstå framtidens utmaningar. Med en levande idédebatt och en aktuell analys av samhället får vi bättre möjligheter att faktiskt hantera det som behöver reformeras. Men vi måste början från början.

Det är spännande att läsa de ”Allmänna grundsatserna” i Socialdemokraternas första partiprogram, som antogs 1897:

”Socialdemokratin skiljer sig från andra politiska partier därigenom, att den vill helt omdana det borgerliga samhällets ekonomiska organisation och genomföra arbetareklassens sociala frigörelse, till betryggande och utveckling af den andliga och materiella kulturen. Hufvudorsaken till de lyten, som vidhäfta våra dagars civilisation, är nämligen det privatkapitalistiska produktionssättet, som upplöst de gamla småborgerliga samhällsförhållandena, samlat förmögenheten i ett mindretals händer och delat samhället i arbetare och kapitalister, med mellanliggande lager af dels försvinnande äldre samhällsklasser – småbönder, handtverkare och småhandlande – dels uppkommande nya.

Den privata eganderätten till produktionsmedlet var i förra tider en naturlig betingelse för produktion, i det den tillförsäkrade producenten hans produkt. Men i samma mån stordriften undantränger handtverket, arbetsmaskinen verktyget, världshandeln och massproduktionen nedbryta alla marknadsgränser, i samma mån blifva de verkliga producenterna förvandlade i en klass af lönarbetare, som i sig upptager den gamla medelklassens nedsjunkande rester och har till sitt sociala kännemärke egendomslöshet med däraf följande beroende och förtryck.

Arbetsprocessens utomordentliga tekniska utveckling, den oerhört stegrade produktiviteten hos det mänskliga arbetet, det ständigt pågående öppnandet af nya produktionsfält, allt detta, hvarigenom nationalförmögenheten mångdubblats, medför blott å ena sidan ett onaturligt hopande af rikedomar, å andra sidan en kolossal tillväxt af arbetareklassen.

Men samtidigt tvinga dessa förhållanden och denna ödesdigra tendens i samhällets utveckling arbetarne till en motverkande rörelse. De organisera sig som klass för att af arbetsprodukten tilltvinga sig så stor del som möjligt i arbetslön. Sålunda uppstå fackföreningarna och den alltjämt fortgående, allt väldigare former antagande kampen på den nationella och internationella arbetsmarknaden mellan arbetare och arbetsköpare, en kamp, som aldrig skall upphöra, förrän arbetareklassen upphört att vara en klass af lönarbetare.

Detta åter kan endast ske genom upphäfvandet af det privatkapitalistiska monopolet på produktionsmedlen och dessas förvandling till gemensam, hela samhället tillhörande egendom, samt den planlösa varuproduktionens ersättande med en socialistisk, samhällets verkliga behof motsvarande produktion.

Socialdemokratin vill därför genomföra äfven arbetareklassens politiska organisation, sätta sig i besittning af den offentliga makten och efter hand förvandla till samhällig egendom alla produktionsmedlen – transportmedlen, skogarna, grufvorna, bruken, maskinerna, fabrikerna, jorden.

Arbetareklassens intressen äro de samma i alla land med kapitalistiskt produktionssätt. Med utvecklingen af världshandeln och produktionen för världsmarknaden blifver arbetarnes ställning i hvarje land beroende af deras ställning i öfriga land. Arbetareklassens frigörelse är därför ett verk, hvari alla kulturfolk måste deltaga. Med erkännande häraf förklarar sig Sverges socialdemokratiska parti vara ett med socialdemokratin i andra länder.”

Det är många trådar som tittar fram också i dagens och framtidens samhälle när man funderar kring de utgångspunkter 1897 års programmakare formulerat.

För det första kopplingen mellan det andliga och det materiella. Här har vi dessvärre under lång tid valt att undertrycka det andliga för att istället understryka det materiella. Sannolikt har det på många sätt varit en riktig prioritering. Utan bröd och rättvisa föds inte en andlig utveckling. Men samtidigt får vi aldrig glömma den grundläggande orsaken till kampen för materiell rättvisa – den andliga utvecklingen. Hur ska en utveckling av vår grund i detta avseende formuleras? Hur knyter vi människors andliga behov till fortsatt samhällsutveckling? Hur förstår vi människans inre utveckling i förhållande till samhällets utveckling?

För det andra analysen kring den tekniska utvecklingens effekter. Vi lever nu i en tid där ”jobless growth” är en realitet. Socialdemokratin har under 1900-talet – ja kanske partiets hela levnad – definierat människors rätt och skyldighet till delaktighet i samhällsbygget som rätt till ett lönearbete och skyldighet att dra sitt strå till stacken. Den tekniska utvecklingen skapar nya rikedomar som genom ägandet av produktionsmedlen blir ojämlikt fördelade. Så var det då, och så är det nu.

Då var det en kolossalt växande arbetarklass som ställdes utanför frukterna av tillväxten, genom den orättfärdiga fördelning av produktionens frukter mellan arbete och kapital som kapitalismen skapar. Vem är det idag? Är det ”arbetarklassen”? Med samma utgångspunkt som 1897 – nämligen frågan om rättvis fördelning av produktionens frukter kanske det istället är de som ställs utanför arbetarklassen – de som ställs utanför möjligheten till lönearbete – som är ”kolossalt växande” (för att något låna språkbruket från 1897 års program)?

Begreppet ”arbete” har kommit att bli liktydigt med ”lönearbete”, alltså en arbetsinsats som utförs i utbyte mot lön. I själva verket är ju den definitionen av ”arbete” nödvändig för att formulera de ideologiska utgångspunkter som alla ideologier, inte bara den demokratiska socialismen, bygger på. I grunden handlar det om förutsättningen att materiella resurser är knappa, måste tillverkas och därefter fördelas. Men är det längre en korrekt utgångspunkt? Med den mekaniska och digitala utvecklingen, kombinerat med utvecklad kunskap om resurseffektivitet, kommer i realiteten inte knapphet på materiella resurser att vara ett problem. Istället är problemet hur de materiella resurser som faktiskt finns producerade ska fördelas? (Jag påstår att vi i Sverige, men därmed inte alls över hela världen, nått till den punkten) Då kan inte längre ”arbetet” som växlingsmetod längre vara den grund varpå ideologierna vilar. Ska ”arbete” istället handla om vars och ens rätt att delta i skapandet av samhället?

För det tredje den självklart internationalistiska utgångspunkten. Hur jordens länder än styrs bör man nog kunna säga att all mänsklig ekonomisk verksamhet runt vårt jordklot sker med utgångspunkt från ett ”kapitalistiskt produktionssätt”. Samhällsutveckling kan aldrig vara en fråga för några – det är en fråga för alla. Inte bara i ett land, utan för alla människor på jorden. Hur tar vi tillvara denna självklara internationalism i den fortsatta utvecklingen av Sverige? Förstår vi i tillräcklig omfattning riskerna med den ofantliga orättvisan mellan människor och länder? Hur kan rättvisa mellan folk och länder bli en hävstång till utveckling?

För det fjärde idén om hur samhället ska styras. Att demokrati är den enda – inte bara den bästa – formen för att styra ett samhälle. Man kan väl inte säga att de ”Allmänna utgångspunkterna” i 1897 års program var särskilt tydliga när det gäller samhällsstyrningen. Men å andra sidan räcker ju formuleringen i den första av punktsatserna långt: ”Allmän, lika och direkt rösträtt vid politiska och kommunala val för alla till myndig ålder hunna medborgare, utan någon af könsskillnaden betingad olikhet.”

På en punkt är jag trygg och lugn. Och det handlar om vem som kan och ska ansvara för samhällsbygget enligt den demokratiska socialismen. Vi hittar en riktigt tydlig formulering första gången i 1975 års partiprogram (avsnittet om ”Demokratisk socialism”):

”Den demokratiska socialismen bygger ytterst på en tilltro till människornas vilja och förmåga att skapa ett samhälle präglat av gemenskap och mänsklig värdighet.”

Socialdemokratin måste nu på allvar ta sig an den grundläggande diskussion och analys av våra basala värderingar och utifrån dem också göra en aktuell och framtidsorienterad analys av reformbehoven.

Tyckte du detta var bra? Dela det:

Publicerat i Idé och rättvisa, Socialdemokraterna | Etiketter , | Lämna en kommentar

Bostäder och jobb i kampen mot IS och SvP

Postat den 19 februari, 2015 av Lars G Linder

IS och Svenskarnas Parti är två exempel på politiska rörelser som har extremt mycket gemensamt och som har stort behov av varandra för sin existens. Extremism kräver för att få luft under vingarna också en motståndare som man kan hota med och utmåla som orsaken till allt ont.

Jag tror inte problemen i samhället och världen beror på motsättningar mellan kulturer/religioner. Tvärtom har olika kulturer behov av varandra för att kunna utvecklas och hållas levande (tack Turkiet för Kåldolmar, för att bara ta ett exempel).

Fallfärdigt hus - creative commonDäremot finns det all anledning att tydliggöra de många problem och orättvisor som skapas av den ojämlika och orättvisa fördelningen av resurser och tillgångar. Det är alltjämt det stora problemet. Det bästa sättet att möta IS och Nazismen/Fascismen och deras rasism är en progressiv politik för att minska de ekonomiska och sociala orättvisorna i samhället.

Behovet av ung personal inom ett antal välfärdsområden kommer att växa tydligt de kommande åren. Antalet pensionsavgångar är stort. Därför behöver vi nu se till att ge plats och möjlighet för unga att komma in som anställda i dessa branscher. Det vore oändligt mycket bättre än meningslösa FAS-3 insatser, som varken leder till jobb eller framtidstro.

Vi behöver bygga mer bostäder i Sverige. Med den obefintliga räntenivå som vi har idag borde staten satsa mer expansivt och se till att stimulera byggandet. Det skapar jobb och det skapar bostäder. Det vore det idag allra bästa sättet att möta både Svensk-nationalistiska extremister och IS-krigare.

Med bostäder, jobb och framtidsmöjligheter i vardagen får extremiströrelser mindre kraft och näring.

Det är faktiskt dags nu.

Dags för rättvisa!

Tyckte du detta var bra? Dela det:

Publicerat i Idé och rättvisa, Inrikes | Etiketter , , , , , , , | Lämna en kommentar

Hållbar utveckling i Sörmland – inte än…

Postat den 17 februari, 2015 av Lars G Linder

En gång för numera rätt länge sedan – närmare tio år sedan för att vara mer exakt – utsågs jag tillsammans med Birgitta Eriksson (MP) till rapportör i frågan om Hållbar utveckling i Regionförbundet Sörmland. Det var före den borgerliga alliansregeringens tid. En tid när det fortfarande var aktuellt – som det än en gång börjar bli – att tala om de dilemman vi kommer att ställas inför när klimatförändringarna får effekt.

Vi skrev en rapport till Regionförbundets fullmäktige, där vi föreslog en strategi för att att se till så att allt Regionförbundet företog sig också förhöll sig till frågan om klimatförändringen. Vår strategi innebar i korthet följande.

Hyena i Ngoro Ngoro”Strategin för hållbar utveckling i Sörmland syftar till att:

  • Bidra till miljömässig, social och ekonomisk hållbarhet i Sörmland genom att föreslå ett systematiskt arbetssätt; belysa, testa och organisera.
  • Förmedla ett övergripande ramverk för det arbete som redan görs på både lokal och regional nivå i regionen.
  • Förbereda regionen på den kommande utvecklingens allt större krav på hållbarhet och de fördelar en region kan dra av ett robust och hänsynsfullt system.

Strategin ska:

  • Identifiera de regionala åtagandena avseende hållbar utveckling.
  • Formulera en handlingsplan för åtgärder kring dessa.
  • Vara rådande och stödjande i de insatser som Regionförbundet initierar och genomför.
  • Bidra till en genomförandemodell för hur arbetet fortsatt skall bedrivas inom ramen för Regionförbundets verksamhetsområde.”

Vårt förslag till strategi utmynnar i en checklista, där man för de projekt Regionförbundet skulle ta ställning till enligt förslaget hade att svara på ett antal frågor rörande de tre dimensionerna i Hållbar utveckling; Ekologisk, Ekonomisk och Social utveckling.

Man kan knappast beskriva mottagandet av vår rapport som jublande. Tvärtom innebar vårt förslag till strategi att vi utmanade en hel del av det Regionförbundet ägnade sig och ägnar sig åt. Viljan att titta på Regionförbundets och dess medlemmars politik ur ett hållbarhetsperspektiv var inte särskilt omfattande. Inte minst berodde det på en utgångspunkt i att allt Regionförbundet ägnade sig åt skulle vara partipolitiskt okontroversiellt. Och det var och är ju dessvärre frågan om hållbar utveckling…

Jag påmindes igår om vår rapport, när jag i Eskilstuna-Kuriren läste en artikel om att det kan bli fem grader varmare i Sörmland, om klimatförändringarna fortsätter bara lite till. Då mindes jag hur jag försökte få Regionfullmäktiges uppmärksamhet på vår rapport, genom att tala om risken för störtregn och översvämningar följda av torrperioder… Det upplevdes som mer eller mindre science fiction av flera av dem som närvarade.

Lite småruggigt är det att läsa det klimatscenario som SMHI utarbetat med utgångspunkt från historiska data.

Sedan 2006 och fram till 2014 hade vi en borgerlig Alliansregering som knappast kan sägas ha lett varken Sörmland eller Sverige framåt i frågan om hållbar utveckling. I alla fall måste man nog säga att de knappast använt något som ens liknar vår strategi när det format sin politik. Det ska sägas till de sörmländska kommun-, landstings- och regionpolitikernas försvar. Men inte kan man säga att Regionförbundet Sörmland heller direkt spänt bågen för att sträva efter en Hållbar utveckling. De har väl haft andra prioriteringar…

Vår rapport finns dessvärre inte längre att hitta på regionförbundets webbplats. Du hittar den däremot här och här (den består nämligen av två delar).

Jag avslutar som jag brukar, om än alldeles för sällan numera.

Det är dags nu.

Dags för rättvisa!

Tyckte du detta var bra? Dela det:

Publicerat i Inrikes, Kommunalt, Miljö och klimat | Etiketter , , | Lämna en kommentar

Regeringen måste börja följa upp tillsynen av samhällsviktiga funktioner

Postat den 6 november, 2014 av Lars G Linder

Samhällsviktiga marknader måste fungera väl, men klarar sig inte utan tillsyn och kontroll. Vi har sett att under den moderatledda regeringens tid har tillsynen över bland annat elnäten, mobilnätens täckning och järnvägens underhåll inte varit en prioriterad fråga. Den levererade kvalitén har inte levt upp till rimliga krav samtidigt som leverantörernas vinster varit stora. Så kan det inte fortsätta. Det är till stora delar en ideologisk fråga som rör skyddet av de svaga i samhället, men är också en fråga om hela samhällets funktion.

DSCN2628Effekterna av den tidigare regeringens brist på intresse har också påverkat tillsynsmyndigheternas ambitioner, vi ser exempelvis att elavbrotten i de större städerna har ökat trots de enorma vinster som energibolagen samtidigt har tagit ut av kunderna och att de täckningskartor som telebolagen utlovar inte håller i verkligheten. Försämringarna på marknaderna har däremot inte lett till några vassare eller tydligt kritiska granskningsrapporter. Omregleringen av samhällsviktiga marknader kan inte bara handla om just regler, utan det krävs dessutom en effektiv och systematisk gransknings- och inspektionsverksamhet från samhällets sida att regler och bestämmelser faktiskt följs och att kvalitén på leveranserna håller vad den lovar.

Ineffektivitet och dålig kvalitet på de samhällsviktiga områdena kan också få försvars- och säkerhetspolitiska effekter. Utan till exempel fungerande energi- och telekommunikationsleveranser fungerar inte samhället.

Därför är det anmärkningsvärt att den förra moderatledda regeringen trots Riksrevisionens kritik av den förebyggande tillsynen i elnäten och järnvägsnäten, inte ställde rimliga krav på återrapportering av genomförda insatser från tillsynsmyndigheterna. Erfarenheter från deras inspektioner bör självklart användas som en kunskapsbas för vidareutveckling av regelverk och politik och kunskaperna är dessutom en viktig ingrediens för att öka konsumentmakten.

Nu har vi fått en ny regering, som tydligt höjt ambitionerna att skydda de svaga i samhället och som har ett större ansvar för rikets säkerhet. Vi utgår från att uppföljning och tillsyn kommer att bli ett tydligare uppdrag i tillsynsmyndigheternas regleringsbrev redan från 2015 än det varit under den moderatledda regeringen. Samhällsviktiga marknader ska ha som utgångspunkt att göra samhällsnytta, inte att leverera övervinster till producenterna.

Lars G Linder
Distriktsordförande, Socialdemokrater för tro och solidaritet i Sörmland

Daniel Torstensson
Socialdemokrater för tro och solidaritet i Sörmland

Artikeln publicerad i Aktuellt i Politiken

Tyckte du detta var bra? Dela det:

Publicerat i Inrikes, Konsumentpolitik | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Låt politiken återta den politiska makten från ekonomerna

Postat den 29 oktober, 2014 av Lars G Linder

Den ekonomiska utvecklingen är minst sagt komplex. Å ena sidan sägs att ekonomin är starkare än på länge och att tillväxten tar fart. Å andra sidan har vi ett omfattande strukturellt underskott i statsfinanserna. Å tredje sidan har vi negativ inflation, eller mer korrekt deflation. Å fjärde sidan har vi nu en styrränta från Riksbanken på 0,0%. Å femte sidan har vi en omfattande arbetslöshet som inte vill ge vika.

Förhärskande för den nationalekonomiska tankestrukturen är neoklassicismen, där penningpolitiken sätts i högsätet, och där finanspolitiken anses störa utan möjligheter att bidra till ekonomisk utveckling. I gårdagens Di skrev John Hassler, ordförande i Finanspolitiska rådet, en debattartikel om varför vi har överskottsmål i den ekonomiska politiken. Där skriver han bland annat:

”Det är sant att vi har goda offentliga finanser och att överskottsmålet bidragit till detta. Men det grundläggande syftet med överskottsmålet är att minska den politiska frestelsen att låna till offentliga utgifter.”

Avslöjande text. Slutsatsen blir att det endast är nationalekonomer som kan sköta statens finanser.
Som jag ser det är sanningen ju den att vi nu haft en neoklassicistisk bas för den ekonomiska politiken i tjugotalet år. Det har lett till massarbetslöshet, livsfarlig deflation och ökade klyftor. Knappast ett lysande facit för ”det finanspolitiska ramverket”.
Istället för att klamra sig fast vid icke fungerande teoretiska modeller behöver ett nytt ramverk skapas, där finanspolitiken får en starkare ställning på bekostnad av penningpolitiken.

Flower3Det handlar om att skapa nya utgångspunkter. Låginflationspolitiken har nu nått sitt mål. Vi har ingen inflation. Därmed måste huvudsyftet med politiken bli något annat än att bekämpa inflationen.

Ett samhälle utan inflation, där deflationen gäckar och dyker upp titt som tätt, blir ett samhälle som väntar på framtiden. Allt kommer ju att bli billigare. Istället för att agera idag är det ekonomiskt klokt att vänta till i morgon. Och när alla väntar på en bättre morgondag, så kommer den bättre morgondagen allt avlägsnare.

En ekonomi i utveckling kräver risktagare och måste bygga på att det finns gyllene tillfällen för investering i när- och nutid. Alltså krävs rimligen någon mån av inflation. Jag hyste redan på 1990-talet skepitcism till målbilden 2% inflation. Det är för nära noll och för nära deflationsspöket. Rimligare inflationsmål torde vara 4%. Det skapar basala ekonomiska incitament att investera. Således bör inflationsmålet snarast höjas. Visserligen lär det ta ett tag innan vi når till en rimlig inflationsnivå, men det är dags att få Riksbanken att styra mot det.

Sannolikt kan Riksbanken inte ensam driva upp inflationstakten, utan det kommer att krävas också finanspolitiska insatser. Det är på kort sikt dags för Riksdag och Regering att öka investeringstakten. En hel del riktigt positiva steg tar Regeringen i budgetpropositionen, men jag skulle gärna se mer. Med den massarbetslöshet vi har, kommer inte arbetsmarknaden att kunna bli en aktiv del i att stödja en högre inflationstakt av det enkla skälet att arbetskraftsefterfrågan är alltför låg. Förutom de nationalekonomiska implikationer detta har, är det rent ideologiskt för min del ovärdigt att vi inte ger fler möjlighet att delta i samhällsbygget. För det är precis det som är resultatet, när vi accepterar massarbetslösheten. För att uttrycka sig något annorlunda men fortfarande i mer ekonomistiska termer, den hittills förda ekonomiska politiken har handlat om huvudsakligen att sänka priset på arbete, men företagen väljer trots det allt lägre priset ändå inte att anställa. Arbetslösheten är alltså inte ett ”utbudsproblem” (de arbetslösas fel) som förra regeringen hävdade, utan ett ”efterfrågeproblem” (alltså att alltför få arbetsgivare efterfrågar arbetskraft, sannolikt för att efterfrågan på deras varor och tjänster inte är tillräcklig, vilket i sin tur bland annat beror på att de som antas efterfråga dessa är arbetslösa, och därmed inte har resurser att efterfråga dem). Slutsats; efterfrågan på arbetskraft bör ökas genom ökade offentliga investeringar.

Inte minst bör vi använda detta gyllene tillfälle, när utbudet av arbetskraft är stort, till att relativt kostnadseffektivt förbättra infrastrukturen i Sverige. Reinvestera och nyinvestera i modern järnväg. Se till att vägnätet blir effektivare. Och inte minst, se till att rusta upp bostadsbeståndet framförallt i de sk miljonprogramsområdena. Vi behöver omfattande investeringar i infrastrukturen i Sverige. Det stärker konkurrenskraften för näringslivet, men gör det dessutom enklare att få en positiv utveckling för större delar av Sverige än annars.

Men framförallt ska en klok politik se till att kombinera olika politikområden för att skapa bra utvecklingsmöjligheter. 

En sådan politik ger fler jobb, stärker Sveriges internationella konkurrenskraft och ser till att få inflationstakten att bli rimlig och det smörjmedel som ekonomin behöver för att fungera väl.

***

En annan ekonomisk-politisk fråga som jag hävdat tidigare har också den med Riksbankens nollräntebeslut blivit aktuell att lyfta igen. Det är dags att ta bort de statliga räntesubventionerna för dem som äger sitt boende. Det skulle frigöra 20-30 miljarder, som skulle vara en utmärkt bas för bostadsminister Mehmet Kaplan och regeringen att skapa en rättfärdig bostadspolitik.

Självklart tycker jag det borde vara att hyresgästerna i Sverige inte ska subventionera boendet för dem/oss som äger vårt boende, vilket är fallet idag. Det är en fullständigt bakvänd bostadspolitik. Vi har idag en växande bubbla för bostadsrätter och villor. Priserna stiger till allt mer fantasifulla nivåer. Det leder dessutom till att hushållssektorn blir allt tyngre belånad. Och allt detta subventioneras av skattebetalarna – särskilt de som inte har några lån och därmed inte får några ränteavdrag. Det leder inte till att fler bostäder byggs. Det leder inte till att boendesegregationen minskar, utan tvärtom till att den ökar. Det leder inte till att unga får möjlighet att på ett rimligt sätt starta sin bostadskarriär. Det leder till ökade klyftor och mer av bostadsköer.

De resurser som frigörs bör användas till en socialt inriktad bostadspolitik. En bostadspolitik som stimulerar nyproduktion och upprustningar av alla boendeformer. Och en bostadspolitik som leder till att ungdomar och andra ekonomiskt svaga grupper faktiskt har möjlighet till en god bostad.

***

Ingves Läskiga Lista (Di)

Tyckte du detta var bra? Dela det:

Publicerat i Bostadspolitik, Ekonomisk politik | Etiketter , , , , , , , | Lämna en kommentar

”Begrava” är något annat

Postat den 23 oktober, 2014 av Lars G Linder

Sedan Sverige fick en ny regering för några veckor sedan har borgerliga politiker och journalister haft en fäbless att kritisera regeringen för att inte vara tillräckligt snabba att ta beslut, utan att ”begrava” frågor i utredningar.

Och visst kan det vara ett sätt att skjuta problem framför sig, det borde inte minst förre bostadsministern känna till (han som tillsatte 65 utredningar men inte fick igång bostadsbyggandet…).

Fallfärdigt hus - creative common

Så kan bostadspolitikens verklighet se ut, om regeringen glömmer att efter utredning och remiss också lämna kloka och fungerande förslag till Riksdagen om hur politiken ska förverkligas…

Men, och det är allvarligt, de missar helt det grundlagsfästa berednings- och remisstvång (Regeringsformen 2 kap. 7§) som är en av grundbultarna i det svenska styrelseskicket. Kravet i grundlagen är att regeringen måste ge myndigheter, kommuner och andra berörda i samhället möjlighet att yttra sig över de förslag som diskuteras innan regeringen får lägga fram en proposition till riksdagen. Det är en viktig del av den svenska folkstyrelsen, att remisstvånget finns.

För en nytillträdd regering innebär det att nya idéer och ny politik ska förverkligas bland annat genom förändringar i lagstiftningen. Den svenska lagstiftningsprocessen bygger på att regeringen innan en proposition kan skrivas och lämnas till riksdagen, så ska en utredning överväga frågeställningen. Utredningens rapport (publiceras oftast i SOU- eller DS-serierna) skickas därefter på remiss till myndigheter, kommuner och andra berörda. Remissvaren sammanställs därefter och är tillsammans med utredningens rapport underlag för det förslag (den proposition) regeringen därefter lämnar över till Riksdagen.

Grundlagen sätter hinder ivägen för en regering att brådstörtat och utan beredning lägga förslag till Riksdagen. Det är en bra ordning. Men det innebär att en ny regering som vill något måste börja med utredningar som därefter skickas på remiss. Det är något helt annat än att ”begrava” problem. Det är att helt enkelt följa svensk grundlag, och det tycker jag är bra!

Jag blir därför bekymrad när nu kritiken i allt större utsträckning handlar om att regeringen tillsätter utredningar istället för att direkt lägga fram nya förslag inom nya områden. Kritiken är okunnig och visar på alldeles för dålig respekt för det demokratiska system vi har i Sverige. Både journalister och politiker borde kunna bättre!

***

PS. Jag tycker att statsbudgeten i mycket stor utsträckning är bra. Möjligen återkommer jag med ytterligare kommentarer i den frågan, men vill gärna redan nu uttrycka min stora glädje över att civilminister Ardalan Shekarabi i samband med budgeten tar sig an frågan om hur den offentliga sektorn styrs/manageras. Det är dags att gå vidare från New Public Management! Och helt i enlighet med grundlagen tillsätts en utredning. Bra!

Tyckte du detta var bra? Dela det:

Publicerat i Inrikes | Etiketter , , , , , , | Lämna en kommentar