En gång för numera rätt länge sedan – närmare tio år sedan för att vara mer exakt – utsågs jag tillsammans med Birgitta Eriksson (MP) till rapportör i frågan om Hållbar utveckling i Regionförbundet Sörmland. Det var före den borgerliga alliansregeringens tid. En tid när det fortfarande var aktuellt – som det än en gång börjar bli – att tala om de dilemman vi kommer att ställas inför när klimatförändringarna får effekt.
Vi skrev en rapport till Regionförbundets fullmäktige, där vi föreslog en strategi för att att se till så att allt Regionförbundet företog sig också förhöll sig till frågan om klimatförändringen. Vår strategi innebar i korthet följande.
”Strategin för hållbar utveckling i Sörmland syftar till att:
- Bidra till miljömässig, social och ekonomisk hållbarhet i Sörmland genom att föreslå ett systematiskt arbetssätt; belysa, testa och organisera.
- Förmedla ett övergripande ramverk för det arbete som redan görs på både lokal och regional nivå i regionen.
- Förbereda regionen på den kommande utvecklingens allt större krav på hållbarhet och de fördelar en region kan dra av ett robust och hänsynsfullt system.
Strategin ska:
- Identifiera de regionala åtagandena avseende hållbar utveckling.
- Formulera en handlingsplan för åtgärder kring dessa.
- Vara rådande och stödjande i de insatser som Regionförbundet initierar och genomför.
- Bidra till en genomförandemodell för hur arbetet fortsatt skall bedrivas inom ramen för Regionförbundets verksamhetsområde.”
Vårt förslag till strategi utmynnar i en checklista, där man för de projekt Regionförbundet skulle ta ställning till enligt förslaget hade att svara på ett antal frågor rörande de tre dimensionerna i Hållbar utveckling; Ekologisk, Ekonomisk och Social utveckling.
Man kan knappast beskriva mottagandet av vår rapport som jublande. Tvärtom innebar vårt förslag till strategi att vi utmanade en hel del av det Regionförbundet ägnade sig och ägnar sig åt. Viljan att titta på Regionförbundets och dess medlemmars politik ur ett hållbarhetsperspektiv var inte särskilt omfattande. Inte minst berodde det på en utgångspunkt i att allt Regionförbundet ägnade sig åt skulle vara partipolitiskt okontroversiellt. Och det var och är ju dessvärre frågan om hållbar utveckling…
Jag påmindes igår om vår rapport, när jag i Eskilstuna-Kuriren läste en artikel om att det kan bli fem grader varmare i Sörmland, om klimatförändringarna fortsätter bara lite till. Då mindes jag hur jag försökte få Regionfullmäktiges uppmärksamhet på vår rapport, genom att tala om risken för störtregn och översvämningar följda av torrperioder… Det upplevdes som mer eller mindre science fiction av flera av dem som närvarade.
Lite småruggigt är det att läsa det klimatscenario som SMHI utarbetat med utgångspunkt från historiska data.
Sedan 2006 och fram till 2014 hade vi en borgerlig Alliansregering som knappast kan sägas ha lett varken Sörmland eller Sverige framåt i frågan om hållbar utveckling. I alla fall måste man nog säga att de knappast använt något som ens liknar vår strategi när det format sin politik. Det ska sägas till de sörmländska kommun-, landstings- och regionpolitikernas försvar. Men inte kan man säga att Regionförbundet Sörmland heller direkt spänt bågen för att sträva efter en Hållbar utveckling. De har väl haft andra prioriteringar…
Vår rapport finns dessvärre inte längre att hitta på regionförbundets webbplats. Du hittar den däremot här och här (den består nämligen av två delar).
Jag avslutar som jag brukar, om än alldeles för sällan numera.
Det är dags nu.
Dags för rättvisa!