Jag läser i DN hur Amanda Sokolnocki vill ha statligt medicinlager och Lars Calmfors tycker experterna (som den här gången inte är ekonomer) ska ha mindre makt, i SvD hur Maria Ludvigsson ondgör sig över myndigheternas rekommendationer för ökad fysisk distans framförallt för äldre. Allt går i grunden ut på att kämpa för de sk liberala idéerna om att marknaden ska lösa alla problem, med statligt stöd av skattebetalarna om det behövs.
Idéer om solidaritet lyser med sin frånvaro, istället är det den enskildes rätt som går före det gemensamma (alltså vi tillsammans), statlig detaljstyrning av den offentliga vården som går före en rimlig avmarknadifiering av apoteksverksamhet, liberala ekonomers perspektiv som går före folkhälsan.
I det sista exemplet inser och förstår jag fuller väl komplexiteten. På många sätt illustrerar det min grundpoäng (som jag kommer till). Men det är samtidigt minst sagt ”lustigt” att se texter om för stort expertvälde från en fd ordförande för Finanspolitiska rådet, som ju aldrig när det gäller ekonomi haft idén att politiker styr för lite och ekonomer för mycket…
När Sokolnocki ondgör sig över att staten inte har koll på sjukvårdslagen gör hon det för att inte behöva notera liberalismens misslyckande när gäller läkemedelslager. När Apoteket marknadifierades kunde ju inte de stackars privata apoteksbolagen ta ansvar för något beredskapslager, utan bara för sin egen vinstnivå. Visst behövs mer av beredskapslager inom sjukvården. Och den enda rimliga lösningen är att solidarisera apoteksverksamheten och se till att vi gemensamt har beredskap inom både läkemedel och annan sjukvårdsutrustning.
När Maria Ludvigsson ondgör sig över att myndigheternas rekommendationer om att i första hand riskgrupperna av oss människor ska försöka minimera risken att smittas nu, blir istället för det gemensammas intresse av att sjukvården fungerar underställt den enskilda människans förmenta frihet att utan hänsyn till andra göra som den själv vill.
Min poäng är att marknadsliberalismen och utgångspunkten ”sköt dig själv och skit i andra” är på väg att läggas till historien.
Vi behöver bygga vårt samhälle istället på solidaritet och gemenskap. En mix av nationella trygghetssystem (beredskapslager, exempelvis), lokalt förankrade, offentligt och gemensamt kontrollerade verksamheter (sjukvård och skola, exempelvis) och ett starkt folkrörelseengagemang (civilsamhället) där människor i gemensamt ansvar och utan vinstintresse varje dag skapar gemenskap och mänsklig trygghet.
Det ställer krav på att vi som är lite äldre (jag är visserligen ”bara” 60 😉) förstår att ta hänsyn och inte bara göra det vi själva vill. Det ställer krav på att kommuner och regioner ser till att få en fungerande lokal förankring av skola, vård och omsorg. Och det ställer krav på att vi alla tillsammans engagerar oss i lokalt, regionalt, nationellt och globalt folkrörelsearbete.
Men det ställer också krav på att marknadsliberalismen inte längre är herre utan tjänare. Att människors behov går före kapitalägares.
Och för den delen att vi ska lyssna i lagom utsträckning på experter av olika slag. Och på nationalekonomer ibland 😉, men inte så ofta som hittills.