När behovet av att bibehålla fiendskap är viktigare än att bygga fred, när viljan att odla motsättningar är viktigare än att bidra till försoning, då fortsätter kriget och det mänskliga lidandet.
Sönderbombat kvarter i Gaza city, från Israels attacker 2008-2009. Respekt och försoning skapar inga bombkratrar och släcker inga liv.
Ska krig och konflikter kunna biläggas, måste utgångspunkten vara dialog, samförstånd och ömsesidig respekt. Det skapar behov av ett annat ledarskap än det som behövs men också skapar krig och konflikter. En svag ledning behöver en yttre fiende för att kunna motivera sig och bygger sitt förtroende på fruktan. En stark ledning bygger sitt förtroende på respekt och öppenhet.
I Mellanösternkonfliktens Israel och Palestina är och har sedan många decennier fruktan och hot varit det kitt som byggt parterna. Om konflikten ska få ett slut måste parterna istället bygga på respekt och försoning.
Båda parter i konflikten har ett stort ansvar för att den ska kunna biläggas. Särskilt vilar ansvaret tungt på Israel, som är den starkare parten och den part som ockuperar/belägrar i strid med folkrätten.
Vidare krävs att båda parter åtnjuter respekt internationellt. Israel är sedan slutet av 1940-talet erkänt av FN och världssamfundet, inklusive Sverige. Det är på tiden att Sverige nu kommer att erkänna Palestina som suverän stat. Den socialdemokratiskt ledda regeringen har redan från dag ett visat att den tar utrikespolitiken på allvar, och tar täten i EU.
Många kritiserar den svenska regeringen för sin ”isolationistiska” politik – inget annat EU-land har ju erkänt Palestina. Men redan ett par veckor efter regeringsförklaringen i Sverige har frågan väckts i flera andra EU-länder. Svensk utrikespolitik visar vägen. Det ger förhoppningar både för svensk utrikespolitiks ställning i världen och framförallt för att fredssträvandena i Mellanöstern nu kan tas framåt. Nuvarande utgångspunkter där Palestina förvägras accepteras som nation har efter alldeles för många år visat sig fruktlösa.