Den ekonomiska utvecklingen är minst sagt komplex. Å ena sidan sägs att ekonomin är starkare än på länge och att tillväxten tar fart. Å andra sidan har vi ett omfattande strukturellt underskott i statsfinanserna. Å tredje sidan har vi negativ inflation, eller mer korrekt deflation. Å fjärde sidan har vi nu en styrränta från Riksbanken på 0,0%. Å femte sidan har vi en omfattande arbetslöshet som inte vill ge vika.
Förhärskande för den nationalekonomiska tankestrukturen är neoklassicismen, där penningpolitiken sätts i högsätet, och där finanspolitiken anses störa utan möjligheter att bidra till ekonomisk utveckling. I gårdagens Di skrev John Hassler, ordförande i Finanspolitiska rådet, en debattartikel om varför vi har överskottsmål i den ekonomiska politiken. Där skriver han bland annat:
”Det är sant att vi har goda offentliga finanser och att överskottsmålet bidragit till detta. Men det grundläggande syftet med överskottsmålet är att minska den politiska frestelsen att låna till offentliga utgifter.”
Avslöjande text. Slutsatsen blir att det endast är nationalekonomer som kan sköta statens finanser.
Som jag ser det är sanningen ju den att vi nu haft en neoklassicistisk bas för den ekonomiska politiken i tjugotalet år. Det har lett till massarbetslöshet, livsfarlig deflation och ökade klyftor. Knappast ett lysande facit för ”det finanspolitiska ramverket”.
Istället för att klamra sig fast vid icke fungerande teoretiska modeller behöver ett nytt ramverk skapas, där finanspolitiken får en starkare ställning på bekostnad av penningpolitiken.
Det handlar om att skapa nya utgångspunkter. Låginflationspolitiken har nu nått sitt mål. Vi har ingen inflation. Därmed måste huvudsyftet med politiken bli något annat än att bekämpa inflationen.
Ett samhälle utan inflation, där deflationen gäckar och dyker upp titt som tätt, blir ett samhälle som väntar på framtiden. Allt kommer ju att bli billigare. Istället för att agera idag är det ekonomiskt klokt att vänta till i morgon. Och när alla väntar på en bättre morgondag, så kommer den bättre morgondagen allt avlägsnare.
En ekonomi i utveckling kräver risktagare och måste bygga på att det finns gyllene tillfällen för investering i när- och nutid. Alltså krävs rimligen någon mån av inflation. Jag hyste redan på 1990-talet skepitcism till målbilden 2% inflation. Det är för nära noll och för nära deflationsspöket. Rimligare inflationsmål torde vara 4%. Det skapar basala ekonomiska incitament att investera. Således bör inflationsmålet snarast höjas. Visserligen lär det ta ett tag innan vi når till en rimlig inflationsnivå, men det är dags att få Riksbanken att styra mot det.
Sannolikt kan Riksbanken inte ensam driva upp inflationstakten, utan det kommer att krävas också finanspolitiska insatser. Det är på kort sikt dags för Riksdag och Regering att öka investeringstakten. En hel del riktigt positiva steg tar Regeringen i budgetpropositionen, men jag skulle gärna se mer. Med den massarbetslöshet vi har, kommer inte arbetsmarknaden att kunna bli en aktiv del i att stödja en högre inflationstakt av det enkla skälet att arbetskraftsefterfrågan är alltför låg. Förutom de nationalekonomiska implikationer detta har, är det rent ideologiskt för min del ovärdigt att vi inte ger fler möjlighet att delta i samhällsbygget. För det är precis det som är resultatet, när vi accepterar massarbetslösheten. För att uttrycka sig något annorlunda men fortfarande i mer ekonomistiska termer, den hittills förda ekonomiska politiken har handlat om huvudsakligen att sänka priset på arbete, men företagen väljer trots det allt lägre priset ändå inte att anställa. Arbetslösheten är alltså inte ett ”utbudsproblem” (de arbetslösas fel) som förra regeringen hävdade, utan ett ”efterfrågeproblem” (alltså att alltför få arbetsgivare efterfrågar arbetskraft, sannolikt för att efterfrågan på deras varor och tjänster inte är tillräcklig, vilket i sin tur bland annat beror på att de som antas efterfråga dessa är arbetslösa, och därmed inte har resurser att efterfråga dem). Slutsats; efterfrågan på arbetskraft bör ökas genom ökade offentliga investeringar.
Inte minst bör vi använda detta gyllene tillfälle, när utbudet av arbetskraft är stort, till att relativt kostnadseffektivt förbättra infrastrukturen i Sverige. Reinvestera och nyinvestera i modern järnväg. Se till att vägnätet blir effektivare. Och inte minst, se till att rusta upp bostadsbeståndet framförallt i de sk miljonprogramsområdena. Vi behöver omfattande investeringar i infrastrukturen i Sverige. Det stärker konkurrenskraften för näringslivet, men gör det dessutom enklare att få en positiv utveckling för större delar av Sverige än annars.
Men framförallt ska en klok politik se till att kombinera olika politikområden för att skapa bra utvecklingsmöjligheter.
En sådan politik ger fler jobb, stärker Sveriges internationella konkurrenskraft och ser till att få inflationstakten att bli rimlig och det smörjmedel som ekonomin behöver för att fungera väl.
***
En annan ekonomisk-politisk fråga som jag hävdat tidigare har också den med Riksbankens nollräntebeslut blivit aktuell att lyfta igen. Det är dags att ta bort de statliga räntesubventionerna för dem som äger sitt boende. Det skulle frigöra 20-30 miljarder, som skulle vara en utmärkt bas för bostadsminister Mehmet Kaplan och regeringen att skapa en rättfärdig bostadspolitik.
Självklart tycker jag det borde vara att hyresgästerna i Sverige inte ska subventionera boendet för dem/oss som äger vårt boende, vilket är fallet idag. Det är en fullständigt bakvänd bostadspolitik. Vi har idag en växande bubbla för bostadsrätter och villor. Priserna stiger till allt mer fantasifulla nivåer. Det leder dessutom till att hushållssektorn blir allt tyngre belånad. Och allt detta subventioneras av skattebetalarna – särskilt de som inte har några lån och därmed inte får några ränteavdrag. Det leder inte till att fler bostäder byggs. Det leder inte till att boendesegregationen minskar, utan tvärtom till att den ökar. Det leder inte till att unga får möjlighet att på ett rimligt sätt starta sin bostadskarriär. Det leder till ökade klyftor och mer av bostadsköer.
De resurser som frigörs bör användas till en socialt inriktad bostadspolitik. En bostadspolitik som stimulerar nyproduktion och upprustningar av alla boendeformer. Och en bostadspolitik som leder till att ungdomar och andra ekonomiskt svaga grupper faktiskt har möjlighet till en god bostad.
***