När behovet av att bibehålla fiendskap är viktigare än att bygga fred, när viljan att odla motsättningar är viktigare än att bidra till försoning, då fortsätter kriget och det mänskliga lidandet.
Sönderbombat kvarter i Gaza city, från Israels attacker 2008-2009. Respekt och försoning skapar inga bombkratrar och släcker inga liv.
Ska krig och konflikter kunna biläggas, måste utgångspunkten vara dialog, samförstånd och ömsesidig respekt. Det skapar behov av ett annat ledarskap än det som behövs men också skapar krig och konflikter. En svag ledning behöver en yttre fiende för att kunna motivera sig och bygger sitt förtroende på fruktan. En stark ledning bygger sitt förtroende på respekt och öppenhet.
I Mellanösternkonfliktens Israel och Palestina är och har sedan många decennier fruktan och hot varit det kitt som byggt parterna. Om konflikten ska få ett slut måste parterna istället bygga på respekt och försoning.
Båda parter i konflikten har ett stort ansvar för att den ska kunna biläggas. Särskilt vilar ansvaret tungt på Israel, som är den starkare parten och den part som ockuperar/belägrar i strid med folkrätten.
Vidare krävs att båda parter åtnjuter respekt internationellt. Israel är sedan slutet av 1940-talet erkänt av FN och världssamfundet, inklusive Sverige. Det är på tiden att Sverige nu kommer att erkänna Palestina som suverän stat. Den socialdemokratiskt ledda regeringen har redan från dag ett visat att den tar utrikespolitiken på allvar, och tar täten i EU.
Många kritiserar den svenska regeringen för sin ”isolationistiska” politik – inget annat EU-land har ju erkänt Palestina. Men redan ett par veckor efter regeringsförklaringen i Sverige har frågan väckts i flera andra EU-länder. Svensk utrikespolitik visar vägen. Det ger förhoppningar både för svensk utrikespolitiks ställning i världen och framförallt för att fredssträvandena i Mellanöstern nu kan tas framåt. Nuvarande utgångspunkter där Palestina förvägras accepteras som nation har efter alldeles för många år visat sig fruktlösa.
Sverige ska vara ett land där de mänskliga rättigheterna efterlevs.
I början av 1990-talet, alltså mer än 20 år sedan, togs viktiga steg för att faktiskt nå framåt i fredsförhandlingarna. Osloavtalet togs fram, som bland annat innebar just en tvåstatslösning med utgångspunkten att Palestina skulle erkännas när avtalet var genomfört. Men sedan dess har inga omfattande steg tagits. Ockupationen fortsätter.
– Jag ser dig. Jag hör dig. Jag vet att du är inte nöjd med det samhälle vi har i dag och det är inte jag heller. Men tro mig: Sverigedemokraterna är inte lösningen. Lösningen är att vi investerar så att människor kommer i arbete, att ungdomarna klarar sig i skolan, att vi hjälps åt att hålla ihop välfärden. Det är lösningen, inte att peka ut några som syndabockar, sade Löfven.
De är rädda för att en bostadsbubbla ska uppstå. Men förslaget som Bankföreningen ställer leder knappast till någon större minskning av ökningstakten på lägenhets- och villapriserna. Däremot leder det till att bankernas redan goda ekonomiska ställning blir ännu bättre. Och att bara de än rikare får möjlighet att köpa sitt boende.
Jag tror däremot inte att väljarna i röstningsögonblicket riktigt funderade i dessa ideologiska termer. Valresultatet gav i ideologisk mening en viss men ändå framgång åt den rödgröna sidan, en tillbakagång för den liberala sidan, en massiv tillbakagång för den konservativa sidan och en obehagligt stor framgång för den bruna sidan. Men jag tror att många av dem som la sin röst på de bruna, snarast ville uttrycka en frustration över ett samhälle och ett välfärdssystem som uppvisar allt större brister och orättvisor utan att de litar till att någon av de tre andra sidorna på allvar kommer att ta itu med problemen.
Mediebilden idag är styrd av de kortsiktiga onelinersprinciper som journalistiken styrs av. Eller att ”kampen om de stora rubrikerna utkämpas krona för krona”, som Viktor Barth-Kron påpekar i dagens DN (jag hittar ingen delningsbar länk 🙁 ).
Under dagen arrangerades ett stort antal seminarier med temat mänskliga rättigheter. Några av dem hade jag möjlighet att besöka. Där beskrivs dessvärre alldeles för ofta glasklara samhällsproblem som vi måste ta itu med, men som inte löses genom Sverigedemokraternas ensvarspolitik. Men heller inte av den i mitt tycke alldeles för ekonomistiska och libertarianska utgångspunkt som nästan alla politiska lösningar bygger på.