I mer än 40 år har Israel ockuperat Palestina. En så lång ockupationsperiod är i strid med folkrätten, ett effektivt sätt att förtrycka ett folk och en källa till stora känslor av uppgivenhet och rentav hat gentemot ockupationsmakten. Israel utropade sig som självständig stat 1948 efter det att FN:s generalförsamling 1947 rekommenderat bildandet av en judisk stat i halva Palestina, och är sedan dess erkänt av flertalet stater runt jorden. Palestina, däremot, har inte upptagits som fullvärdig medlem i FN, trots att mer än 130 länder erkänt staten. Grundorsaken till att Palestina inte erkänts som stat av FN vill jag påstå är att västvärlden – Europa och USA framförallt – valt att avstå från erkännande av Palestina. Därmed har västvärlden medverkat till förtrycket och förlängt ockupationen, liksom till att försvåra en överenskommelse om en tvåstatslösning med två grannländer i fred med varandra.
I början av 1990-talet, alltså mer än 20 år sedan, togs viktiga steg för att faktiskt nå framåt i fredsförhandlingarna. Osloavtalet togs fram, som bland annat innebar just en tvåstatslösning med utgångspunkten att Palestina skulle erkännas när avtalet var genomfört. Men sedan dess har inga omfattande steg tagits. Ockupationen fortsätter.
Det är en mycket ojämlik situation i konflikten mellan Israel och Palestina. Israel är en stat, som åtnjuter skyldigheter och rättigheter som sådan, medan Palestina inte är det. Mot vem krigar staten Israel när man beskjuter Gaza? Vems territorium anfaller man? I alla fall inte Palestinas, eftersom ju den staten inte existerar, varken enligt Israel, FN eller hittills Sverige.
Ett erkännande av Palestina som stat är ett viktigt och tydligt steg som visar att svensk utrikespolitik nu, med Löfven och Wallström i den utrikespolitiska ledningen, vill öka insatserna och mer tydligt än Bildt ville/fick (Välj ord själv. För egen del väljer jag fick när det gäller Bildt och ville när det gäller hela regeringen Reinfeldt.) ha folkrätt och internationell rätt som utgångspunkt. Invändningen att alla villkor för att erkänna Palestina som stat inte är uppfyllda, kanske framförallt villkoret om effektiv kontroll av territoriet, är inte helt relevant. Världssamfundet, inkluderande Sverige, har vid flera tillfällen erkänt stater där kontrollkriteriet inte var helt uppfyllt – Kosovo och Kroatien erkändes utan att de hade full kontroll över sitt territorium.
Ett fredsavtal sluts bäst mellan två likvärdiga stater. För att kunna åstadkomma det måste alltså Palestina erkännas som stat. Jag hoppas att nu det svenska initiativet kommer att leda till att fler länder i EU tar samma steg, och erkänner staten Palestina.
Ett erkännande av Palestina från Sverige och inte minst när det följs av erkännanden från ytterligare EU-stater, kommer att göra det tydligt för båda parter i konflikten att världssamfundet menar allvar. Både Israel och Palestina har anledning att lyssna när också EU-stater genom erkännande av Palestina blir än tydligare i att det är en tvåstatslösning som är vägen framåt.
Den nuvarande strategin, att inte erkänna Palestina, har alldeles uppenbart inte givit resultat. Ockupationen har pågått mer än 40 år. Idag pågår inga reella fredsförhandlingar. Israel utsätts för folkrättsstridiga attacker av missiler. På Palestinsk mark finns olagliga bosättningar. Den Israeliska militären utövar ett olagligt förtryck av Palestinas befolkning. Det är dags att nu förflytta spelplanen, för att söka nya vägar framåt.
Därför är det svenska erkännandet av Palestina ett viktigt steg och en möjlig väg framåt. En aktivare svensk utrikespolitik kan få avgörande betydelse.
Artikeln är också publicerad i Aktuellt i Politiken Nr 40, 2014