Tänk så trött jag blir på alla som hela tiden vet precis hur det är, vem som har rätt, vem som har fel och inte minst varför allting är precis som den som skriver.
Tänk om istället människor började prata med varandra.
Exempelvis alla muslimhatare började prata med muslimer. Om för- och nackdelar med slöjor. Om hur livet ska förstås. Om vad som är viktigt.
Exempelvis om demokratiska politiker började prata med varandra. Om vad som gör att arbetsrättsreglerna antingen är det mest värdefulla som finns, eller det mest avskyvärda som kan tänkas.
Exempelvis om de politiska partierna till vänster om Sverigedemokraterna började prata med varandra om sakpolitik.
Tänk så bra livet skulle bli då. Inte för att alla omedelbart skulle omfamna varandra och dela varandras åsikter. Inte för att alla problem i ett slag skulle lösas. Men för att människor – för ovanlighetens skull – skulle prata med varandra om viktiga och centrala frågor.
Då kanske vi skulle få en regering rätt snabbt? Då kanske islamofobin lade sig lika snabbt som kvinnoförtryckets osmakliga sedlighetspoliser försvann?
Men det kräver ju både att människor börjar prata med varandra och dessutom lyssna till varandra.
Sannolikt är det en alldeles för utopisk tanke. Fast jag skulle uppskatta det. För det är dags nu.