Protesterna mot och mot-mot president Morsis styre i Egypten fortsätter ännu en dag. Motdemonstranterna leds numera huvudsakligen av Tamardod (Rebellerna). Mot-mot-demonstrationerna organiseras såvitt jag förstår dock fortfarande mest av Brödraskapet och deras politiska parti Freedom and Justice Party.
Jag skriver mot-mot därför att min bild av den aktuella situationen huvudsakligen är att man är mot. Antingen president Morsi och Brödraskapet, eller också mest mot de som är emot Morsi och Brödraskapet. Det är nämligen inte så enkelt.
För en del av dem som demonstrerar mot mot-demonstrationerna säger ”Jag röstade inte på Morsi, men han är demokratiskt vald och ska därför få styra under sin mandattid”. Andra säger mest ”Jag är emot de som demonstrerar mot Morsi”. Rätt få uttalanden är konstruktiva och balanserade dessa dagar, vilket är mer än lätt att förstå. Egypten står på randen till inbördeskrig. Precis allt står på spel. I det läget är det förmodligen omöjligt att inte dras med i konfliktlogiken. Våld föder våld, och hat föder hat.
En del uttalanden är dock intressanta att notera.
För det första noterar jag att det salafistiska Al Nour-partiet reagerat logiskt och rimligt mot militärens ultimatum. Militären säger sig ställa kraven på alla inblandade, att upploppen ska avstanna. Annars tar de över. Ett sådant krav är rimligen mest av allt riktat mot Morsi och Brödraskapet. För om upploppen fortsätter avsätts ju Morsi, och det är vad Tamarod vill…
För det andra framställs nu Amr Moussa, den tidigare generalsekreteraren för Arabförbundet (också bland annat tidigare utrikesminister under Mubarak), som den balanserade, ansvarstagande och mest statsmannalika politiska ledaren. Det kan – och det hoppas jag – vara sant och riktigt. Men det kan också vara ett sätt för Militären och den gamla makteliten (som brukar kallas Feloul) att inför västvärlden skaffa sig en legitim ledare efter en kommande militärkupp.
Det är i sanning komplicerat att göra en rimlig analys och dra välgrundade slutsatser kring läget och utvecklingen i Egypten just nu. Såvitt jag kan bedöma det är det inte självklart att den revolution som nu verkar inledas på samma grundmurade sätt som 2011 faktiskt har de breda folklagrens stöd. Det verkar mer vara en revolution organiserad av medel- och överklassen. Om det på längre sikt är en bättre väg mot faktisk och fungerande demokrati än den väg som Egypten slog in på sedan januarirevolutionen är dock en annan fråga. Även om revolutionen nu är mer toppstyrd kan den leda längre.
Ett av de mer obehagliga inslagen i den ”demokrati” som FJP visat upp sedan presidentvalet är nämligen att deras tolkning är att majoriteten bestämmer allt om allt. Inga onödiga skydd för minoriteterna, inga grundläggande rättigheter att vara sig själv, har varit Morsis och FJP:s modell. Majoriteten ska bestämma, också om de mest långsiktiga frågorna som konstitutionens utformning. Det är obehagligt. I samband med presidentvalet fanns det en kommentar om att nu gällde en ny form av demokrati ”En man/kvinna, en röst, en gång”. Det är knappast en hållbar demokrati, där människor får delta och dessutom ta ansvar.
Det blir allt mer uppenbart att militären tagit ställning mot Morsi. Frågan är vad de tagit ställning FÖR?
Jag är inte säker på att det finns en egentlig idé som omfattas av särskilt många kring hur Egypten ska utvecklas efter det att Morsi störtats. När en demokratiskt vald president störtas, är det ju inte självklart att demokrati kommer att vara det som ersätter. Men det är ändå den sannolika vägen framåt, också för såväl militären som för Tamarod. Det är mycket angeläget och väsentligt att ett program för Egyptens fortsatta utveckling formuleras snarast. Och att det tydligt och klart inbegriper rättigheter för alla att delta. Också för FJP och Brödraskapet. De är en del av Egypten. Och de är dessutom en del som – vad man än tycker om det i västvärlden – har stort folkligt stöd. Tycker vi i Sverige att det är rimligt att Sverigedemokraterna, som i senaste valet hade drygt en tjugondel av rösterna bakom sig, får delta i Almedalsveckan (Och det gör ”vi” uppenbart, eftersom de ju får det. Jag tycker dessutom det är helt i sin ordning), så är det självklart att FJP och Brödraskapet ska få delta i byggandet av Egypten, med sina åsikter och sina perspektiv. För faktum är att de när det var val senast fick mer än varannan avgiven röst.
* * *
Samtidigt är det centralt att västvärlden inte en gång till klampar på i sina missilförsedda ullstrumpor och enkelt och oreflekterat tar ställning för den som verkar vara mot det nuvarande, och framförallt verkar vara den som kommer att störa västvärlden minst. Dessutom en som ser till att de ekonomiska obalanserna mellan västvärlden och Egypten fortsätter vara till västvärldens fördel. En modern och framtidsorienterad utrikes- och säkerhetspolitik måste nu bygga på ömsesidighet och förtroende, inte ensidighet och utnyttjande. Västvärlden måste visa människorna i Egypten den självklara respekt de har rätt till. De måste få göra sina egna val. Vårt ansvar ska inte vara att näpsa de beslut folket tar i val, utan framförallt istället vara att ödmjukt dela med oss av våra erfarenheter kring hur ett (förvisso ofullständigt och ofärdigt) demokratiskt samtal och starka, fria människor tar utvecklingen framåt.
Istället för att pumpa in pengar till militären – som USA ju gjort och fortfarande gör till Egypten – borde huvudsatsningen kring de biståndsinsatser som görs handla om att förstärka utbildningssystemet (fortfarande är en stor andel av Egyptierna analfabeter), och stärka civilsamhället. Ett starkt civilsamhälle är en nödvändig förutsättning för en fungerande stat, för ett starkt civilsamhälle med demokratiskt fungerande aktörer, är en viktig väg till ”empowerment” (att ge människor kraft att ta ansvar).
Vidare bör handelspolitiken utvecklas. Det finns så mycket som kan förstärkas på det området. Här borde EU omedelbart sätta igång ett kraftfullt arbete, inte bara gentemot Egypten, utan gentemot hela MENA-regionen (Mellanöstern och Nordafrika).
Detta sista sagt alldeles oavsett vad som händer de kommande dagarna. Det politiska ledarskapet i Egypten, som skapades efter revolutionen 2011, har i allt för hög grad tappat greppet om utvecklingen. Men även om de inte klarar uppgiften, så kommer det alltid en ny dag efter varje natt. Och Egyptierna fortsätter att leva i sitt underbara land, med så oändligt rik och stolt historia. De har rätt till en framtid i frihet.
Det är verkligen dags nu.
Dags för rättvisa!