I Krim har det regionala parlamentet (kanske det kan jämföras med landsting, men det är jag lite osäker på) beslutat att de vill att regionen ska tillhöra Ryssland och inte Ukraina. Revolten i Kiev har därmed spritt sig på ett sätt som revoltörerna sannolikt inte tänkt sig. Alldeles uppenbart är situationen i Ukraina komplex, med många befolkningsgrupper och minoriteter, som alla har relevanta krav på rätten till sin identitet.
Men en hastigt hopsamlad folkomröstning i en extremt orolig tid kan knappast vara lösningen för Krim. Jag skulle säga att det såvitt jag förstår inte är förenligt med folkrätten att en del av ett land kan fatta den typen av beslut utan att övriga medborgare får säga sitt. Här är jag tills vidare lugn i förvissningen om att Sverige inte kommer att darra på manschetten. Utrikesminister Carl Bildt har förvisso den senaste tiden ägnat stor kraft åt att göra halsstarriga ensidigt orienterade uttalanden. Men just i frågan om Krims nationella tillhörighet är jag som sagt trygg med att Carl Bildt intar rätt position.
Däremot är det mer komplicerat att Carl Bildt framhärdar i att avstå från att rikta kritik mot Svoboda, ett av de politiska partier som ingår i den Ukrainska övergångsregeringen. Deras historia och inriktning är alltför solkad av rasism, antisemitism och framförallt nationalism för att undgå kraftig kritik.
Det som behövs nu är inte halsstarriga absoluta uttalanden i komplicerade frågor. Det som behövs är istället lugn och metodisk diplomati. Jag hoppas mycket på biträdande generalsekreteraren (förra utrikesministern Jan Eliasson (S)) för FN:s arbete, även om insatserna är enorma och problemet komplext. Rent faktiskt är det så att Krim landmässigt inte hänger ihop med Ryssland men väl med övriga Ukraina. Samtidigt har Krim en historia där man ”tillhört” olika länder. Komplexiteten när det gäller folkgrupper är större än att handla om Ryssar kontra Ukrainare. Dessutom finns tartarerna som en tydlig minoritetsgrupp, tillsammans med andra etniska/kulturella grupper med var och en sin historia och sina värderingar om tillhörighet.
Det är en komplex och allvarlig situation. Det är just därför jag tycker Carl Bildt förtjänar kritik (men inte Fredrik Reinfeldt!). Att så tydligt väja undan för komplexiteten som Carl Bildt gjort gynnar varken utvecklingen i regionen eller förtroendet för svensk utrikespolitik. Men däremot Fredrik Reinfeldt har hanterat frågeställningarna både diplomatiskt klokt och politiskt stringent.
Den nuvarande situationen är komplex, minst sagt. I Ukraina nu, men tidigare också i exempelvis Egypten, som är ett land vars utveckling jag följer noggrant. När det kommer till Egypten har jag inte haft anledning att kritisera Bildt, utan han har tvärtom varit ganska bra på att stå upp för folkrätten och de mänskliga rättigheterna. Samtidigt.
För det är det allt handlar om, försöker jag tänka.
Det innebär i den nu aktuella konflikten att Ryssland ska kritiseras för sina övergrepp mot folkrätten – Ukraina är en suverän stat och varje intervention utan stöd från FN:s säkerhetsråd är i princip ett brott mot folkrätten (Det är lika illa som USA:s intervention i IRAK 2003).
Det innebär att Janukovitj ska kritiseras för sitt förtryck av stora befolkningsgrupper och sina konsekventa övergrepp på demokratin (Det är lika illa som fd president Morsis i Egypten sekteristiska politik).
Det innebär att Svoboda ska kritiseras för sin osmakliga nationalistiska politik och sin rasistiska agenda (Det är lika illa som general Al-Sisis statskupp i Egypten sommaren 2013).
Så tror jag att svensk utrikespolitik skulle må bra av att utgå från.
För tysta ska vi som land inte vara. Vi ska säga ifrån. Alltid och tydligt. Tre begrepp tror jag ska vara grundläggande för alla utrikespolitiska överväganden.