Jag har under en tid funderat mer och mer över hur stora likheter som finns mellan det som händer just nu, och det som hände under 1930-talet i Europa. För varje dag som går blir likheterna fler och fler. Det känns allt mer obehagligt. På flera sätt än ett.
För det första, och mest uppenbara (kanske). Det är minst sagt oroande att rasismen, religionsfientligheten och de antidemokratiska krafterna blir allt bättre organiserade, och samtidigt allt våldsammare. Attackerna mot människor, organisationer och trossamfund växer i styrka och blir både mer frekventa och allt våldsammare. Likheterna mellan Hitlers brunskjortors dåd – märk väl under inledningen och den första perioden av nazismens era – blir allt tydligare. Att rita hakkors på dörrarna till moskéer är ett illdåd likvärdigt med de raider som gjordes i det tidiga nazi-tyskland.
Då invänder den ena efter den andra; ”Det är att ge högerkrafterna för stor uppmärksamhet, att påpeka och högljutt protestera mot deras dåd”. Precis det är den andra likheten med 1930-talet. Det är precis det som hände såväl i Tyskland som i övriga Europa. Till och med när Nazi-Tyskland annekterade angränsande länder, valde Storbritannien och andra att hellre väja än att stå upp för allas rätt till frihet.
Vi måste tydliggöra vad demokrati och mänskliga rättigheter står för. Att var och en har rätt till sin egen identitet, religiöst, etniskt, sexuellt, gendermässigt och åldermässigt. Det innebär att andra inte har samma uppfattning som jag, en annan religion, andra kulturella rötter, ett annat kön, en annan ålder, en annan sexuell läggning. Jag och du har ingen rätt att ifrågasätta andras identitetsval (så länge det inte förtrycker någon annan). Men vi har alla en skyldighet att slåss för de mänskliga rättigheterna. Ett land med mänskliga rättigheter accepterar olika religiösa, kulturella, etniska, sexuella osv. inriktningar, läggningar och uppfattningar. Tillsammans ska vi stå upp för varandras rätt att vara sig själv. Och tillsammans kraftfullt med demokratiska metoder stå upp mot de attacker ett demokratisktsamhälle utsätts för. Då måste vi säga ifrån. Annars gör vi som alltför många gjorde på 1930-talet.
Invändningen att vi inte ska ge högerkrafterna uppmärksamhet förstärks också av att de politiska partierna inte vill ”störas” av samhällssignaler. Det vill istället med allt större intensitet fortsätta den kommunikationsteoretiskt välstrukturerade kampen, där triangulering, strategier för att störa ut motståndaren och gjorda prioriteringar inte får störas med ”ovidkommande” frågeställningar i områden där dessvärre ingen av partierna ”mäter” särskilt bra. (Alltså att opinionsmätningarna inte ger bra betyg åt något av partierna…).
När politiken begränsas till att bli ett strategiskt (i realiteten oftast taktiskt) spel, ges nazismen spelrum på planer där partierna inte vill vara.
Problemet är dessutom större än så. När kommunikationsstrategierna är det enda som kvarstår i det politiska tänkandet, försvinner också idéerna om hur samhället ska förändras. Istället fokuseras politiken på att vinna val. Det är naturligtvis viktigt att vinna val. Rentav en förutsättning, om man vill förändra samhället. Men om viljan att reformera undertrycks av kortsiktig taktik, försvinner också reformidéerna. Det i sin tur ger ytterligare näring åt nazister, fascister och andra fundamentalister.
För när reformidéerna inte finns, försvinner också den beskrivning av samhället som använts för reformarbetet. Samhällsutvecklingen sker genom att motsättningar (fel, brister, skevheter osv.) tydliggörs och reformeras bort. Vad som hänt i stora delar av Europa, och Sverige, är att den motsättningsbeskrivning som använts under 1900-talet fått ge vika. Motsättningen mellan de med ekonomisk och kulturell makt och de utan. Istället har motsättningen mellan de som har och de som inte har arbete förstärkts, liksom motsättningen mellan religioner och kulturer.
Vi måste tydliggöra att samhällsproblemen skapas av ekonomiska och sociala klyftor, inte av motsättningar mellan religioner. Det är de alltför stora, och växande, klyftorna som skapar hopplöshet och ofrihet. En arbetslöshetsnivå där nästan var tionde tvingas avstå från att bidra till det gemensamma är ett gigantiskt problem. Ekonomiska klyftor som allt tydligare syns på människor är i hög utsträckning orsaken till hopplösheten. För inget politiskt parti har varken en verklighetsbeskrivning som känns igen eller lösningar på dessa problem.
Då får alternativa förklaringsmodeller lätt fäste. Att det inte är arbetslösheten och de ekonomiska orättvisorna som är problemet, utan andra kulturer och religioner.
När de etablerade politiska krafterna därefter i någon slags panik (eller kanske som resultat av att följa de senaste opinionsmätningarna och därefter skapa en trianguleringsingång) försöker lösa de problem som beskrivs av nazister och fascister (alltså kulturella och religiösa motsättningar som grund till problemen), då förstärks den motsättning nazisterna beskriver. Så blir det etablerade ansvariga för att befästa bilden av att det är kultur- och religionsmotsättningar som är orsaken till samhällsproblemen. Detsamma gäller för media, när man utgår från att den analys som görs av nazister och rasister är den som ska ligga till grund för debatten (när SVT ställde frågan ”Hur mycket invandring tål Sverige?” är ett tydligt exempel på när public service går i extremismens ledband).
Låt oss säga ifrån! Kultur och religion skapar tillgångar i ett samhälle. När idéer, vinklar och värderingar bryts skapas nytt och spännande. Ett samhälle blir rikare ju mer kulturella uttryck som får plats. Ett samhälle blir fattigare om kulturen görs enfaldig.
Låt oss säga som det är; Orättfärdigheten i samhället beror på för stora och orättvisa ekonomiska klyftor. Det är de maktlösa som står mot makteliten.
Med den utgångspunkten ska vi förändra – reformera – samhället.
Vi ska säga ifrån. Inte stryka medhårs. Inte acceptera verklighetsbeskrivningar som grupperar människor i olika värde efter etnicitet, religion osv.
Det är dags nu! (Annars blir det kanske som på 1930-talet igen).
Dags för rättvisa!