Ett år med Morsi

För ett år sedan tillträdde president Morsi, som den första folkvalde presidenten i Egypten. Det var en stor och viktig dag i Egyptens långa historia, att få en president vald i ett huvudsakligen fritt och hemligt val. (Anklagelserna om valfusk var få, och skulle också om de var sanna inte påverkat valutgången). Resan från en förtryckarstat under Mubarak, till en demokrati tycktes inte lång, bara ett och ett halvt år.

Det muslimska Brödraskapet, som Morsi kommer från, och det parti (Freedom and justice party) de bildat inför valen, hade en svår uppgift framför sig när makten överlämnades från militären. Morsi sa ”Jag ska vara alla egyptiers president, inte bara mina partivänners” när han tillträdde. Men sedan dess har han mer och mer distanserat sig från den positionen, och istället använder Brödraskapet en ny definition av demokrati (även om den faktiskt används på andra håll i världen också, ibland), nämligen den att majoriteten bestämmer allt, och minoriteten får rätta in sig.

Tahrir-torget, december 2012.

Tahrir-torget, december 2012.

Det är dock en farlig väg, särskilt när motsättningarna är stora. Demokrati är så oändligt mycket mer än att majoriteten bestämmer. Varje demokrati måste se till att alla invånare får plats och möjligheter att vara sig själva. Minoriteter måste tillförsäkras rätten att vara sig själva. Det är vad mänskliga rättigheter handlar om. Var och en har rätt att vara sig själv, så länge hen inte förtrycker någon annan.

Morsi valde inte den vägen. Han har allt mer systematiskt lämnat oppositionen utanför (även om det inte alldeles sällan funnits anledning att också kritisera oppositionen för sitt agerande). Det fungerar helt enkelt att bygga en demokrati med stöd av bara halva befolkningen. Demokrati måste bygga på att de allra, allra flesta är överens om grunden och regelverket.

Motsättningarna har vuxit under våren, och inför den årsdag av Morsis tillträdande, som är idag, har de stigit till stormstyrka. Våldsamheterna tilltar allt mer, och motsättningarna befästs.

Nu sägs det allt oftare att Egypten delas in i tre grupper. En grupp, fortfarande stor, stödjer president Morsi och Brödraskapet, en annan grupp stödjer den vänsterorienterade/liberala oppositionen. Och en tredje grupp vill att militären åter tar makten.

Jag tror det är lätt att underskatta risken för militärkupp. Jag har skrivit om militärens ställning och historia tidigare, och lämnar därför frågan i denna text, men vill uppmärksamma för denna tilltagande risk, som uppenbart också nu får folkligt stöd.

Om president Morsis parti, FJP, och Brödraskapet har jag också skrivit tidigare. vid ett tillfälle liknade jag dem vid svenska/europeiska kristdemokrater. Det kan kanske tyckas passande en sådan här dag, när det är Kristdemokraternas dag här i Almedalen (där jag är under veckan). Och det är, såvitt jag kan bedöma fortfarande en riktig beskrivning på en del av Brödraskapet. De har en mångårig historia som social och religiös rörelse i Egypten. Under Mubarak var det den enda del av samhället som i någon mening stod för välfärd och humanitet. Men den del av Brödraskapet som på det viset är socialkonservativt orienterat, har allt tydligare och mer manövrerats ut av den islamistiska gruppen inom Brödraskapet och FJP.

Därmed är en betydligt bättre jämförelse mellan FJP och ett svenskt parti idag istället Sverigedemokraterna, som ju likt dem står för förtryck av oliktänkande, kulturell ensidighet och intolerans mot det annorlunda. Och Sverigedemokraterna har ju sin dag här i Almedalen i morgon. Det sägs förresten att de har partivänner från andra länder på plats här. Frågan är om FJP från Egypten finns på plats för att ge dem sitt stöd? Men de har sannolikt nog med den inrikespolitiska situationen i Egypten.

***

Motsättningarna i Egypten har tilltagit väsentligt i takt med att Morsi och FJP slagit in på den högerorienterade islamistiska vägen. Den vänsterorienterade/liberala oppositionen, som samordnar sig i NSF, National Salvation Front, har samtidigt allt tydligare markerat att de inte på något sätt accepterar riktningen som samhället tvingas in på genom Morsis politik.

Oppositionen har under året varit varierad i sin framgång att föra oppositionspolitik. Ibland, rentav alltför ofta, framstår de som ointresserade av att ta ansvar för Egypten, utan nöjer sig med att framföra klagomålen och ställa krav på avgång. Den senaste tiden har dock oppositionen börjat formulera ett alternativ till den högerislamistiska vägen som Morsi går:

Nyval av president, val av ett parlament, omtag i författningsfrågan (så de mänskliga rättigheterna bättre tillgodoses). Och de har dessutom tydligt uttalat sin vilja, liksom ett oeftergivligt behov av, att den fortsatta processen omfattar alla betydande politiska krafter i landet, alltså såväl en kommande majoritet som en kommande opposition.

Det är, såvitt jag kan bedöma, en både klok och väl avvägd linje. Och det är inte utan stolthet jag kan konstatera att i denna grupp av partier, NSF, ingår det Egyptiska socialdemokratiska partiet.

Frågan är dock om Morsi och FJP ens kommer att överväga oppositionens krav. I så fall är risken stor att militären åter tar makten.

För min del slutar jag som jag brukar. I Egypten, och överallt annars i världen, är det dags nu.

Dags för rättvisa!

Läs mer om dagens demonstrationer bland annat här:

Aljazeera

AlArabiya

CNN

BBC

 

 

Tyckte du detta var bra? Dela det:
Det här inlägget postades i Egypten, Utrikes och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.