Utrikespolitik handlar inte bara om att uttala sig tillräckligt avståndstagande från en sida, och vara överslätande gentemot den andra. Utrikespolitik handlar – om den ska vara framgångsrik – huvudsakligen om att kunna prata med alla, för att både göra sin ståndpunkt klar och att påverka och förändra skeendet.
Det är uppenbart och tydligt att Rysslands agerande klart strider mot folkrätten och ska kritiseras. Men ska utrikespolitiken stanna vid det?
Utbombad Panzer IV från andra världskriget. Bild från Prescott Pym
Av den svenska debatten om hur regeringen – huvudsakligen utrikesminister Carl Bildt eller hans chef statsminister Fredrik Reinfeldt – agerar i Ukraina-krisen har debattör efter debattör sett till att fördöma allt som inte handlar om att klart och tydligt ta avstånd från Rysslands agerande. Och sen har debatten stannat vid det. Vilhelm Agrell har bland annat sagt att Fredrik Reinfeldt genom sitt uttalande ”tar den Ryska versionen av krisen för given”. Han säger också att det är ett mycket obehagligt uttalande.
Vad är det då Reinfeldt sagt, som är så djupt upprörande? Han sa: ”Det är i någon mån förståeligt att Ryssland agerar på en rysk minoritets oro på Krim och i östra Ukraina, men inte på det sätt man agerar”
Och det är det ju, om man inte använder den förskräckande utvecklingen som ett sätt att underblåsa ett annalkande krig. Den som vill nå framgång i sitt arbete, måste ha möjlighet att tala med alla, förstå hur de resonerar, och genom sitt agerande slå hål på uppenbara ologiska resonemang och faktiskt påverka utvecklingen i sådan riktning att folkrätten inte ställs åt sidan OCH att krig kan undvikas.
Att ensidigt välja att kritisera Ryssland, utan att se hur historien utvecklats i det område som saken rör, gör det svårare att kunna påverka utvecklingen i annan riktning än mot ett allt fullskaligare krig. Att, som utrikesminister Carl Bild gjort, tydligt väjt undan från att kritisera (13.35 in i inslaget) det rasistiska partiet Svobodas medverkan i Ukrainas nya regering, är inte ägnat att stå upp för de mänskliga rättigheterna. Det är, som Ulf Bjereld så väl uttrycker det, ”riktigt, riktigt svagt”. Hans linje är istället att ensidigt kritisera Ryssland.
Frågan är nu hur EU kommer att hantera situationen. Angela Merkel har, till skillnad från som det verkar bland annat Carl Bildt, sett till att istället för att finnas endast i medierna och uttala fördömanden, sett till att hålla dialogen med Ryssland öppen. Att föra dialog med Ryssland är betydligt effektivare om man har som syfte att förhindra en invasion. Förhoppningsvis kommer Merkels linje att leda framåt. Att, som Carl Bildt säger ikväll, att EU:s ledare är överens om att det Ryska agerandet är en ”aggression” är korrekt.
Men utan en balanserad analys – som utgår från situationen i Ukraina och regionen och ser hela händelseutvecklingen, bland annat att rasismen riskerar att få grepp om den Ukrainska regeringen – liksom en konstruktiv dialog med inblandade parter kommer utvecklingen inte att gå åt rätt håll. Varken till stöd för mänskliga rättigheter eller folkrätten.
Den utrikespolitiska debatten i Sverige måste göra sig fri från de värsta väst-hökarna. Och det är inte självklart att fiendens fiende är ens vän!