Välfärd mot ultraliberalism

Postat den 25 februari, 2013 av Lars G Linder

I spåren av det mångåriga förtrycket finns, precis som ju fallet varit i östeuropa, många idéer om att ultraliberalismen är vägen till frihet. I ett ultraliberalt samhälle lägger sig varken staten eller någon annan än marknaden i människors väl och ve, utan människor blir fria – så är tanken.

Den ultraliberala idén finns företrädd både bland islamister och bland sekularister. När islamisterna väljer den ultraliberala vägen, handlar det i och för sig sannolikt i huvudsak om att staten/samhället ska hållas utanför det mesta, medan de religiösa ledarna (i detta fall vanligen, men inte alltid) av det konservativa/fundamentalistiska slaget, ska få makten över människors vardag.

Diskussion om civilsamhällets utveckling, främst i Egypten och Palestina, tillsammans med Fariza Bsaiso och Maher Issa från Palestina och Ayman Okeil från Egypten

Diskussion om civilsamhällets utveckling, främst i Egypten och Palestina, tillsammans med Fariza Bsaiso och Maher Issa från Palestina och Ayman Okeil från Egypten

I en ultraliberal stat ska skatterna hållas på synnerligen låga nivåer. Staten ska inte lägga sig i näringslivets verksamheter, fackföreningsrörelsen ska hållas kort och sociala insatser från samhället ska helst inte förekomma. Denna idé till samhällsbygge får näring av ett kombinerat motstånd till västvärldens välfärdsmodell och erfarenheter av kolonialisternas förtryck, liksom naturligtvis också av att den maktägande eliten (feloul) inte vill förlora sitt inflytande.

Mot detta står ett engagemang för social utjämning, rimliga utbildningsmöjligheter och skapandet av en fungerande välfärd. Egyptens sociala skyddsnät har successivt urholkats genom åren av Mubaraks diktatur, och behovet av de mest grundläggande sociala skyddsnäten är uppenbart och överhängande. De grupper som driver denna tes är dels – och kanske framförallt – de progressiva sekulära krafterna, inte minst det Egyptiska socialdemokratiska partiet, men dels också progressiva islamister, rentav finns det salafistiska grupper som är mycket engagerade för en fungerande välfärd.

Inom det muslimska Brödraskapet finns båda sidor företrädda. Dels de som kämpar för en minimalistisk stat och som sätter stora sociala klyftor som en förutsättning för en god utveckling.  Men också de som genom åren varit och fortfarande är djupt engagerade i Brödraskapets omfattande sociala arbete.

Mina tankar och funderingar i sammanfattning

Jag har i ett antal blogginlägg försökt beskriva ett antal motsättningar i det Egyptiska samhället, som jag uppfattar dem. Min bild av det egyptiska samhället är delvis annorlunda, och mycket mer mångfacetterad, än den som sprids i västeuropeiska media.

För att vi ska förstå och rätt kunna skapa en fungerande bistånds- och säkerhetspolitik, måste vi utgå från den verklighet som faktiskt finns på plats, och inte den vi tror existerar.

Amerikansk utrikespolitik har alltför många exempel på en förenklad analys till grund för ställningstaganden och ageranden. Det är exempelvis rätt osmakligt att konstatera det faktum att USA gav Talibanerna både militärt och annat stöd, under det inbördeskrig som fördes mot den vid den tiden Sovjetstödda diktaturen i Albanien. Vår linje och vårt agerande i utrikespolitiska frågor får aldrig bygga på föreställningar och förenklingar.

Egypten är på många sätt arabvärldens hjärta. Utvecklingen där kommer med stor sannolikhet att påverka övriga delar av MENA-regionen. Alltför många länder i Väst kommer, precis som de alltid gjort i historien, att sätta sina egna kortsiktiga frågor före en långsiktigt hållbar utveckling i Egypten och MENA-regionen. Sverige måste visa att det finns en annan väg.

Vår utgångspunkt måste entydigt och klart vara folkrätten och de mänskliga rättigheterna. Vi måste bejaka demokratiseringen, och stödja de krafter som vill bygga demokrati. Och i det måste också ingå att acceptera de utslag som väljarna i Egypten eller i andra MENA-länder ger i de val som förekommer. Vi har inte rätt att överpröva andras valresultat, precis lika självklart som vi förutsätter att såväl alla i Sverige som omvärlden respekterar valresultaten här i Sverige.

Så enkelt är det. Och så svårt. Men till slut vill jag säga att det är dags nu.

Dags för rättvisa!

Tyckte du detta var bra? Dela det:
Publicerat i Egypten, Utrikes | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Islamism mot sekularism

Postat den 24 februari, 2013 av Lars G Linder

Den västeuropeiska nyhetsförmedlingen skapar gärna en motsättning mellan Islam och Kristendom – och skapar dessutom den underförstådda meningen att Islam är lika med gammaldags och förtryck medan Kristendom är lika med modernitet och frihet.

Riktigt så enkelt är det inte, enligt min uppfattning. Det är inte framförallt mellan religionerna som motsättningen står, utan mellan dem som är frihetliga och dem som är konservativa. Jag skulle hellre beskriva den aktuella motsättningen som en kamp mellan sekularism och islamism, om man dessutom med islamism i huvudsak menar en statsordning där samhället lämnar det mesta av civilrätten till det civila samhället, eller annorlunda uttryckt religionerna. Och då avses inte endast islam, utan också kristendom. För i det traditionella egyptiska samhället lämnas de olika religionerna i hög utsträckning åt sig själva. Familjerätt och kultur är en fråga för ens religion och religiösa företrädare, istället för en fråga för staten. Med sekularism menar jag i huvudsak den samhällsmodell där, förenklat uttryckt, staten är den enda erkända regelsättaren.

Böneplats i en av Kairos tunnelbanestationer. Foto: Eva Danneholm

Böneplats i en av Kairos tunnelbanestationer. Foto: Eva Danneholm

Vidare bör man förstå den historiska motsättning som faktiskt föreligger på grund av västvärldens kolonialpolitik och förtryck. När vi från västeuropa sprider som vi tror välsignelse och upplysning genom att beskriva vårt system, som ju i huvudsak bygger på sekulärt organiserade stater, olika former av demokratisk struktur samt religionsfrihet, är den historiskt kopplade bilden av västeuropa inte så rosenskimrande positiv som vi gärna tror.

Engelsmän, fransmän, i senare tid USA, samt flera andra västeuropeiska demokratier har en smutsig historia av kolonialstyre och förtryck bakom sig. Det är inte särskilt många år, trots allt, sedan Egypten blev fritt från Storbritannien, bara omkring 60 (och det är ju knappast en oändligt lång tid för en nation med en 7-8 000 årig historia).

Erfarenheterna av det engelska styret är långt ifrån odelat positiva, tvärtom. När vi västeuropéer försöker beskriva vårt system är den bild som tonar fram av ”oss” den verklighet som gällde under kolonialtiden.

Jag tror att detta är ett perspektiv som vi måste förstå, för att något bättre förstå de diskussioner och slutsatser som dras i dagens Egypten. Och dessutom förstå den motsättning som finns mellan de sekulära krafterna i Egypten och de mer islamistiska. Faktum är att progressiva islamister sannolikt framstår som väl så frihetliga och demokratiska som sekulära grupper och partier gör, eftersom de senare ofta hänvisar till det västeuropeiska styrelsesättet.  Det är händer dessutom att grupper och partier som betecknar sig som sekulära har kopplingar till den gamla makteliten, Feloul.

Islamism är nämligen inget enhetligt och tydligt superkonservativt. Istället finns det såväl fundamentalistiska grupper såväl som progressiva och frihetligt orienterade grupper.

Detta – att sekulära krafter inte självklart har en demokratisk tradition, liksom att islamister väl kan ha demokrati som utgångspunkt – gör att man inte ska vara oreflekterad vid sitt eget ställningstagande och framförallt inte för snabb med fördömanden.

Jag är för egen del övertygad om att en sekulär stat med religionsfrihet är bästa sättet att slå vakt om de mänskliga rättigheterna. Det ska sägas tydligt och klart!

Problemet är istället för det enkla  – sekularism mot islamism – att finna vägar för att ge stöd och kraft åt de intressen som såväl bland islamister och sekularister arbetar för demokrati och mänskliga rättigheter.

Inte heller är det i huvudsak en religionsmotsättning i botten av motsättningen sekularism-islamism. Det finns alltför många exempel på hur konservativa kristna ledare står tillsammans med konservativa islamister när det gäller att få en ur mänskliga rättigheter inkomplett konstitution för Egypten. Faktum är att den institution som nu gäller ger inte bara det muslimska ledarskapet stor makt, utan också ger betydande makt till de kristna ledarna att bibehålla historiska ojämlikheter mellan könen m.m.

Den stora risk som utvecklingen i Egypten just nu står inför handlar om, tror jag, att viljan att få sin uppfattning igenom väger över istället för viljan till en hållbar lösning. De konservativa krafterna i det Muslimska Brödraskapet, som just nu har makten, vill se till att konstitutionen cementerar en traditionell och icke demokratisk grundstruktur i Egypten. Risken är att de sekulära krafterna inte har förmåga att vara en konstruktiv kraft för att skapa den nya basen för samhället.

Tyckte du detta var bra? Dela det:
Publicerat i Egypten, Utrikes | Lämna en kommentar

Det militära Egypten mot det civila

Postat den 20 februari, 2013 av Lars G Linder

Fram till för mindre än ett år sedan var Egypten en militärdiktatur. Det finns få militärmakter med en så särpräglat fristående militärmakt. De flesta militärdiktaturer har militärer vid makten och i statsledningen. Men det tidigare Egypten nöjde sig inte med det. Militären i Egypten hade makten, och innehade ett flertal av de statsledande positionerna. Men dessutom var militären som en stat i staten. Internationella bidrag mottogs direkt från utländska makter (läs USA) till militären. Och den militära budgeten var hemlig. Därutöver hade – och har – militären egna företag inom de flesta sektorer, såväl turism som konsumtionsvaror av diverse slag. Självklart hade militären egna välfärdssystem, egen sjukvård osv. Militären var en stat i staten, helt enkelt. Med makt över såväl sig själv som över samhället i stort

Foto Linnea JacobssonMilitären har genom sin starka ställning samtidigt kunnat bete sig relativt hövligt gentemot den egna befolkningen. Repression och förföljelse uppdrogs istället åt den hatade polisen att hantera. Därigenom hade militären ett relativt gott anseende också bland egyptierna när hibiskusrevolutionen startade den 25 januari 2011. Militären engagerade sig initialt i skepnaden av dem som slog vakt om säkerhet och trygghet, snarare än de som slog ner revoltörer och demonstranter.

När revolutionen lyckats med att störta (armégeneralen och) presidenten Mubarak tog så militärrådet – den församling som styrde och styr militären – makten i Egypten.

Idag hävdar de flesta att militärens politiska maktanspråk tillhör historien. Militären fick så mycket kritik och synpunkter på sitt ledarskap under den tid de styrde landet mer officiellt, att de nu väljer att avstå från makten, är den grundläggande analysen.

För egen del tror jag det är en förenkling, och att militären inte alls slutligt bestämt sig för att lämna suktan efter den yttersta makten. Under de senaste månaderna har militären vid ett flertal tillfällen stuckit ut hakan för att markera sitt revir. De hävdar rätten att döma civila i militärdomstolar, och de ställer makthungriga krav på rätten att förfoga över omfattande landområden.

Militären må för stunden och ögonblicket i huvudsak verka fungera som en ”riktig” försvarsmakt. Men deras långsiktiga ambitioner kan mycket väl vara mer maktpåliggande än så. Att räkna bort dem som en helt avgörande spelare i Egyptens utveckling är både okunnigt och ytligt, enligt min uppfattning.

Militären accepterar en civil ledning av landet, så länge de anser att utvecklingen går åt rätt håll. Om det inte längre är fallet, enligt dem, kommer de med stor sannolikhet att söka återta sin position som den maktgrupp som faktiskt äger och innehar den yttersta makten.

Tyckte du detta var bra? Dela det:
Publicerat i Egypten, Utrikes | Etiketter , , , , , , | 1 kommentar

Det gamla Egypten mot det nya Egypten

Postat den 19 februari, 2013 av Lars G Linder

Egypten har, precis som de allra flesta länder med lite historia runt vår jord, en lång tradition av förtryck och repression. Faraoner, Mameluker, det Osmanska riket, Engelsmän, Mubarak har styrt och förtryckt. Med förtrycket följer också att en grupp i landet fått privilegier och förmåner, för ingen förtryckare klarar sig utan medlöpare och lojala tjänare.

I den aktuella politiska situationen finns det krafter från den tidigare Mubarakeran som förlorat eller riskerar att förlora sina privilegier. I ett land med inemot 90 miljoner invånare är detta naturligtvis en relativt svenska mått ganska stor grupp människor. De kallas ”Feloul” – den gamla maktens män.

Feloul är statstjänstemän på högre nivå, företagsledare och liknande personer. Och feloul finns bland de flesta politiska grupper i dagens Egypten.

Vy 3 TahrirIbland är felouls intressen och avsikter tydliga. Men ibland är det mer komplicerat och mångfacetterat. Utan att peka åt några varken direkt ledande personer eller andra, måste ändå konstateras att bland det politiska ledarskapet i flera av de mer ultraliberala partierna finns företagsledare som under årtionden under Mubarak levt gott med stöd av den tidigare repressionen. Och bland de politiska ledarna i liberala och mer progressiva partier finns tidigare ledande statstjänstemän som på olika sätt stått Mubarak och makten mycket nära. Det finns såväl sekulära, som muslimer och kristna bland feloul.

Det är långt ifrån självklart, men givetvis fullt möjligt och inte sällan säkert, att feloul i grunden stödjer en demokratisk utveckling i Egypten. Med demokrati och mänskliga rättigheter följer förmodligen minskad makt och inflytande och minskade förmåner för denna grupp.

Man måste alltså alltid överväga hur ett förslag, eller påstående från någon politisk ledare förhåller sig till dennes relation till historien. Och om han (för det är mycket, mycket sällan kvinnor) i grunden försvarar sina gamla privilegier snarare än strävar mot demokrati och mänskliga rättigheter.

Tyckte du detta var bra? Dela det:
Publicerat i Egypten, Utrikes | Etiketter , , , , , , | Lämna en kommentar

Egypten en demokrati på frammarsch – men med många dimensioner

Postat den 18 februari, 2013 av Lars G Linder

Utvecklingen i Egypten rör sig på flera plan samtidigt. Det är en fascinerande, men svårföljd, terräng att förstå. Jag skulle, förenklat, säga att det handlar om följande politiska dimensioner:

– Det gamla mot det nya

– Militären mot det civila

– Islamism mot sekularism

– Välfärd mot ultraliberalism

Och över allt svävar motsättningen kortsiktighet mot långsiktighet. I denna miljö ska så de olika politiska krafterna bygga en hållbar demokrati, och dessutom akut restaurera ekonomin och vidta åtgärder för att lindra den omfattande fattigdomen. Allt detta ska ske i en nation, där omkring 30% av befolkningen inte är läskunnig.

IMG_5578Egypten är, och har under lång tid, på många sätt varit arabvärldens centrum. Det beror på historiska orsaker, Egypten är ju ett land som funnits i jämförelse med Sverige i närmast oändlig tid, landets storlek med omkring 85-90 miljoner invånare, det geografiska läget med mycket mera. Det gör det ytterligare angeläget för Sverige, EU och övriga världen, att följa och förstå utvecklingen i Egypten. Svensk utrikespolitik måste ha en ständigt uppdaterad analys av situationen och skeendena, för att vara effektiv och kunna fungera proaktivt och till gagn för såväl svenska som internationella intressen.

Något av det mest monumentala misstag vi kan göra i Sverige är att oreflekterat och med samma analys som tidigare ge oss in i de politiska skeendena i Egypten och arabvärlden. Svensk och västeuropeisk utrikespolitik har mer än en fläck på sin historia. Vårt agerande har alltför ofta styrts av kortsiktiga ekonomiska intressen, där mänskliga rättigheter snabbt ställts på undantag till förmån för stöd till den ena repressiva diktaturen efter den andra.

Vår analys har byggt på att huvudmotsättningen är religiös, och att kampen står mellan kristendom och islam. Det är en analysmodell som använts av makthavare i över tusen år, och sannolikt en analysmodell som aldrig tjänat några andra syften än den sittande maktens vilja och förmåga att behålla makten. I västvärlden bygger vi gärna våra slutsatser på ”motståndarens” historiska agerande, utan att vilja förstå att vår egen politik har minst samma betydelse för både historiska och aktuella skeenden. För den som söker ”roten till det onda” kanske förskräcks över att det inte är blodtörstiga muslimer som är ursprunget, utan att det står att finna i korstågen, inkvisitionen och korsriddarna.

Vi måste ta av de glasögon med vilka vi betraktat mellanöstern och Egypten, för att istället se och förstå de skeenden som faktiskt ägt rum och äger rum. Därav utgångspunkten i mina fyra förenklade påståenden.

Revolutionen i januari 2011, som brukar kallas Hibiskusrevolutionen efter den blomma som är Egyptens nationalblomma, lyckades efter några veckor störta diktatorn Mubarak, och hans maktparti New Democratic Party, NDP. Efter en kort tid av oro och osäkerhet tog militärrådet, SCAF, över makten i landet med ett löfte till folket att inom kort lämna över makten till en folkvald president. Militärrådet startade också en process för att kunna välja ett nytt parlament, liksom att utforma en ny konstitution.

Val till parlamentets båda kamrar, överhuset (shura council) och underhuset genomfördes. Valet till underhuset underkändes efter en kort tid av konstitutionsdomstolen på något oklara grunder, hänvisningen var huvudsakligen att valet inte skett enligt alla konstitutionens regler (vilka nu de egentligen var,  i ett land utan konstitution).

Val till president genomfördes och efter en andra valomgång, där det muslimska Brödraskapets kandidat Muhammad Morsi ställdes mot militärens Sqafic, kunde Muhammad Morsi tillträda posten som Egyptens president.

President Morsi har därefter med visst legalt stöd av parlamentets överhus styrt Egypten, och organiserat utarbetandet av ännu en ny konstitution för Egypten. Det nya konstitutionsförslaget utarbetades under omfattande protester från kvinnorättsorganisationer och vänsterorienterade liksom liberala politiska grupperingar och partier. Ett förslag till ny konstitution, som enligt oppositionen innehåller ett flertal regleringar i strid med de mänskliga rättigheterna och utan tillräckligt skydd för olika minoriteter, förelades folket för beslut i en folkomröstning som genomfördes i december 2012. Folkomröstningen slutade i ett JA till konstitutionen, men valdeltagandet var mycket lågt, långt under 50 procent.

Nu stundar val till parlamentets underhus.

Jag ska i ett antal följande blogginlägg försöka beskriva de fyra dimensioner jag hänvisar till.

Tyckte du detta var bra? Dela det:
Publicerat i Egypten, Utrikes | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Två år efter den arabiska våren – när kommer den europeiska våren?

Postat den 18 februari, 2013 av Lars G Linder

Vintern och våren 2011 har etsat sig fast i våra minnen som den arabiska våren. Miljontals vanliga i huvudsak muslimer och kristna araber trotsade sin befogade rädsla för diktaturernas säkerhetstjänster, polis, och militär. De krävde frihet, värdighet, mat och rent vatten. De krävde demokrati. Demokratiprocessen är igång, även om den tar tid. En nödvändig del av den arabiska våren har dock ännu inte brutit ut. De Europeiska och Västvärldens makthavares omvärdering av sin tidigare politik har inte kommit igång.

Vägen till demokrati har anträtts i flera arabiska länder. I Egypten tog militären makten efter störtandet av Mubarak. De har trätt tillbaka från den exekutiva makten och Muhammad Mursi, brödraskapets kandidat, har valts till president i allmänna val. Kritiken mot den nya konstitutionen, som under kort tid efter färdigställande ställdes för beslut av en folkomröstning, där endast en tredjedel av väljarna deltog, har varit och är fortfarande omfattande. Det handlar om brister när det gäller mänskliga rättigheter, bland annat kvinnors rätt och fackliga rättigheter. Det finns ett antal kvarvarande och olösta konflikter mellan eliten från gamla regimen, brödraskapet och de många människor och partier som – likt Egyptens socialdemokrater ESDP – varken stödjer brödraskapet eller Mubaraks forna elit. I det spända läge som nu råder inleds en valrörelse, då till slut ett folkvalt lagstiftande parlament ska tillsättas.

Tahrirtorget

Tahrirtorget

Det är fortfarande mycket kvar av insatser och modigt ledarskap från såväl regimen som oppositionen innan demokratin är befäst. Det kommer att ta tid, men är nödvändigt. Demokratin måste ha legitimitet hos det egyptiska folket.

Men det räcker inte. En stabil demokrati måste också skyddas av legitimitet från omvärlden. Europa är arabvärldens grannar. Tidigare stöttade många i Europa diktaturerna för att de antogs vara ett skydd mot islamism. På detta vis blev Väst del i den struktur som demonstranterna på Tahrir-torget i Kairo protesterade emot. Idag är denna historia kanske glömd, i alla fall är det många i Europa som vill förtränga den. Europa bereder sig nu på att stötta demokratin i arabvärlden lika ytligt obekymrat som man tidigare stöttade diktaturen.

Egyptens demokrati knakar i fogarna. Konflikten i Syrien är långt från en lösning. Landet slits isär av omvärldens vilja att ha inflytande över hur konflikten förlöper. Kriget är ett vapen i Rysslands, Irans, USAs, Turkiets, Saudiarabiens med fleras geopolitik. Offren är de civila i Syrien. I Tunisien pågår ett ansträngt regeringssamarbete mellan sekulära och religiösa partier. Palestina är fortfarande under ockupation, och landet splittras i en olustig dragkamp mellan Hamas och Fatah. Och i länder som Bahrain, Förenade Arabemiraten, Saudiarabien, Jemen, kämpar den demokratiska oppositionen för frihet, men under hård kontroll av diktaturernas polis och säkerhetstjänster.

De som gick ut på Tahrir-torget för att demonstrera den 25 januari 2011 visste mycket väl att de inte bara demonstrerade mot Hosni Mubarak. En ensam person kan inte styra ett land. De protesterade också mot de privilegier som diktaturen givit den elit som lojalt styrde. Men dessutom vet den vanlige medborgaren i Syrien, Egypten, Palestina och Saudiarabien att deras förtryckares system inte skulle överleva många dagar utan stöd från det västerland som köper den arabiska oljan och säljer vapen till diktaturerna. Och därmed riktas blicken mot oss som läser denna text skriven på ett västerländskt språk.

Den arabiska våren har ännu inte brutit ut i Europa. De gamla europeiska formerna för samarbete mellan USA, EU och Egypten fortlever alltjämt. Sveriges vapen användes av Saudiarabien för att slå ned demonstrationer för demokrati i Bahrain. Ett litet steg som kan tas av politiker, religiösa ledare, fackföreningsledare och ledare inom civila samhället i Europa och Väst är att se till att inte bidra till polariseringen av politiken i den arabiska vårens länder. Istället bör Europa rikta en kritisk blick inte bara mot de uppenbara förtryckarna: islamister och de forna diktaturernas eliter, utan också mot de handelsavtal, politiska överenskommelser, leveranser av militär materiel, m.m. som vi byggt upp.

För att de som demonstrerar på Tahrir-torget just nu, två år efter den arabiska vårens inledning, skall ta oss i Europa på allvar, har vi en hemläxa att göra.

Publicerad i Aktuellt i Politiken den 18 februari 2012

Tyckte du detta var bra? Dela det:
Publicerat i Egypten, Utrikes | Etiketter , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

”Massinvandringen” är inte problemet, utan orättvisorna

Postat den 3 februari, 2013 av Lars G Linder

Stefan Fölster skriver idag på DN-debatt om att det inte finns något samband mellan andelen invandrare och sociala problem på en ort. Han har en klar och nu också statistiskt bevisad tes, nämligen att andelen invandrare inte har något med utslagning och utanförskap att göra.

Det är en slutsats som är viktig, och borde få rejäl påverkan på den politiska debatten. Snarast tvärtom är det ju faktiskt så att historien visar upp ett flertal exempel på att invandring varit helt nödvändigt för att få till en positiv utveckling. Min egen hemstad, Eskilstuna, är ett tydligt exempel. Utan de invandrade smeder och metallarbetare som kommit från 1500-talet hade aldrig Eskilstuna utvecklats till den starka industristad som skedde.

Stefan Fölsters slutsatser kring vilka åtgärder som behöver göras, när nu ”massinvandring” kan strykas från listan på påstådda problem. Hans förslag är knappast avsedda att minska något utanförskap eller utslagning, utan tvärtom. I inlindade ordalag om att man måste få kommuner att satsa mer på ett positivt företagsklimat, som jag gärna instämmer i, är egentligen huvudnumret att ökade skillnader är vägen framåt.

bigfoto.com

Sverige behöver byta spår. Mer av rättvisa ger bättre utveckling. Och invandringen är inte ett problem, utan snarast en möjlighet, vilket nu också är statistiskt visat. Foto; bigfoto.com

Han förespråkar lönesänkningar på orter med hög arbetslöshet, han förespråkar svepande mindre regleringar avseende nyproduktion av bostäder och inte ett system där det blir rimligt att bygga nytt med en standard som ger bra bostäder åt alla, han anklagar inkompetenta kommunledningar att alldeles för enkelt ta till skattehöjningar istället för att ställa krav på staten att kompensera kommunsektorn för alla nya krav staten lägger på dem.

Min slutsats, som nu också blivit statistiskt belagd, är istället att problemet i Sverige inte är och aldrig varit invandringen, utan istället orättvisorna och otryggheten. Människor utan jobb har redan idag en standard så långt från dem med jobb att barnen blir socialt utsatta. Och människors framtidstro förminskas dag för dag när trygghetssystem visar sig ihåliga. Otryggheten leder inte till mer kraft och angagemang, utan istället till hopplöshet och håglöshet.

Sverige behöver inte mer orättvisa om vi ska få en positiv utveckling, utan mer rättvisa! För precis som jag brukar säga, det är dags nu.

Dags för rättvisa!

Tyckte du detta var bra? Dela det:
Publicerat i Ekonomisk politik, Idé och rättvisa | Etiketter , , , | 8 kommentarer

Tveksam folkomröstning inledd

Postat den 15 december, 2012 av Lars G Linder

Nu har vallokalerna varit öppna hela dagen. Köerna ringlar sig långa. Många vill delta i det mest högtidliga och viktiga man kan göra i en demokrati, att få lägga sin röst. Frågan som ställs är Ja eller Nej till det förslag till konstitution som utarbetats av den konstitutionella församling som utsetts för att göra det.

vallokal 2 vid folkomröstningen 15 december 2012

Ringlande köer tidigare idag, när Egypten går till folkomröstning om ny konstitution.

Vägen fram till folkomröstningen har varit minst sagt krokig. Från den konstitutionella församlingen har den ena efter den andra ledamoten hoppat av, när deras perspektiv och åsikter inte tillgodosetts. Det är å ena sidan fullt förståeligt, eftersom det ofta handlat om grundläggande frågor kring mänskliga rättigheter, men å andra sidan knappast ett fruktbart sätt att arbeta. Dialog kräver samtal och att skapa en konstitution måste innebära att både ge och ta.

Nu har resultatet enligt min mening inte blivit en särskilt bra produkt. Oenigheten är fortsatt omfattande, och stora grupper har lämnats utan hänsyn. Den nationella räddningsfronten, där bland annat vårt systerparti Socialdemokraterna ingår, har i valrörelsens slutskede valt att ändå argumentera för ett nej i folkomröstningen, snarare än att bojkotta valet.

Folkomröstningen borde överhuvudtaget inte genomförts nu. Tiden har varit för knapp, och processen för dålig. Den fortsatta utvecklingen måste oavsett utgång i den omröstning som nu ändå sker bli i ökande grad öppen och alla sidor måste följa de regler som satts upp. Det är nämligen en annan sida av demokrati, att man inte kan ändra spelreglerna i efterhand (det har gjorts mer än en gång av först militärrådet och sedan Mursi).

De Egyptiska socialdemokraternas ståndpunkt är trots allt detta väl avvägd, tycker jag. Det går att ha många synpunkter på hur konstitutionen utarbetats, men nu finns ett förslag att ta ställning till. Då läggs det i folkets händer att fatta beslut. I valrörelsen argumenterar båda sidor för sin ståndpunkt, och när valet avgjorts accepterar alla resultatet, oavsett man vunnit eller förlorat.

Såvitt jag kan bedöma talar mycket för att resultatet i folkomröstningen kommer att bli ja. Det innebär i så fall att Egypten inte längre står utan konstitution, utan att president Mursi blir tvungen att utlysa val till parlamentet, den lagstiftande församlingen. Därigenom kommer heller inte presidenten att ha all makt samlad till sig. Den lagstiftande makten förflyttas till ett parlament.

Blir det nej, måste ett nytt förslag till författning utarbetas. I så fall får vi alla hoppas att processen blir bättre och leder till ett mer balanserat förslag till konstitution, där de oklarheter som dagens förslag innebär är borta.

Jag hoppas att såväl majoriteten som oppositionen kommer att respektera valresultatet. Blir det ja, så måste Egypten gå vidare. Ett parlamentsval kan mycket väl förändra maktförhållandena jämfört med dagens situation. Och med lagstiftningsmakten i sin hand kan ett parlament se till att stärka kvinnors rättigheter, liksom se till att mänskliga rättigheter i övrigt får ett fungerande försvar.

* * *

Jag hör just nu också att högsta valmyndigheten överväger att förlänga tiden för folkomröstningen. Enligt en del rykten beror det på att man ”riskerar” ett nej, och man behöver tid för att mobilisera ja-röster. Enligt andra rykten att köerna är så långa att alla inte hinner rösta. Sådana oklarheter är inte acceptabla i en fungerande demokrati. En sak är i alla fall säker.

Det är dags nu.

Dags för rättvisa! 

Tyckte du detta var bra? Dela det:
Publicerat i Egypten | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Egypten ger upphov till många frågor

Postat den 13 december, 2012 av Lars G Linder

– Egypten behöver en konstitution som ger demokrati, mänskliga rättigheter och ett fungerande system. Det slog Hussein Gohar, internationell sekreterare för det socialdemokratiska partiet i Egypten fast när vi träffade honom tidigare idag.

Vi som är på plats här i Egypten är en grupp från Socialdemokrater för tro och solidaritet, S-studenter samt SSU. Under några dagar träffar vi olika rörelser och partier som deltar i och skapar det aktuella politiska skeendet. När Hussein Gohar och hans kamrater berättar om den aktuella politiska situationen blir det på ett alldeles tydligt sätt uppenbart att det händer mycket här i Egypten, och det händer vid tider och på sätt som få, om någon, kan förutse.

Det mesta talar för att det faktiskt blir folkomröstning om förslaget till ny konstitution nu på lördag. Och nästa lördag. Skälet är bland annat att antalet jurister som kan övervaka valet inte är tillräckligt stort för att det ska kunna göras samtidigt i hela landet. Men det skapar å andra sida nya problem och spekulationer. Folkomröstning vid två tillfällen om samma fråga, där resultatet för första omgången ska presenteras så snart som möjligt, leder till demokratiska dilemmor.

Men det är bara ett av problemen. Det grundläggande är att konstitutionen ju måste ge en bas för ett fungerande demokratiskt samhälle. Och här har socialdemokraterna i Egypten flera invändningar. Såväl när det gäller frågan om att basera en grundlag på en religion, som när det gäller specifika delar av reglerna, bland annat när det gäller kvinnors rättigheter. Socialdemokraterna var bland annat det enda parti som krävde 50 procents kvinnliga ledamöter i den församling som hade uppgiften att utarbeta förslag till ny konstitution. Det var dock ett krav som inte uppfylldes av den styrande majoriteten, bestående av islamistiska partier.

Överhuvudtaget hade socialdemokraterna och Hussein Gohar mycket att invända mot de senaste veckornas utveckling och händelser. President Mursis ”konstitutionella deklaration” upphävde de gällande reglerna i ett nafs, samtidigt som han bara någon dag senare med hänvisning till dessa regler ursäktade den korta tiden mellan hans beslut om folkomröstning och folkomröstningens genomförande. Regler måste vara konsistenta och följas, inte anpassas för den som för tillfället styr.

20121213_112921Socialdemokraterna och andra partier i den nationella räddningsfronten har nu, några korta dagar innan folkomröstningen, beslutat sig för att faktiskt delta i valrörelsen och driva en kampanj för ett nej till konstitutionen. Deras analys är trots det att risken för ett ja är uppenbar. Och om det blir ett ja, så finns trots det nya möjligheter att på ett aktivt sätt delta i demokratiseringen av Egypten. Val till ett lagstiftande parlament väntar i så fall om några månader, och därefter tar det parlamentariska arbetet vid.

Några reflektioner gör jag efter denna dag, som också innehöll information från svenska ambassaden samt möte med kvinnorättsorganisationen ADEW (Assosiation for Development and Enhancement of Woman).

För det första ter det sig som att Brödraskapet, som ju nu är i maktställning efter att ha vunnit presidentvalet, har mycket svårt att hitta en fungerande metod att inneha makten. De har fungerat som en effektiv social och religiös organisation i opposition. Men har inte någon tydlig och fungerande strategi för att faktiskt leda ett land. Den ekonomiska politik Brödraskapet för är i huvudsak mycket nyliberalt inriktad, och har hittills mest lyckats öka de sociala spänningarna i landet. Deras löften till det Egyptiska folket har varit bättre villkor och social rättvisa, men de har levererat motsatsen. Det bådar inte gott för en fortsatt demokratiutveckling när spänningarna ökar.

För det andra har, trots vad jag trott (och nog ännu tror), militären och det militärråd som bara för ett år sedan styrde Egypten dragit sig tillbaka från ambitionerna att vara den yttersta makten. President Mursi avsatte den tidigare ordföranden för militärrådet, och har utsett en ny försvarsminister. I förslaget till ny konstitution har faktiskt också militärens vida befogenheter beskurits en del. Fortfarande är nog den Egyptiska försvarsmakten den mest autonoma i världen, med mycket långt gångna egna beslutsbefogenheter och en omfattande ekonomisk verksamhet. Men deras vilja att vara den yttersta makten har avtagit. De verkar helt enkelt inte vilja bli utsatta för den kritik och ilska som varje regering får utstå…

För det tredje innebar revolutionen i januari 2011 att människor på ett helt annat sätt än tidigare börjat tala om politik, ha åsikter om förslag och formulera egna idéer. En sådan förändring är mycket hoppfull inför framtiden. För oavsett vilka beslut som tas så kommer det att vara en lång väg för varje regering att tysta befolkningen, som efter så många år vunnit rätten att säga sin mening.

I det korta perspektivet är det oändligt mycket på spel. Kommer Brödraskapet att fortsätta utvecklas i konservativ islamistisk riktning? Kommer de i så fall att fortsätta vara den ledande politiska kraft de är idag? Kommer kvinnans ställning att stärkas eller innebär ett ja till konstitutionen ytterligare reala försämringar i rättigheterna? Kommer den ”liberala” oppositionen att kunna enas i sådan omfattning att de kan samla sig kring krav på fungerande institutioner för demokrati innan de splittras i egna maktambitioner och/eller alternativa vägar för att föra Egypten framåt?

På lördag genomförs första omgången av folkomröstningen. Före det har vi en fredag med sannolikt omfattande demonstrationer och frustande valrörelse.

De ökande orättvisorna i Egypten, med fler fattiga och större klyftor, ger mig i alla fall en slutsats. Det är dags nu.

Dags för rättvisa! 

Efter lördagen vet vi lite mer om hur vägen dit kan se ut.

Tyckte du detta var bra? Dela det:
Publicerat i Egypten, Utrikes | Etiketter , , , , , , | Lämna en kommentar

Kairo och Bryssel, två huvudstäder i behov av mer demokrati

Postat den 4 december, 2012 av Lars G Linder

De kommande veckorna finns jag dels i Bryssel och därefter i Kairo. Två huvudstäder i olika delar av världen, men med liknande utmaningar.

Tahrirtorget

Tahrirtorget

I Kairo pågår just nu en böljande revolution, som fortsätter nu nästan två år efter att den inleddes på Tahrir-torget. Kampen står mellan Islamister och Liberaler, påstår europeiska medier. Jag är inte säker på kampen är så enkel. Egypten är ett av världens äldsta länder, med djupa traditioner och starkt befästa maktstrukturer. I den europeiska rapporteringen glöms helt militären och dess omfattande inflytande bort. Mot militären står såväl Islamister som Liberaler.

För övrigt bör man notera att begreppen Islamister respektive Liberaler båda två är grova förenklingar av de strömningar som faktiskt finns i den egyptiska debatten.

Om några veckor planeras en folkomröstning kring ett förslag till ny konstitution för Egypten. Förslaget är, såvitt jag kan bedöma, på rätt goda grunder kritiserat för att inte i tillräcklig omfattning säkerställa de mänskliga rättigheterna. Det ska bli intressant att se vilken utveckling den egyptiska revolutionen tar de kommande veckorna. Jag återkommer med reflektioner under de dagar jag finns i Egypten.

Dessförinnan ska jag på ett kortare besök till Bryssel. Huvudsyftet är att uppdatera mig kring EU-politiken inför det kommande valet (2014). Också EU är en form av statsbildning, som liksom Egypten har behov av en utvecklad demokrati.

För egen del tycker jag det är ovärdigt EU att man inte lyckas ha en tydligare och klarare röst i den internationella debatten.Varken när det gäller Syrienkonflikten eller faktiskt heller inte i Israel-Palestina-konflikten lyckas man föra någon konstruktiv linje.

I Syrienkonflikten hukar man bakom USA, och lyckas inte föra in ett tredje perspektiv i förhållande till varken USA eller deras i FN:s säkerhetsråds motståndare Ryssland och Kina. I Israel-Palestina-konflikten har man reagerat diplomatiskt relativt tydligt efter Israels folkrättsstridiga beslut att öka bosättningarna på ockuperat område. Men samtidigt handlar man friskt med varor från Israel, utan att kräva en ordentlig ursprungsmärkning. Risken är därmed uppenbar när du handlar varor  märkta ”Made in Israel” att de tillverkats av ockupanter på ockuperat område – alltså i strid med folkrätten.

EU:s utrikespolitik måste bli potentare. Varför inte överväga en starkare överstatlighet inom det området, liksom inom miljöområdet, så att EU faktiskt har möjligheter att fatta beslut? Givetvis befästa i demokratisk ordning genom beslut utgående från det demokratiskt valda Europaparlamentet.

Demokratin är inte en gång för alla given. Den måste alltid återerövras och utvecklas för att vara levande. Frågan är om EU eller Egypten kommer att lyckas bäst i utvecklingen av demokratin. Svaret är långt ifrån givet.

Men oavsett Europa eller Egypten är det dags nu.

Dags för rättvisa!

Tyckte du detta var bra? Dela det:
Publicerat i Egypten, Utrikes | Etiketter , , , | 13 kommentarer