De ekonomiska kriserna avlöser varandra i allt snabbare takt. Och lösningen är enligt de allra flesta att krisdrabbade stater ska spara sig ur krisen. Oavsett effekter, ja oavsett i stort sett allt annat.
Att spara sig ur krisen har blivit den enda vägen att nå balans. För det är ju i grunden det som är problemet, att statsfinanserna inte är i balans, utan att utgifterna är högre än inkomsterna. Men att göra något annat än att spara sig ur krisen, det talas det inte om. Ibland refererar man till exemplet Sverige, som under 1990-talet tvingades genomföra en ordentlig sanering av statsfinanserna. Men det är faktiskt en orättvis jämförelse, om man hävdar att Sverige endast ägnade sig åt att spara sig ur krisen. För så var det inte.
Att få balans i statsfinanser, eller för den delen vilka finanser som helst, handlar om att inkomster och utgifter ska balansera. Det kan man om det är en negativ balans lösa antingen genom att minska utgiterna eller öka inkomsterna, eller för den delen göra båda de sakerna. Alltså man kan dra ner kostnader eller höja skatter, eller både och.
Priset man får betala när statens kostnader sänks är att de som fått del av statsutgifterna får mindre att konsumera för. Det i sin tur kan leda till minskad efterfrågan, och därmed ökad arbetslöshet, vilket förstärker snarare än minskar obalansen. Framförallt sker detta om de som drabbas är personer och grupper som har låga eller relativt låga inkomster. Då drabbas efterfrågan hårt, och arbetslösheten riskerar att stiga.
Samma sak inträffar också om man höjer skatten för de grupperna. Efterfrågan minskar och arbetslösheten riskerar stiga.
Det gäller inte i samma omfattning om utgiftsminskningar och/eller skattehöjningar främst läggs på dem med goda inkomster och relativt stora förmögenheter. Här kan problemen istället bli, särskilt om förmögenhetsbeskattningen hanteras mindre välbetänkt, att kapital som skulle kunnat investeras flyr landet för att undgå beskattning. Sannolikt kan nog också i viss, men mindre mån, samma sak gälla för människor om inkomstskatterna hanteras klumpigt.
Ekonomi och de ekonomiska teorierna beskriver alltid för- och nackdelar med allt. Och den ekonomiska teoribildning vi i västvärlden levt med har utvecklat metoder och analyser som givit oss de ekonomisk-politiska verktygen som vi använt under 1900-talet.
Jag vill påstå att den ekonomisk-politiska diskussionen och teoribildningen i ökande omfattning har slagit knut på sig själv. Vi lär oss varje dag av snusförnuftiga ekonomer att ”fundamenta” ska finnas på plats. Och med det avses låg inflation, låga räntor, låga statsutgifter och fri konkurrens (i någon mån förenklat, det medges 🙂 ).
Inte minst fri konkurrens har kommit att bli ett mål i sig. Företagens – dessa juridiska personers – rätt att på lika villkor tävla om och vinna köparnas gunst, har närmast kommit att bli ett överordnat ekonomisk-politiskt mål. Ett annat låg inflation.
Och ingen minns längre varför detta är centralt eller vad som i grunden är syftet. Fri konkurrens och låga räntor är målet med samhället, helt enkelt. Det uppnås huvudsakligen genom låg inflation och låga statsutgifter. Balanserade statsfinanser har skuffats ned från tronen som det överordnade ekonomisk-politiska målet, och är numera istället ett medel för att att kunna ha låga räntor och förstärka den fria konkurrensens möjligheter.
Jag tillåter mig att protestera. Det är människans frigörelse som är målet – inte fri konkurrens för företag, inte låga räntor, inte låga statsutgifter. I själva verket hävdar jag att dessa överordnade mål i hög utsträckning medför att målet om människans frigörelse inte nås. När fri konkurrens för företag görs viktigare än kvaliteten i välfärden, när låg inflation värderas högre än allas rätt till jobb, när låga statsutgifter blir viktigare än ett samhälle som håller samman, då blir människans frigörelse inte längre det som driver samhället.
Vi måste få en annan utgångspunkt för den ekonomiska politiken. Vi måste sätta människan och människors rätt till frihet och utveckling före företagens rätt.
Nu ställer sig kanske en eller annan borgerlig debattör upp och utbrister ”Han vill inte ha balans i statens ekonomi, det leder in i fördärvet med stora underskott”. Självklart måste det vara ordning och reda i statsfinanserna, precis som i alla andra finanser. Utgifter och inkomster måste balansera. (Notera detta en gång till: Utgifter och inkomster måste balansera!) Men inte enbart genom besparingar. Skattehöjningar är också ett sätt att stärka budgeten. Stimulanser kan öka efterfrågan, och därmed minska statens kostnader. Vi måste se till att investera för framtiden.
I grunden handlar det om att ta vara på de människor som lever och finns i samhället. ”Har vi råd att inte arbeta” frågade sig Ernst Wigforss för omkring 80 år sedan. Och det är där problemet med dagens ekonomisk-politiska diskussion infinner sig. Människor och deras bidrag räknas numera inte som en utgångspunkt, utan som en insatsvara bland andra. Ekonomisk teori har blivit överordnad människor och mänskliga behov.
Min poäng i detta rätt pratiga inlägg är inte att ekonomisk teori och ekonomisk politik är onödigt. Alldeles tvärtom. Men det är människans – varje individs – frigörelse och möjligheter att leva ett rikt och helt liv som måste vara målet för den ekonomiska politiken. Inte tvärtom.
Därför måste den ekonomiska politiken – i Sverige såväl som i Europa – fokusera på just att ge människor möjlighet till frihet, och rätt att delta i samhällsbygget. En sådan förändring av den ekonomiska politiken skulle inte rasera statsfinanserna, lika lite som en politik som bygger på sparandets enfald. I bägge fallen begränsas ju handlingsutrymmet av att det måste vara balans mellan inkomster och utgifter.
Låter man det gemensamma – väg- och järnvägsinvesteringar, en god och kvalitativ skola som ger alla möjligheter, rättfärdigt fördelad välfärd, och stimulanser som genererar nya arbeten – växa så kommer också intäkterna att växa. Dels behövs en del skattehöjningar, och det måste vara kloka och rimliga sådana (exempelvis höjd värnskatt för dem som tjänar mycket, typ minst 50 000 kronor i månaden, effektiva miljöskatter, och en rättvist utformad fastighetsskatt), men dessutom kommer de som får jobb genom infrastrukturinvesteringarna, en bättre skola och en god välfärd att kunna bidra såväl med sina arbetsinsatser som med nya skatteinkomster.
En sådan väg stärker statsfinanserna. Men framförallt ger den människor styrka och mening, vilket stimulerar deras utveckling och vilja att ta ansvar för det gemensamma.
Det vore bättre, tycker jag. Människan är målet – det har vi råd med!
Och nu är det dags.
Dags för rättvisa!
Intressant? Kanske vill du läsa mer om ekonomi: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9