Snöfritt eller storm – bara att välja?

Postat den 6 november, 2012 av Lars G Linder

Snötäcket på Arktis minskar kraftigt. Det visar mätningar som redovisas av Ekot. Orsaken är att temperaturen stiger. Det torde stå utom allt rimligt tvivel att den kraftiga temperaturhöjningen de senaste åren (under 1900-talet och fram till nu) beror på industrisamhällets miljöförstöring och alltså människans härjningar på jorden. Vårt sätt att leva – särskilt på norra halvklotet – är orsaken till snötäckets minskning.

Att temperaturen stiger, så att istäcket – eller som den redovisning vi nu får, snötäcket – minskar är på några års sikt ett rejält överlevnadsproblem. Hela stater kommer att sjunka under havets vattenyta när isen blir till vatten. Kanske justeras havsvattnets strömmar, och kanske flyttar sig Golfströmmens värmande flöde bort från vårt land. Sannolikt leder det till rejäla klimatförändringar i Norden.

Och vi har en regering vars statsminister precis innan han valdes sa sig förstå de enskilda människor som var oroliga för klimatförändringarna, men som knappast hade någon politik för att agera, varken nationellt eller internationellt. Särskilt mycket har heller inte gjorts sedan han tillträdde. Man pratar knappt längre om klimatförändringarna, trots att regeringens egna expertorgan redovisat tydliga indikationer på att klimatförändringarna inom kort står inför avgörande effekter.

När snön smälter på Arktis kommer nämligen den permafrost som rått runt nordpolen i extremt många år att tina. Och när den tinar så släpps koldioxid och andra klimatgaser loss i atmosfären, som varit bundna i frosten. Det ökar takten i uppvärmningen, och allt mer is och snö blir till vatten.

Vi behöver ett nationellt program mot klimatförändringarna. Det bör innehålla bland annat följande åtgärder:

En successiv men ordentlig minskning av energianvändningen i bebyggelsen.

En förstärkning av arbetet för att minska energianvändningen i den elintensiva industrin.

Rejäla utbyggnader av kollektivtrafiken.

Stimulanser till resurseffektiv industriutveckling, som kan ge nya jobb.

Förstärkta insatser för att öka återbruk och återvinning.

Det är några av de frågor jag kommer att vilja diskutera tillsammans med förbundsvännerna i vår arbetsgrupp för Ekonomi, bildning och miljö, som nu har till uppgift att utforma ett framtidsinriktat miljöpolitiskt program. Jag ser några andra områden också framför mig i det programmet. Det bör handla om skogsbruket, energitillförseln och möjligen också om kemikalie- och jordbrukspolitiken.

Sverige behöver komma igång med en progressiv politik som på nationell nivå medverkar till en bättre framtid, istället för fortsatta klimatförsämringar. Vi behöver också ett europeiskt program i klimatarbetet. Liksom självklart också ett globalt arbete som leder framåt.

Ska Sverige kunna bli en motor i det europeiska och globala arbetet måste vi börja med oss själva. Inte göra som regeringen, typ nästan ingenting.

Ett progressivt arbete mot klimatförsämringarna handlar om rättvisa gentemot framtiden.

Och det är dags nu.

Dags för rättvisa!

Tyckte du detta var bra? Dela det:
Publicerat i Energipolitik, Hållbar utveckling, Idé och rättvisa, Klimat, Miljö och klimat | Etiketter , , , , , , | 1 kommentar

Bön för mänskliga rättigheter

Postat den 28 oktober, 2012 av Lars G Linder

Ikväll firade jag tillsammans med härliga människor gudstjänst i Edefors kyrka, Harads, några mil utanför Boden. Tack kyrkoherde Lennart Åström för en fin och minnesvärd gudstjänst!

Jag fick uppdraget att svara för kvällens förbön, och min bön lyder så här:

Foto: Barbro ThörnGud, du finns mitt ibland oss varje dag.

Du hörs i det lyckliga skrattet hos ett lekande barn.

Du syns i blicken hos dem vi möter när vi går på stan.

Du har sagt oss att alla människor är lika värda, att vi inte ska dela in oss i grupper och söka skillnader.

Vad jag är glad att du går före och visar oss vägen!

Ändå talas det om dem som har jobb och dem som är arbetslösa, eller om dem som är friska och dem som är sjuka.

Det påstås saker om dem som är heterosexuella och dem som är homosexuella.

Det yttras en massa om dem som är födda i Sverige och dem som kommit hit som flyktingar.

Det är väldigt mycket prat om ”vi och de”.

Vi ber dig: Lär oss att inte tänka så!

Vi ber dig: Visa oss hur man har respekt för att alla människor är olika, men alla är lika mycket värda.

Vi ber för att kvinnor och män ska sluta behandlas olika värda.

Vi ber särskilt för de kvinnor som utsätts för våldtäkt och misshandel, i Sverige liksom i Kongo och runt världen, att de ska få upprättelse och möjligheter att leva ett fullt och fritt liv.

Vi ber för att alla ska ha rätt att få vara sig själva.

Vi ber för den utbildning i hbtq-frågor som Svenska Kyrkan ska genomföra, att den kan hjälpa fler såväl att få vara sig själva som att ge stöd åt andra.

Vi ber för barnens rätt.

Vi ber särskilt för de barn som lever i trasiga familjer, att de ska få Ditt stöd genom vuxna och ett samhälle som ser alla barn och finns till deras bästa. 

Vi ber för de äldres rätt.

Vi ber särskilt för dem som av livets tand blivit sjuka och deras möjligheter att få det stöd och den hjälp de behöver för ett rikt liv.

Vi ber för allas rätt till sin tro och religiösa övertygelse.

Vi ber särskilt för dem – här i Sverige och runt vår jord – som förtrycks och hotas för sin religion.

Vi ber Dig: Gör oss alla starka att stå upp för religionsfriheten och att säga ifrån när människor förtrycks. 

Vi ber för allas rätt att säga sin mening.

Vi ber särskilt att vi lär oss använda vår yttrandefrihet så att vi alltid säger vad vi tycker men aldrig förtrycker andra.

Vi ber dig: Fyll oss med ditt tålamod och din ödmjukhet, så att vi blir toleranta och starka.

Vi ber för ett Sverige och en värld som präglas av öppenhet, tolerans och respekt.

I Jesu namn.

Amen.

Tyckte du detta var bra? Dela det:
Publicerat i Tro och solidaritetsrörelsen, Tro&Politik | Etiketter , , , | Lämna en kommentar

Bra – men fortfarande återstår en del

Postat den 27 oktober, 2012 av Lars G Linder

Den socialdemokratiska partistyrelsens beslut om bättre regler för välfärdsverksamheten innehåller många bra delar. Men fortfarande återstår en del, för att tillförsäkra kvalitet och mångfald. Den ideella sektorns möjligheter att bli en central och självklar del av välfärden måste stärkas!

Först det som är bra:

  • Bättre regler för att försäkra kvaliteten, och tätare inspektioner. Också regleringar som sätter stopp för reautförsäljning av offentliga verksamheter till privata aktörer. Det innebär färre möjligheter till snabba klipp och orimliga vinster, vilket i sin tur minskar risken för osmakliga utdelningar.
  • Krav på underlag för att få starta skattefinansierad verksamhet. Idag är etableringsrätten fri. Det skapar frihet för företagarna, men bakbinder skattebetalarna och minskar möjligheterna att styra resurserna till dem med störst behov. Likaså är de ökade kraven på utförarna bra, eftersom det minskar riskerna för välfärdsfiaskon utförda av lycksökare.
  • Kravet på ökad behovsstyrning av resurserna är helt centrala. Idag styrs alltför stor del av skattemedlen till dem med minst behov. Jesus har alldeles rätt när han säger ”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka.” (Matteus 9:12, Markus 2:17)
  • Att offentlighetsprincipen ska gälla för skattefinansierad välfärdsverksamhet är nödvändigt. Likaså att det ska vara samma regler för all välfärdsverksamhet, oavsett utförare. Förslaget om en gemensam etisk kod skapar också en god grund för likabehandling och kvalitet.

Att välfärdssektorn ska uppmana till och erbjuda mångfald är centralt. Men den närmast övernitiska inställningen att se producenternas rätt till konkurrens, medan människors rätt att faktiskt kunna välja något de vill ha satts åt sidan, har skapat en klondikeinställning till välfärdsverksamheterna. Människor reduceras till kunder. Vi har gjort marknaden till herre över våra behov.

Tvärtom ska marknaden vara en tjänare, och människorna herrar. En oreglerad marknad skapar inte mångfald utan enfald. Därför måste marknaden tämjas och aktörer som faktiskt tillför alternativ premieras.

På en punkt innebär partistyrelsens beslut en viktig markering, även om det faktiskt redan är en repetition av en sedan tidigare känd position från socialdemokratin. Det handlar om kravet på att kommuner vid upphandling ska kunna kräva att verksamheten ska drivas utan vinstintresse. Det är ett avgörande krav för att ideella verksamheter ska kunna etableras. Ett föräldrakooperativ har av naturliga skäl inte alls samma möjligheter att införskaffa kapital som en riskkapitalist. Konfessionella äldreboenden har inte samma investeringskraft som storkapitalet. Men de har istället en idé framsprungen ur människors vilja och behov, vilket kapitalägare definitionsmässigt inte har.

En invändning som kommer är alltid att vinstdrivna företag måste leverera det människor efterfrågar. Jo, det äger ju sin riktighet, men är långtifrån en fullkomnande beskrivning. Vinstdrivna företag drivs av vinstintresset – det hörs på begreppet, och historien visar också sanningshalten i det.

Ideellt drivna verksamheter går med överskott om de fungerar väl, men har idén och verksamheten som mål, medan överskottet (vinsten) är ett medel för fortsatt utveckling.

Möjligheterna för kommuner att kräva non-profit för de som ska utföra välfärdsverksamheter är bra. Men jag tror inte det är tillräckligt för att ge den ideella sektorn goda möjligheter att på allvar etablera sig inom välfärden.

Det krävs dels förbättrade möjligheter till kapitalbildning för ideella verksamheter. Skattereglerna borde förbättras för att underlätta ideell kapitalbildning.

Vidare måste inställningen till ideella alternativ förändras. Det är orimligt att – som alltför ofta händer – kyrkliga initiativ till äldreboenden ses med större avoghet och skepsis än riskkapitalistdrivna diton.

Välfärden i framtiden måste skapa mångfald, och ge människor lokalt och i gemenskap möjligheter till ett rikt och fullödigt liv.

Debatten om välfärden måste därför lyftas från att antingen handla om vinst eller inte/offentligt eller privat till att handla om den ideella sektorns möjligheter att på allvar bli en självklar del av välfärden.

Enfald får inte fortsätta ersättas med enfald. Mångfalden är vad som behövs för framtiden.

Det är dags nu.

Dags för rättvisa!

 

Jag har tidigare skrivit om bland annat Aktiebolag med särskild vinstbegränsning

Eva-Lena Gustavsson och jag skrev tidigare i Aktuellt i Politiken om vinster i välfärden.

Läs också Lena Sommestad och Anna Ardin, liksom  Jimmy Janssons, Carin Lidmans, Peter Högbergs, Johan Westerholms, Ingrid Eckermans och   Markus Mattilas  kommentarer.

 

Tyckte du detta var bra? Dela det:
Publicerat i Äldreomsorg, Idé och rättvisa, Inrikes, Skolpolitik, Socialdemokraterna | Etiketter , , , | Lämna en kommentar

Nu är det på riktigt…

Postat den 10 september, 2012 av Lars G Linder

För några dagar sedan skrev jag ett inlägg om att klimatförändringarna är på allvar. Och att Sverige, liksom övriga länder, måste ta frågan på allvar.

Jag skrev då om risken av att vi inom kort skulle få ett dubbelt problem på grund av  mänskliga utsläpp av klimatgaser. Vad jag avsåg då var att permafrosten i norra Sibirien skulle smälta, med effekten att frigörandet av klimatgaser som varit bundna i isen under många, många, många år, skulle spä på utvecklingen.

Nu har forskarna upptäckt att denna process redan är i gång. Läs mer här på forskning.se.

Nu räcker det med snack.

Det är dags nu.

Tyckte du detta var bra? Dela det:
Publicerat i Klimat | Etiketter , , , , | 5 kommentarer

En rättvisare bostadspolitik – det är dags nu

Postat den 10 september, 2012 av Lars G Linder

Varför ska hyresgäster subventionera villaägare och bostadsrättsinnehavare? Det finns större anledning att ställa sig den frågan än man kan tro. I Sverige har vi en hög avdragsrätt för lånekostnader och räntor för privatpersoner.
Ränteavdragssystemet innebär att skattebetalarna står för nästan en tredjedel av räntekostnaderna för dem som tar privatlån, exempelvis för att köpa villa eller bostadsrätt. Det är helt enkelt en subvention till dem som har möjlighet att låna.
Ränteavdragen har inneburit att bostadspriserna rusat i höjden. Inte minst de senaste åren när räntorna varit mycket låga, och därmed ränteavdragen gjort att riktigt höga lånesummor ändå innebär rimliga boendekostnader.

Till detta har också samhället lagt subventioner för ombyggnadsarbeten som endast kan användas av villaägare och bostadsrättshavare, men inte hyresgäster. Som lök på laxen har därefter staten i stort sett tagit bort alla bostadsbyggnadsstimulanser.
Bostadssegregationen har tilltagit, och blir allt tydligare. I realiteten är det ju ofta så i dag att den dyraste boendeformen är hyresrätten.
Samtidigt tvingas de med lägst inkomster till den boendeformen, eftersom de har svårt att få lån. Slutsatsen blir att de med höga och normala inkomster får del av samhällets subventioner, medan de med lägst inkomst ställs utanför dem.
För mig framstår denna utveckling som alltmer orimlig. Nu, när räntenivåerna är så låga, skulle det därför vara ekonomiskt och fördelningspolitiskt sunt att påbörja arbetet med att sänka ränteavdragen.

Sverige har betydligt högre ränteavdrag än genomsnittet i Europa. Det har också inneburit att den privata låne­skulden i Sverige är oroväckande hög, och en potentiell riskfaktor av samma nivå som en alltför hög offentlig skuldsättning (där Sverige inte är).
Ekonomkåren börjar nu uppmärksamma detta problem, och föreslår sänkningar av ränteavdragen.
Deras argument är rimliga, men ska också kompletteras med den fördelningspolitiska orimlighet som ränteavdragen medfört när övrig bostads­politik avskaffats.

Den andra sidan av ränteavdragsfrågan handlar om kapitalbeskattningen. Den är på samma nivå som ränteavdragen, vilket det finns en poäng med. Och ur näringspolitisk synpunkt vore det därför rimligt att överväga en sänkning av kapitalskatten samtidigt som ränteavdragen minskades.
I Tro & Politik skrev Sara Kukka Salam häromveckan (6 augusti) också en klok ledare på detta tema.
Bostadspolitiken behöver en rejäl upprustning. Det första steget borde vara att successivt – över en fem, eller tioårsperiod – sänka ränteavdragen från dagens 30 procent till en mer rimlig nivå på 15 procent. Det ska inte vara så att fattiga hyresgäster subventionerar rika villaägares lånekostnader.
Det är dags nu.

Dags för rättvisa!

Denna text är också publicerad som debattartikel i Tro & Politik

Tyckte du detta var bra? Dela det:
Publicerat i Bostadspolitik | Etiketter , , | Lämna en kommentar

Det är på allvar, faktiskt

Postat den 26 augusti, 2012 av Lars G Linder

Dagens Eko rapporterar att Arktis istäcke är historiskt litet. Avsmältningen går snabbare än beräknat. Ett mycket allvarligt meddelande. Vi vet sedan tidigare att medeltemperaturen stigit extremt snabbt under de senaste åren, jämfört med de senaste 1000 åren. Och det är klart att när medeltemperaturen stiger, så smälter isarna.

Problemet blir dessutom dubbelt, och risken är stor att vi inom en mycket snar framtid kommer dit.

IPCC – FN:s klimatpanel – har beskrivit den historiska medeltemperaturen i en graf där man också IPCC kurva medeltemp 1000-2100presenterar sina två huvudscenarier för framtiden. Knappast en munter bild, även om man bortser från prognoserna, som ju faktiskt ännu inte inträffat. Tittar man på linjen så verkar det tydligt som att medeltemperaturen faktiskt sjunkit de senaste tusen åren. Med omkring 0,2 grader. Bortsett från de senaste 80-90 åren, då medeltemperaturen istället stigit med nästan 1,0 grader.

De senaste tusen åren finns ingen så snabb och lång förändring av medeltemperaturen redovisad. Det framstår också för en samhällsvetare uppenbart att det är människan som är orsak till den enorma ökningen av medeltemperaturen (alltså den som varit de senaste 80-90 åren).

Än så länge har ökningen av medeltemperaturen gjort att isarna i Arktis är historiskt små. Det innebär att vattennivåerna stiger, och minskar ju dessutom nedkylningen av jorden, eftersom is ju kyler.

Än så länge har inte den högre medeltemperaturen gjort att de norra delarna av framförallt Ryssland har plusgrader i sådan omfattning att de områden med Permafrost (ständig tjäle, typ) smälter på somrarna. Det skulle i så fall frigöra en rätt stor, uppriktigt sagt har jag förstått att det skulle vara mycket stora mängder, av klimatgaser. Därmed påskyndas uppvärmningen ytterligare i rentav exponentiellt ökande hastiget.

Vi måste sluta prata om problemen och göra något åt dem.

Jag har tidigare skrivit om vad som jag tycker behöver göras. Läs inläggen här. Klimatförändringarna är på allvar, faktiskt. Och människan har ett ansvar att rätta till de fel vi begått.

Det är dags nu.

Dags för rättvisa!

 

Läs också DN:s utmärrkta artikel!

 

Tyckte du detta var bra? Dela det:
Publicerat i Inrikes | Etiketter , , , | 1 kommentar

Energieffetivisering av byggnader – en viktig väg för ett hållbart energisystem

Postat den 9 juli, 2012 av Lars G Linder

Till förbundsårsmötet 2014 planerar Socialdemokrater för tro och solidaritet att besluta om ett nytt miljöpolitiskt program. Under flera år har vi därför genomfört seminarier under Almedalsveckan, för att få underlag till de ställningstaganden och förslag vi kommer att lägga. I år tog vi upp frågan om bebyggelsens energianvändning. Jag tror att det är ett centralt område, om vi ska kunna skapa ett hållbart energisystem.

En alldeles för stor del av den energipolitiska debatten handlar om tillförselfrågan – alltså hur den energi vi ska använda ska omvandlas (eller produceras, säger en del…). En alldeles för liten del av debatten handlar om distributionen (om det inte handlar om prisfrågor, men sällan om teknikutveckling) och inte särskilt mycket sägs heller om energianvändningen. Jag tror det är alldeles nödvändigt att vi lägger mycket arbete på att få en effektivare användning av energin, om vi ska kunna skapa ett hållbart energistystem. Varje oanvänd kilowattimme, är en kilowatttimme som inte behöver omvandlas varken i ett kärnkraftverk, vindkraftverk, genom vattenkraft, mottryck eller på annat sätt. En effektivare användning av energin skapar grundläggande förutsättningar för ett internationellt konkurrenskraftigt näringsliv, liksom för en mindre belastning av miljön genom skador som uppkommer i omvandlingsskedet (produktionen).

Därför genomförde vi under årets Almedalsvecka ett seminarium om energieffektiviseringar inom bebyggelsen. Bebyggelsen står för en mycket betydande del av den samlade energianvändningen, och om vi effektiviserar i den sektorn, så kommer belastningen energitillförseln att minska betydligt. Kärnkraft och annan miljöskadlig verksamhet kan avvecklas utan att man märker det i vardagen.

Men det kräver insatser och en tydlig styrning från staten, är jag övertygad om. Vi behöver vässa de politiska insatserna om vi ska kunna få en rejäl energieffektivisering.

Se seminariet i efterhand här:

 

Tyckte du detta var bra? Dela det:
Publicerat i Bostadspolitik, Energipolitik, Hållbar utveckling, Inrikes, Jobb, Klimat, Miljö och klimat | Etiketter , , , , , | 1 kommentar

Människan är målet – det har vi råd med

Postat den 19 juni, 2012 av Lars G Linder

De ekonomiska kriserna avlöser varandra i allt snabbare takt. Och lösningen är enligt de allra flesta att krisdrabbade stater ska spara sig ur krisen. Oavsett effekter, ja oavsett i stort sett allt annat.

Att spara sig ur krisen har blivit den enda vägen att nå balans. För det är ju i grunden det som är problemet, att statsfinanserna inte är i balans, utan att utgifterna är högre än inkomsterna. Men att göra något annat än att spara sig ur krisen, det talas det inte om. Ibland refererar man till exemplet Sverige, som under 1990-talet tvingades genomföra en ordentlig sanering av statsfinanserna. Men det är faktiskt en orättvis jämförelse, om man hävdar att Sverige endast ägnade sig åt att spara sig ur krisen. För så var det inte.

Att få balans i statsfinanser, eller för den delen vilka finanser som helst, handlar om att inkomster och utgifter ska balansera. Det kan man om det är en negativ balans lösa antingen genom att minska utgiterna eller öka inkomsterna, eller för den delen göra båda de sakerna. Alltså man kan dra ner kostnader eller höja skatter, eller både och.

Priset man får betala när statens kostnader sänks är att de som fått del av statsutgifterna får mindre att konsumera för. Det i sin tur kan leda till minskad efterfrågan, och därmed ökad arbetslöshet, vilket förstärker snarare än minskar obalansen. Framförallt sker detta om de som drabbas är personer och grupper som har låga eller relativt låga inkomster. Då drabbas efterfrågan hårt, och arbetslösheten riskerar att stiga.

Samma sak inträffar också om man höjer skatten för de grupperna. Efterfrågan minskar och arbetslösheten riskerar stiga.

Det gäller inte i samma omfattning om utgiftsminskningar och/eller skattehöjningar främst läggs på dem med goda inkomster och relativt stora förmögenheter. Här kan problemen istället bli, särskilt om förmögenhetsbeskattningen hanteras mindre välbetänkt, att kapital som skulle kunnat investeras flyr landet för att undgå beskattning. Sannolikt kan nog också i viss, men mindre mån, samma sak gälla för människor om inkomstskatterna hanteras klumpigt.

Ekonomi och de ekonomiska teorierna beskriver alltid för- och nackdelar med allt. Och den ekonomiska teoribildning vi i västvärlden levt med har utvecklat metoder och analyser som givit oss de ekonomisk-politiska verktygen som vi använt under 1900-talet.

Jag vill påstå att den ekonomisk-politiska diskussionen och teoribildningen i ökande omfattning har slagit knut på sig själv. Vi lär oss varje dag av snusförnuftiga ekonomer att ”fundamenta” ska finnas på plats. Och med det avses låg inflation, låga räntor, låga statsutgifter och fri konkurrens (i någon mån förenklat, det medges 🙂 ).

Inte minst fri konkurrens har kommit att bli ett mål i sig. Företagens – dessa juridiska personers – rätt att på lika villkor tävla om och vinna köparnas gunst, har närmast kommit att bli ett överordnat ekonomisk-politiskt mål. Ett annat låg inflation.

Och ingen minns längre varför detta är centralt eller vad som i grunden är syftet. Fri konkurrens och låga räntor är målet med samhället, helt enkelt. Det uppnås huvudsakligen genom låg inflation och låga statsutgifter.  Balanserade statsfinanser har skuffats ned från tronen som det överordnade ekonomisk-politiska målet, och är numera istället ett medel för att att kunna ha låga räntor och förstärka den fria konkurrensens möjligheter.

Jag tillåter mig att protestera. Det är människans frigörelse som är målet – inte fri konkurrens för företag, inte låga räntor, inte låga statsutgifter. I själva verket hävdar jag att dessa överordnade mål i hög utsträckning medför att målet om människans frigörelse inte nås. När fri konkurrens för företag görs viktigare än kvaliteten i välfärden, när låg inflation värderas högre än allas rätt till jobb, när låga statsutgifter blir viktigare än ett samhälle som håller samman, då blir människans frigörelse inte längre det som driver samhället.

Vi måste få en annan utgångspunkt för den ekonomiska politiken. Vi måste sätta människan och människors rätt till frihet och utveckling före företagens rätt.

Nu ställer sig kanske en eller annan borgerlig debattör upp och utbrister ”Han vill inte ha balans i statens ekonomi, det leder in i fördärvet med stora underskott”. Självklart måste det vara ordning och reda i statsfinanserna, precis som i alla andra finanser. Utgifter och inkomster måste balansera. (Notera detta en gång till: Utgifter och inkomster måste balansera!) Men inte enbart genom besparingar. Skattehöjningar är också ett sätt att stärka budgeten. Stimulanser kan öka efterfrågan, och därmed minska statens kostnader. Vi måste se till att investera för framtiden.

I grunden handlar det om att ta vara på de människor som lever och finns i samhället. ”Har vi råd att inte arbeta” frågade sig Ernst Wigforss för omkring 80 år sedan. Och det är där problemet med dagens ekonomisk-politiska diskussion infinner sig. Människor och deras bidrag räknas numera inte som en utgångspunkt, utan som en insatsvara bland andra. Ekonomisk teori har blivit överordnad människor och mänskliga behov.

Min poäng i detta rätt pratiga inlägg är inte att ekonomisk teori och ekonomisk politik är onödigt. Alldeles tvärtom. Men det är människans – varje individs – frigörelse och möjligheter att leva ett rikt och helt liv som måste vara målet för den ekonomiska politiken. Inte tvärtom.

Därför måste den ekonomiska politiken – i Sverige såväl som i Europa – fokusera på just att ge människor möjlighet till frihet, och rätt att delta i samhällsbygget. En sådan förändring av den ekonomiska politiken skulle inte rasera statsfinanserna, lika lite som en politik som bygger på sparandets enfald. I bägge fallen begränsas ju handlingsutrymmet av att det måste vara balans mellan inkomster och utgifter.

Låter man det gemensamma – väg- och järnvägsinvesteringar, en god och kvalitativ skola som ger alla möjligheter, rättfärdigt fördelad välfärd, och stimulanser som genererar nya arbeten – växa så kommer också intäkterna att växa. Dels behövs en del skattehöjningar, och det måste vara kloka och rimliga sådana (exempelvis höjd värnskatt för dem som tjänar mycket, typ minst 50 000 kronor i månaden, effektiva miljöskatter, och en rättvist utformad fastighetsskatt), men dessutom kommer de som får jobb genom infrastrukturinvesteringarna, en bättre skola och en god välfärd att kunna bidra såväl med sina arbetsinsatser som med nya skatteinkomster.

En sådan väg stärker statsfinanserna. Men framförallt ger den människor styrka och mening, vilket stimulerar deras utveckling och vilja att ta ansvar för det gemensamma.

Det vore bättre, tycker jag. Människan är målet – det har vi råd med!

Och nu är det dags.

Dags för rättvisa!

 

Intressant? Kanske vill du läsa mer om ekonomi: 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9

Tyckte du detta var bra? Dela det:
Publicerat i Ekonomisk politik, Idé och rättvisa, Jobb | Etiketter , , , , , , | Lämna en kommentar

Klok riksdag, mindre klok regering…

Postat den 22 maj, 2012 av Lars G Linder

Just nu sitter jag på tåget, på väg hem från ytterligare en arbetsdag. Så har det varit sedan 1995, sedan dess har jag pendlat mellan Eskilstuna och Stockholm. Först gick det inga tåg (utom det 5.55 som gick via Flen), utan vi var några tappra som åkte buss. Då tog det ibland 2 timmar enkel resa att ta sig mellan jobbet och hemmet. Visst var det ibland trafikproblem, oftast på morgnarna i Stockholm, men för det allra mesta funkade bussen och den gick i tid.

Men så kom järnvägen till slut, och vi kunde halvera restiden mellan Eskilstuna och Stockholm. Det var en omtumlande upplevelse att på bara en timma ta sig till huvudstaden, och så knalla den sista biten till arbetsplatsen. Först funkade allt utmärkt, men rätt snart blev det problem med signalsystemet och tågen. Inte minst var det problem med att tågen behövde stå stilla alldeles för länge på varje station. Tågen som gick då var X2, och de är inte gjorda för att stanna särskilt ofta och ta upp folk. Alldeles för få och smala dörrar gjorde att uppehållen sinkade tågen rätt rejält. Förmodligen hade ingen tänkt på att det faktiskt skulle åka människor med tågen, när man la tidtabellen 🙂 .

Men det rättades till med RC-lok och gamla, hederliga vagnar, X10 och sedermera de alldeles utmärkta dubbeldäckarna (en sådan åker jag just nu, med internet och allt!).

Men när man tittar tillbaka på åren längs järnvägsrälsen måste jag nog säga att signalfel och annat underhåll inte alltid funkat optimalt. Förra vintern var hemsk, liksom förförra. Hoppas det blir bättre kommande vinter, men jag är rädd att det fortsätter krångla. En gång var vi så många på perrongen i Stockholm som väntade på tåg, att det faktiskt inte gick att ta sig varken fram eller tillbaka. Det enda som återstod var att följa med strömmen av människor (som dessvärre var på väg mot ett tåg som jag inte hade tänkt åka med…).

Det är inte rimligt att så många aktörer svarar för underhåll och hantering av järnvägen. Därför känns det skönt – så här på spåret – att läsa att riksdagens trafikutskott nu beordrar regeringen att återföra ansvaret för underhåll av järnvägen till staten. Det är för många privata och offentliga aktörer som är inblandade idag. Sannolikt gynnar det konkurrensen mellan företag, men det gynnar inte kvalitet och punktlighet för tågen.

Nu gäller det för regeringen att göra som Riksdagen begär.

Det är dags nu.

Dags för rättvisa!

Tyckte du detta var bra? Dela det:
Publicerat i Hållbar utveckling, Inrikes | Etiketter , , , | 1 kommentar

Fri konkurrens kräver kvitto!

Postat den 16 maj, 2012 av Lars G Linder

Måste bara dela denna Yotubefilm. Ibland är filmerna där riktigt bra och kloka! Liksom roliga!

Tyckte du detta var bra? Dela det:
Publicerat i Ekonomisk politik, Idé och rättvisa | Etiketter , | Lämna en kommentar