Det sägs att den som inte ser bakåt när man tar sig framåt, den får se upp! Om man studerar hur den ekonomiska politiken byggts över tid, finns det tydliga brott i vilka utgångspunkter som varit grundläggande. Under industrialismens barndom – precis innan arbetarrörelsen hade organiserat sig – byggdes den ekonomiska politiken och de ekonomiska idéerna på den historia som jordbrukssamhällets mest mogna tid skapat. Det handlade om att i teknikutvecklingens eufori sträva efter minskade kostnader för produktionen. Produktionsfaktorernas kostnader företedde en klart minskande tendens. Den som kunde erbjuda de lägsta kostnaderna hade ”affären” i hamn, som marknadsliberaler skulle uttrycka det.
Egentligen är det inget konstigt med idén om en utbudsorienterad politik, alltså förenklat en politik som bygger på att minska kostnaderna för olika varor och tjänster. Det handlar ju helt enkelt om att ju lägre pris, desto större efterfrågan. Maskinerna slog ut lantarbetarna, eftersom de var billigare per kilo färdig vara.
Problemet är att denna ekonomiska idé i grunden missar vad som i längden kan vara den enda utgångspunkten för all mänsklig politik, nämligen strävan efter ett gott liv åt människan som möjligt. Istället för att ha detta som utgångspunkt har ju nämligen politiken som idé att effektivisera produktionen. Produktionen och de som äger den blir centrum för de förslag som läggs, och de åtgärder som vidtas. Så blir det när kapitalet – som man brukade säga förr – sätts i centrum. Så blir det i ett otyglat kapitalistiskt system.
Det var mot detta arbetarrörelsen reagerade. När kapitalet sattes före människan. Svaret från den unga socialdemokratin var, när demokratin väl vunnits i kamp mot högern, en politik som successivt skapade bättre villkor och förhållanden för dem som hade minst. Människovärdet sattes före kapitalmarknadens behov av lönsamhet. Med allmän sjukförsäkring, pension, subventionerad sjukvård, barnbidrag, nödhjälpsarbeten, en social bostadspolitik byggdes orättvisorna bort. Utgångspunkten var människovärdet. Möjligen en bieffekt var att den allmänna ekonomiska utvecklingen stimulerades mycket effektivt av rättvisepolitiken. När allt fler hade möjligheter att efterfråga varor och tjänster, växte ekonomin och gav nya möjligheter till rättvisereformer. Alltså; rättvisa visade sig vara lönsamt för de allra flesta. En omfördelande skattepolitik, som lät de som hade mest betala en större andel i skatt, hämmade alltså inte den ekonomiska utvecklingen, utan var tvärtom en effektiv stimulans.
Av detta kan man lära sig mycket. Det mest grundläggande att lära sig – inte bara att säga utan att faktiskt göra – är att sätta människan före marknaden.
Vi måste sätta människan främst. Inte marknadens behov av goda kvartalsresultat. Marknaden fixar inte jobb åt alla, utan behöver styrning och stimulans av en progressiv politik. Vårdföretagens vinster får inte – som de är idag – vara överordnade vårdens kvalitet. Företag behöver drivas så att de får in mer pengar än de lägger ut, annars blir inget över till investeringar. Men orimliga utdelningar till ägare och orimliga löner och ersättningar till företagsledningar behövs inte för att ett gott samhälle ska leva och utvecklas. Det är något som skapas när marknaden tillåts vara herre, och inte tyglas.
Vi måste sätta framtiden främst. Inte marknadens behov av goda kvartalsresultat. En ostyrd marknad bryr sig bara om resultatet för stunden. Att vinsten just nu är så hög som möjligt. Miljön har ingen plats i företagens balansräkning, knappast ens om de försöker sig på att vara miljötillvända och jobba aktivt med CSR. Grundforskning och tvärvetenskaplighet gynnas bara om den kan ge relativt omedelbara effekter i färdiga produkter, inte för att bygga ny kunskap på nya områden. En ostyrd marknad betraktar ”Årets resultat” som viktigare än varje människas behov av att vara behövd.
Vi måste se världen. Inte stänga in oss i rädsla. En ostyrd marknad fungerar förvisso globalt, men bara i ekonomisk handelsmening. Marknaden skapar inga ömsesidiga och respektfulla relationer mellan människor, utan istället avtalsmässiga relationer som bygger på att någon hela tiden ska luras för att någon annan ska maximera vinsten.
Vi måste formulera en politik som i grunden och på riktigt sätter människan främst. Varje enskild människa. Så kan en framtidsorienterad socialdemokratisk politik bli begriplig för många. Inte bara de som idag står längst från köttgrytorna, utan för en stor andel av befolkningen.
Det handlar om en politik som ger alla möjlighet att bidra, som ger alla trygghet och värdighet, som leder framåt och låter oss växa, ger oss möjligheter, minskar avstånden och stärker människovärdet. Det handlar inte om att gå till höger eller till vänster. Det handlar om att gå framåt. En politik för mänskligt växande.
Det är därför jag tycker vi måste ha en politik som ger alla möjlighet att delta (som jag skrev om igår). Det är därför jag tycker att vi ska ge utrymme för alternativ till offentligt driven välfärd, men tygla det privata vinstintresset i sektorn. Det är därför jag tycker att en social bostadspolitik är nödvändigt. Och det är därför jag vill se en offensiv närings- och utvecklingspolitik.
Att låta efterfrågestimulerande ekonomi, istället för utbudsstimulerande, vara grunden för den ekonomiska politiken är rationellt, eftersom det stimulerar utveckling. Kostnads- och effektiviteringsjakten blir inte bortsubventionerad av missriktad politik. Det är dessutom välståndsskapande för hela samhället, eftersom politiken utgår från att alla människor ska ges möjlighet att bidra.
Det är smart och solidariskt. Och nu är det dags.
Dags för rättvisa!
Läs också hos E24 om att svensk ekonomi är i recession