Det byggs för lite lägenheter i Sverige. Bostadsbristen blir på allt fler håll tydligare och tydligare. Inte minst i storstadsområdena, men också hemma i Eskilstuna blir bristen på bostäder ett problem för fortsatt utveckling.
Då kommer regeringen med lösningen; sänk fastighetsavgiften och öka schablonavdraget för andrahandsuthyrning. Statens finanser försämras med närmare 2 miljarder om året, och för det räknar regeringen med inemot 400 nya lägenheter, samt också ett antal uthyrningsbara källarförråd. För att riktigt krydda till det föreslår man också att klagorätten mot ockerhyror ska tas bort.
Enkelt uttryckt; det är ett kass förslag. Byggstimulanser måste vara mycket, mycket kostnadseffektivare än detta. I realiteten vore det ju billigare för staten att direkt bygga bostäder för knappa 2 miljarder om året. Det bleve rimligen fler än 400. Exempelvis närmare 600 tremiljonersvillor…
Eva Franchell gör i Aftonbladet en välformulerad analys av den så kallade bostadssatsningen. Fascinerande är att läsa en del av de kommentarer som finns till hennes artikel.
En av ”kommentatorerna” frågar i ett försök till högvärdig retorisk raljans ”Ska staten massproducera lägenheter? Det gick inte så bra förra gången man gjorde det”.
Nu har ju aldrig Staten massproducerat lägenheter, i alla fall inte i Sverige. Men däremot hade vi tidigare en progressiv bostadspolitik som stimulerade olika aktörer – privata och kommunala – att bygga goda bostäder. Fram till 1960-talet hade Sverige en rätt usel bostadsstandard, och bostadsbristen blev akut. Regeringen på den tiden gjorde en rejäl satsning, med investeringsstöd, ränteavdrag och krav på solidarisk hyressättning liksom krav på god bostadsstandard. Politiken syftade till att bygga en miljon nya lägenheter med modern och god standard. Det är rimligen denna satsning som ”kommentatorn” syftar på.
Visst innehöll den politiken baksidor. Kanske framförallt på stadsbyggnads- och gestaltningsområdet. Men också när det gäller problem med kostnadsdrivande subventioner och möjligheter för privata byggare/förvaltare att tjäna rätt stora pengar.
Samtidigt – och det är ett faktum som ingen kan bestrida – innebar svensk bostadspolitik, som den utvecklades mellan 1960- och 1980-talen att Sverige fick världens högsta och bästa bostadsstandard. Därtill mycket jämnt fördelad.
Med skattereformen i början av 1990-talet avvecklades stora delar av bostadssubventionerna. Parallellt och därefter har ytterligare delar av de bostadspolitiska åtgärderna tagits bort eller luckrats upp. Allt i syfte att lämna ett större ansvar till marknaden. Grundtanken var att marknaden skulle bli en effektivare prispressare, och att en mindre del av boendekostnaderna skulle finansieras över skatten, och därmed att de fördelningspolitiska inslagen inom bostadspolitiken skulle minskas. Vi socialdemokrater brukade hävda att fördelningspolitiken istället skulle hanteras av inkomstskattesystemet. Mycket finns att säga om skattereformen, mycket var bra, annat mindre bra. Det får dock anstå till ett annat tillfälle.
Regeringens oförmåga sätter fingret på ett akut och växande problem för Sveriges utveckling. Bostadsbristen och frånvaron av en utvecklingsinriktad bostadspolitik kommer att öka spänningarna i samhället och dessutom hejda en positiv utveckling av ekonomin.
Socialdemokratin har därför en viktig uppgift i att formulera en god bostadspolitik. Här pågår jobb, det vet jag. Några utgångspunkter för en sådan politik måste vara:
- Knäck de första årens höga kostnader med en subvention som stimulerar produktion av goda miljöeffektiva bostäder
- Sök vägar att långsiktigt omfördela boendekostnader från hyresrätter till villa och bostadsrätter
- Utveckla en modern form av bruksvärdeshyra, som kan motverka bostadssegregation
- Stärk kommunernas ansvar för bostadsförsörjning och bostadsförmedling
- Värna varje barns rätt till en god och trygg bostad
Sverige har varit världsledande inom bostadsområdet. Den bragden kan vi inte återskapa genom att använda gamla tiders lösningar. Det som var bra då, fungerar inte självklart idag och i framtiden. Vi behöver en bostadspolitik skapad idag som siktar mot framtiden. Här behövs ett alternativ till den inriktning som regeringen, ledd av moderaterna, och med kristdemokrater som ansvariga för bostadspolitiken.
Regeringens politik är extremt dyr och ineffektiv i att få fler bostäder. Den är däremot effektiv i att öka klyftorna. Skatten sänks ytterligare, och de med stora villor och lägenheter får större möjligheter att skattefritt tjäna pengar på andrahandsuthyrning. Bostadspriserna kommer att skjuta i höjden tack vare det låga byggandet, och det gör att färre får möjlighet att bli den första generationen i familjen som gör ”boendekarriär”.
Det är faktiskt dags nu.
Dags för rättvisa!