Varför ska hyresgäster subventionera villaägare och bostadsrättsinnehavare? Det finns större anledning att ställa sig den frågan än man kan tro. I Sverige har vi en hög avdragsrätt för lånekostnader och räntor för privatpersoner.
Ränteavdragssystemet innebär att skattebetalarna står för nästan en tredjedel av räntekostnaderna för dem som tar privatlån, exempelvis för att köpa villa eller bostadsrätt. Det är helt enkelt en subvention till dem som har möjlighet att låna.
Ränteavdragen har inneburit att bostadspriserna rusat i höjden. Inte minst de senaste åren när räntorna varit mycket låga, och därmed ränteavdragen gjort att riktigt höga lånesummor ändå innebär rimliga boendekostnader.
Till detta har också samhället lagt subventioner för ombyggnadsarbeten som endast kan användas av villaägare och bostadsrättshavare, men inte hyresgäster. Som lök på laxen har därefter staten i stort sett tagit bort alla bostadsbyggnadsstimulanser.
Bostadssegregationen har tilltagit, och blir allt tydligare. I realiteten är det ju ofta så i dag att den dyraste boendeformen är hyresrätten.
Samtidigt tvingas de med lägst inkomster till den boendeformen, eftersom de har svårt att få lån. Slutsatsen blir att de med höga och normala inkomster får del av samhällets subventioner, medan de med lägst inkomst ställs utanför dem.
För mig framstår denna utveckling som alltmer orimlig. Nu, när räntenivåerna är så låga, skulle det därför vara ekonomiskt och fördelningspolitiskt sunt att påbörja arbetet med att sänka ränteavdragen.
Sverige har betydligt högre ränteavdrag än genomsnittet i Europa. Det har också inneburit att den privata låneskulden i Sverige är oroväckande hög, och en potentiell riskfaktor av samma nivå som en alltför hög offentlig skuldsättning (där Sverige inte är).
Ekonomkåren börjar nu uppmärksamma detta problem, och föreslår sänkningar av ränteavdragen.
Deras argument är rimliga, men ska också kompletteras med den fördelningspolitiska orimlighet som ränteavdragen medfört när övrig bostadspolitik avskaffats.
Den andra sidan av ränteavdragsfrågan handlar om kapitalbeskattningen. Den är på samma nivå som ränteavdragen, vilket det finns en poäng med. Och ur näringspolitisk synpunkt vore det därför rimligt att överväga en sänkning av kapitalskatten samtidigt som ränteavdragen minskades.
I Tro & Politik skrev Sara Kukka Salam häromveckan (6 augusti) också en klok ledare på detta tema.
Bostadspolitiken behöver en rejäl upprustning. Det första steget borde vara att successivt – över en fem, eller tioårsperiod – sänka ränteavdragen från dagens 30 procent till en mer rimlig nivå på 15 procent. Det ska inte vara så att fattiga hyresgäster subventionerar rika villaägares lånekostnader.
Det är dags nu.
Dags för rättvisa!
Denna text är också publicerad som debattartikel i Tro & Politik