Solidaritet istället för våld

Våld föder våld och hat föder hat. Men dialog föder solidaritet.

Genom åren har jag lärt mig att hat och våld är de två perspektiv som effektivast motverkar det jag vill. Dialog och solidaritet, däremot, är de två perspektiv som effektivast medverkar till framgång för det jag önskar.

Det är dock inte alltid dialog skapar möjligheter. Men däremot bygger alltid solidaritet en bättre värld. Jag blev uppriktigt glad när statsminister Stefan Löfven i den allmänpolitiska debatten i Riksdagen vände sig direkt till dem som röstat på Sverigedemokraterna och sa:

– Jag ser dig. Jag hör dig. Jag vet att du är inte nöjd med det samhälle vi har i dag och det är inte jag heller. Men tro mig: Sverigedemokraterna är inte lösningen. Lösningen är att vi investerar så att människor kommer i arbete, att ungdomarna klarar sig i skolan, att vi hjälps åt att hålla ihop välfärden. Det är lösningen, inte att peka ut några som syndabockar, sade Löfven.

Dialog med Sverigedemokratiska företrädare i Riksdagen är inte en väg till möjligheter. Det är en väg att acceptera och inkludera rasister. Men däremot är dialog och solidaritet med dem som röstat på Sverigedemokraterna en väg som skapar möjligheter.

Sverigedemokraterna är ett rasistiskt parti. Det framgår av deras partiprogram. Deras företrädare ska därför lämnas utanför. Men deras väljare ska inkluderas. Inkluderas i ett samtal om solidaritet. För det de signalerar är att samhället bryts isär, och det ska vi bekämpa.

Men det innebär alltså inte att vi är fiender till Sverigedemokratiska väljare. Tvärtom, faktiskt. De har sett orimligheten i den samhälle som vuxit fram med Fredrik Reinfeldt som statsminister. Ett samhälle där orättvisorna ökar, där den rike blir rikare och den fattige blir fattigare. Jag hatar inte Sverigedemokrater. Det är omöjligt att göra med min människosyn. Däremot hatar jag de orättvisor som vuxit sig starkare med den politik som väglett och styrt Sverige de senaste åtta åren.

Jag tänker därför inte ställa mig upp och med knytnävar och andra tillhyggen slåss mot varken Sverigedemokrater eller Moderater. Det tjänar inte något till. Däremot skapar det hat som föder hat som understödjer våld.

Som demokratisk socialist tror jag på reformernas väg till ett bättre samhället. Att bit för bit, millimeter för millimeter slåss med demokratiska metoder mot orättvisor och orättfärdighet. Att stå upp för människovärdet, snarare än att nacka meningsmotståndare.

Jag tänker ofta på hur hat föder hat. Hur mångårig och folkrättsvidrig ockupation föder hat (i detta fall från Palestinier till Israeler). Hur folkrättsstridiga angrepp med offentliga avrättningar och mänskligt skändande föder hat (i detta fall IS angrepp mot människor, städer och regioner i Mellanöstern). Hur demokratividriga attacker inkluderande våld och förstörelse föder hat och våld (i detta fall extremvänsterns attacker på meningsmotståndare här i Sverige).

Det är så oändligt stor skillnad mellan Stefan Löfvens inställning till Sverigedemokratiska  väljare och extremvänsterns gatstensattacker mot rasister.

Det ena – gatstensattackerna – föder rasism, intolerans och våld. Det andra – inklusionen – föder solidaritet, medkänsla och framtidstro.

Du väljer själv det du vill föda.

Jag ställer mig på solidaritetens sida.

För det är dags nu.

Dags för rättvisa!

Tyckte du detta var bra? Dela det:
Publicerat i Idé och rättvisa, Inrikes, Socialdemokraterna | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Bankföreningen på omvänt omfördelningsuppdrag

Bankföreningen ska från nu rekommendera sina medlemmar – bankerna – att de ska ställa krav på amortering av alla som lånar mer än 50 % av marknadsvärdet på sina bostäder. Det skriver bland annat DN

SAMSUNGDe är rädda för att en bostadsbubbla ska uppstå. Men förslaget som Bankföreningen ställer leder knappast till någon större minskning av ökningstakten på lägenhets- och villapriserna. Däremot leder det till att bankernas redan goda ekonomiska ställning blir ännu bättre. Och att bara de än rikare får möjlighet att köpa sitt boende.

Visst är det en poäng i att försöka minska prisökningstakten på köpta bostäder. För boende är inte en vara som vilken som helst, utan en social rättighet. Problemet är bara att Bankföreningens förslag inte har några som helst bostadssociala fördelar. Tvärtom, rentav. Vi fortsätter att subventionera eget ägande genom skattereduktioner, och de som betalar subventionerna är de som hyr sina lägenheter.

På hyresmarknaden, däremot, händer inget med boendekostnaderna med bankföreningens amorteringskrav. För där är det ju inte hyresgästerna utan fastighetsägarna som står för belåningen och eventuella amorteringar. De räntekostnader som uppstår betalas av hyresgästerna via hyran utan några skattelättnader.

Bankföreningens idé om att ställa amorteringskrav från 50% belåningsgrad kommer att innebära ytterligare segregation inom boendet. För bara de som har råd att amortera vid sidan om månadsavgifter och (visserligen skattesubventionerade, men ändå) räntekostnader kommer att kunna köpa sina lägenheter. Och tvingas spara. Men de som inte har råd hänvisas till den helt osubventionerade hyresmarknaden. Där boendekostnaderna faktiskt är ännnu högre. Så blir den fattige än fattigare, medan den mer välbärgade tvingas spara.

Istället borde man på allvar börja avveckla skattesubventionen av boendeägandet, och istället använda skattesubventioner till hyresmarknaden. För det är inte de fattigaste som köper bostadsrättslägenheter. Inte idag, och knappast när Bankföreningens amorteringskrav blir verklighet.

Vi behöver en ny bostadspolitik, som faktiskt utgår från att bostaden är en social rättighet och inte en handelsvara. För nu är det faktiskt dags.

Dags för rättvisa!

Tyckte du detta var bra? Dela det:
Publicerat i Bostadspolitik, Idé och rättvisa | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Dags för politiskt ansvar. Alternativet förskräcker!

Det är många som formulerar mycket om vad som nu behöver ske i Sverige. Regeringsbildningen är givetvis central, inte minst eftersom det parlamentariska läget är komplicerat.

Enkelt uttryckt så måste, tror jag, den övergripande politiska utgångspunkten vara att Sverige består av tre, eller rentav fyra ideologiska block.

  • Den rödgröna sidan, som bygger på idéerna om solidaritet, rättfärdighet och ekologisk balans. (S, MP ochV)
  • Den liberala sidan, som byggs på idéerna om individuell frihet och fri företagsamhet. (FP och C)
  • Den konservativa sidan, som byggs på idéerna om tradition och lika rätt men inte lika möjlighet. (M och KD)
  • Den bruna sidan, som byggs på idéerna om människors olika värde och kulturell retardation. (SD)

DSCN0284Jag tror däremot inte att väljarna i röstningsögonblicket riktigt funderade i dessa ideologiska termer. Valresultatet gav i ideologisk mening en viss men ändå framgång åt den rödgröna sidan, en tillbakagång för den liberala sidan, en massiv tillbakagång för den konservativa sidan och en obehagligt stor framgång för den bruna sidan. Men jag tror att många av dem som la sin röst på de bruna, snarast ville uttrycka en frustration över ett samhälle och ett välfärdssystem som uppvisar allt större brister och orättvisor utan att de litar till att någon av de tre andra sidorna på allvar kommer att ta itu med problemen.

Uppgiften bör därför nu vara för de tre sidor som i normal mening står för grundläggande demokratiska värden att skapa ett politiskt landskap som i grunden och på lång sikt kan ta itu med välfärds- och trygghetsproblemen i samhället.

Det framstår som rätt uppenbart att den sida som bör bära regeringsansvaret är den rödgröna, eftersom det är den sida som faktiskt inte backat av de demokratiska. Regeringsbildningen måste dock ske på ett sätt som skapar möjligheter att ta långsiktiga och nödvändiga beslut i Riksdagen.

En del rödgröna debattörer ondgör sig just nu över hur Stefan Löfven resonerar i regeringsbildningsfrågan. Men de bortser från att det inte räcker med att man själv tycker en sak. I en demokrati handlar det om att söka folkets stöd för sin uppfattning, och när valet genomförts har de valda partierna att hantera folkets val. Inte omdefiniera det.

(För att tydliggöra. Jag skulle naturligtvis helst sett en socialdemokratisk majoritetsregering som på egen hand kunde genomföra det socialdemokratiska valprogrammet. Men väljarna ville annorlunda. Det måste vi alla respektera.)

Uppgiften för Stefan Löfven är nu att bilda en regering som kan få en sammanhållen politik genom riksdagen. Då är, tror jag en koalitionsregering mellan S och MP den rimliga vägen.

Vänsterpartiets uppgift i den rödgröna sidan måste vara att hålla den progressiva fanan högt och att se till att de lösningar som presenteras för riksdagen inte leder till ökad orättfärdighet.

Den liberala sidans uppgift måste vara att se till att riksdagen ger regeringen möjligheter att leda landet framåt. Och självklart att se till att de lösningar som presenteras för riksdagen inte skapar ett samhälle där den individuella friheten sätts åt sidan. Och givetvis att vara en tydlig liberal opposition mot den rödgröna regeringen. Det är ett tungt och svårt ansvar, men viktigt. Annars faller alla resonemang om att ställa den bruna sidan utan inflytande platt.

Den konservativa sidans uppgift måste vara att formulera ett tydligt och klart oppositionsalternativ till Stefan Löfvens regering. Möjligen ett något enklare men likafullt viktigt uppdrag. Sverige behöver en välformulerad konservativ politisk linje.

Varför detta?

Jo, jag tänker att det massiva motstånd mot Sverigedemokraterna – 87 procent av väljarkåren – räknar med att övriga partier tar ett ordentligt ansvar för att skapa ett politiskt landskap och ett samhälle som inte ger grogrund för den orättfärdiga och rentav rasistiska politik som den bruna sidan står för. Jag tycker dessvärre alltför ofta att det politiska samtalet, och kanske framförallt det politiska käbblet, har alldeles för många paralleller till 1930-talets Tyskland

Det ställer krav på alla inblandade demokratiska krafter. Men alternativet förskräcker!

Tyckte du detta var bra? Dela det:
Publicerat i Idé och rättvisa, Inrikes | Etiketter , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Öppna gränserna till Gaza!

I måndags lade Egypten fram ett medlingsförslag för att lösa den akuta konflikten mellan Hamas och Israel. Israel sa ja till det Egyptiska förslaget, medan Hamas avfärdade det. Hamas vill inte ha status quo. De finns i en instängd del av världen helt inneslutna i en mångårig blockad.

Palestina är sedan 1967 ockuperat av Israel. Det är 47 år sedan, vilket innebär att alla människor under 60 i princip har som världsbild att Israel är ockupationsmakt och Palestina är ockuperat. Israel hävdar visserligen att de inte ockuperar Gaza. Och det är riktigt. De drog sig tillbaka för omkring sju år sedan, och tvångsevakuerade alla Israeliska bosättare. Istället för ockupation ägnar Israel istället sig av belägring. Israel kontrollerar helt samtlig tillförsel och utförsel till/från Gaza. Industrier och jordbruket blir helt utan reella möjligheter till utrikeshandel, och arbetslösheten är skyhög.

Idag gör Hamas ett utspel om tioårig vapenvila mot brytande av blockaden och frigivning av ett antal politiska fångar. När det gäller frigivning av politiska fångar har det skett genom årens lopp, och torde vara en möjlig väg efter fortsatta förhandlingar. Under förutsättning att också Israel erhåller något substantiellt i utbyte.

Sönderbombat kvarter i Gaza city, från Israels attacker 2008-2009.

Sönderbombat kvarter i Gaza city, från Israels attacker 2008-2009.

En vapenvila, och därmed avsaknad av de folkrättsstridiga qasaam-raketerna från Gaza över Israel, torde vara ett substantiellt tillskott av värde för Israel. För Palestina och Gaza är upphävandet av blockaden helt avgörande, framförallt av humanitära skäl. Levnadsförhållandena i det avskurna Gaza är allt annat än rimliga.

Konflikten i Mellanöstern är mångårig. Väldigt få av de som idag är i aktiv ålder har varit med annat än under ockupationstiden. Det är därför givet att den måste vara utgångspunkten för alla samtal och förhandlingar. Genom den mångåriga ockupationen har Israel kommit att få ett allt tydligare övertag i konflikten, de är otvetydigt den starkare parten och har därför ett stort ansvar för att ta konflikten till en lösning. Givetvis med utgångspunkt från internationell rätt och med upprätthållande av de mänskliga rättigheterna.

Därför bör det utspel Hamas gör idag tas på allvar. Det är ett utspel värt att analysera. Det är folkrättsligt nödvändigt att häva blockaden av Gaza, därvid är förslaget mycket rimligt. När det gäller frigivandet av politiska fångar bör det kunna förhandlas kring.

Om världssamfundet deltar aktivt i fredsbevarande insatser, liksom rimliga och folkrättsligt nödvändiga krav från Israels sida blir en del av uppgörelsen är det möjligt.

Frågan är dock om Israel faktiskt vill, och för den delen också om Hamas faktiskt vill detta? Risken är stor att bägge ledarskapsparter förlorar sin makt vid en vapenvila.

Konfliktens motparter lever av varandra, och får sin makt genom att spegla sig i fienden.

Och maktpositionerna för Hamas och den Israeliska regeringen är kanske viktigare att behålla än att medverka till fred?

Läs också här om kriget: 1, 2.

Tyckte du detta var bra? Dela det:
Publicerat i Palestina | Etiketter , , , | Lämna en kommentar

Extremister föder varandra i Israel/Palestina

Blodbadet i Palestina/Israel måste upphöra. Det är ovärdigt varje nation att tillåta dess fortsättning. Bara de senaste dagarna har inemot 100 Palestinier – människor som du och jag, med familjer, vänner, makar, hustrur, mammor, pappor, söner, döttrar – dödats av bombningarna. Israel hävdar att det är ”vedergällningsaktioner” (hämnd på rakare språk) för de raketbeskjutningar som Palestinska extremister genomfört. Ytterst få, om någon, har dödats av de Palestinska raketerna.

De Palestinska raketbeskjutningarna är ett brott mot folkrätten, och måste omedelbart upphöra.

I mer än 40 år har Israel ockuperat Palestina. Sedan några år har de ”dragit sig tillbaka” från Gaza, och har sedan dess istället belägrat den Palestinska enklaven. I båda fallen är det uppenbara brott mot internationell rätt. Israeliska bosättningar på ockuperad mark, och för den delen i snäv folkrättslig mening också de Israeliska samhällen som byggts på de landområden som Israel sedan mer än 40 år annekterat från Palestina, efter krigen, är också brott mot folkrätten. På många ställen i det ockuperade Palestina driver Israeler företag där vinsterna helt går till Israeliska intressen.

För det första får inte en ockupation pågå mer än 40 år. För det andra får inte ockupationsmakten bygga bostäder eller fabriker för sin befolkning på ockuperad mark. För det tredje har en ockupationsmakt inte rätt att stjäla naturresurser och använda dem för egen produktion på ockuperad mark.

Den Israeliska aggressionen får energi och näring av de extrema rörelser som finns i Israel. De representerar knappast mer än en bråkdel av den Israeliska befolkningen, men genom halsstarrighet och högljuddhet tvingar de den Israeliska regeringen till fullständigt oproportionerliga ”svarsaktioner”.

De Palestinska raketerna kommer från små extremistiska grupper, utan närmare koppling till och framförallt helt utan att ta order från den Palestinska statsledningen.

Tre grabbar vid stranden i Gaza City, december 2009

Palestina har sedan valet 2006 varit splittrat mellan Fatah och Hamas. Hamas vann valet, men varken Fatah eller världssamfundet erkände resultatet. Istället ledde det till att Hamas tog makten över Gaza, medan Fatah trots valresultatet behöll makten över det Palestinska Västbanken. Sedan bara några veckor sedan har dock Fatah och Hamas kommit överens om en samlingsregering, som just börjat konststycket att ta ansvaret för hela Palestina.

Ett starkare Palestina inriktat på fredsförhandlingar med Israel hotar framförallt två krafter. Dels de extrema Israelerna, dels de extrema Palestinierna. Ingen av dessa grupper har särskilt starkt stöd bland befolkningen, men genom sin vapenmakt och hot mot den Israeliska statsledningen har de möjlighet att göra sin röst hörd. Och att se till så att konflikten förstärks. För bägge sidor är helt beroende av fortsatt konflikt.

Utan konflikt kommer nämligen hela maktbasen för extremisterna att raseras. Utan en fiende att hota med, kommer deras makthavare att förlora sin makt.

Det är, kan tyckas paradoxalt, men båda sidors extremistledare behöver konflikten för att behålla sina taburetter.

Palestina är i stort sett en kraftlös nation, i alla fall i jämförelse med Israel. Mer än 40 års ockupation tär på vilken försvars/krigsmakt som helst. (Glöm dock aldrig att ett land under ockupation självklart har både rätt enligt internationell rätt och skyldighet gentemot sin befolkning att försvara sig och göra motstånd). Israel har däremot, inte minst genom omfattande internationellt stöd, kunnat bygga en stark försvars/krigsmakt (IDF). Konflikten är övertydligt assymetrisk. Israel är den klart starkare parten.

Därigenom har Israel det större ansvaret för att konflikten får ett slut. De Palestinska raketerna har IDF uppenbart mycket goda system för att förinta, så att endast ytterst få når sitt mål och ännu färre överhuvudtaget orsakar skada. De Israeliska bomberna träffar dock väl, och orsakar stor skada inte minst bland civila.

En utopisk idé (dessvärre) vore därför om Israel, som den starkare parten, helt enkelt avstod från hämnd. Därigenom faller de Palestinska extremisternas argument om en avskyvärd fiende. Och genom ett effektivt hanterande av inkommande (förvisso folkrättsstridiga!) qassamraketer kan de för Israelerna visa att de har full kontroll över en liten grupp extremister, snarare än en mäktig fiende emot sig.

Det som skulle inträffa är att i stort sett alla de människor av kött och blod som nu dödas fick möjligheter att fortsätta leva sina liv. Och dessutom att extremistledarnas makt snabbt skulle urholkas.

Genom hämnd ger man näring åt extremism. Och inte minst extremistledares makt. Varken den Palestinska eller Israeliska regeringen är i denna mening extremister. Risken är väl bara för deras del att också deras makt helt kommer sig av den pågående konflikten. Och att de därför väljer att ge näring åt extremisterna, för att själva kunna sitta kvar på sina taburetter.

Ska vägen mot fred på allvar kunna beträdas, måste båda sidor medvetet avstå från att ge näring åt sin sidas extremister. De föder varandra i symbios genom att fortsätta våldsspiralen.

***

Många andra har också skrivit om den aktuella situationen. Inte minst kloke Ulf Bjereld, men också Göran Rosenberg har en intressant analys av Israel i Expressen, och USAbloggen resonerar också intressant.

Tyckte du detta var bra? Dela det:
Publicerat i Palestina, Utrikes | Etiketter , , , | Lämna en kommentar

Kairos

Miljöpartiet hade sin dag igår. Åsa Romson talade mycket om Östersjön, vilket av många ”bedömare och kommentatorer” påstås ha varit en felsatsning. Jag är inte lika säker. Frågan om miljö och hållbar utveckling är en i sak mycket viktig fråga, vilket allt fler väljare också börjar tycka.

Det hade också den Moderatledda regeringen insett, och de satsade på att störa ut Miljöpartiet med en total kovändning som sades handla om nya höghastighetståg mellan Stockholm och Göteborg respektive Malmö. Där sparades inga (ofinansierade) pengar. Inemot 500 miljarder skulle de satsa ”huvudsakligen av staten” som vice statsminister Jan Björklund sa. De spädde på med att också säga sig vilja bygga ut järnvägarna i de norra delarna av landet. Men då skulle kommunerna vara de som stod för en betydligt större del av notan. Valtaktiken handlade om att den Moderatledda regeringen nu skulle se till att Sverige skulle få science-fiction-tåg, som finansminister Anders Borg kallade en motsvarande satsning när den presenterades av Socialdemokraterna för ett par år sedan…

Mediebilden idag är styrd av de kortsiktiga onelinersprinciper som journalistiken styrs av. Eller att ”kampen om de stora rubrikerna utkämpas krona för krona”, som Viktor Barth-Kron påpekar i dagens DN (jag hittar ingen delningsbar länk 🙁 ).

Jag tror väljarna är klokare än att köpa idén om att utspel utan täckning ökar sannolikheten för högt valresultat. Tvärtom tror jag att väljarna lägger sin röst på den de anser har en sammanhängande politik för ett bättre Sverige. Och på den punkten ligger den Moderatledda regeringen risigt till. Det redovisar Mikael Damberg (S) bra i dagens DN.

Annars funderar jag mycket på hur disparat Almedalsveckan är. I huvudsak tror jag det är utomordentligt. Här finns omkring 3 400 olika seminarier där Sveriges och ibland världens bästa kunskapare och debattörer delar med sig av sina kunskaper, tankar och idéer. Här finns representanter från alla partier som får möjlighet att pröva sina lösningar och tankar i debatter mot motståndare och samarbetsparter. För min del är det inte minst en härlig möjlighet att få kompetensutveckling inom snart sagt alla områden.

En allt större del av utbudet under Almedalsveckan är numera knutet till existensiella och andliga frågor. Gårdagen avslutade jag med en alldeles hänförande midnatts/fredsmässa i Domkyrkan, där KG Hammar predikade. Jag gick därifrån stärkt i övertygelsen och tron att det går att skapa ett bättre samhälle.

När politisk övertygelse också kan hämta kraft ur existensiella frågor och tillåtas rymma en andlig dimension, blir de politiska lösningarna och reformerna grundade i en långsiktig tanke och tradition. Religionen är uråldrig, de politiska ideologierna högst ett par hundra år gamla…

Då avstår man från att i valrörelsen spela med kommunikationstaktiernas metoder som huvudingrediens. Då blir politiken istället inriktad på att bygga vidare. I riktning mot ett bättre samhälle, där människan nu och i framtiden får möjlighet att bli fri och delaktig i gemenskapen.

KG Hammar lärde oss ett grekiskt ord under sin predikan. Kairos. Det betyder ”det rätta ögonblicket”.

Kairos!

Dags för rättvisa!

Om Åsa Romsons tal: DN, Sydsvenskan, Eskilstuna-Kuriren

Tyckte du detta var bra? Dela det:
Publicerat i Idé och rättvisa, Miljö och klimat | Etiketter , , , , , , , | Lämna en kommentar

Marknad eller politik? I alla fall inte Ensvarspolitik

Igår var det Sverigedemokraternas tur att inta Almedalen. Jag var inte där, utan lyssnade istället på statsminister Özz Nujen. Han var lika bra denna gång som tidigare! I Almedalen (det går att se på talet i efterhand hos SVT-play) använde som vanligt huvuddelen av sin tid till att prata om sin flyktingfientliga agenda. Det brukar sägas om Sverigedemokraterna att de är ett enfrågeparti. Det är fel begrepp tycker jag. De är ett typiskt ensvarsparti. Oavsett frågan och problemställningen är alltid svaret att minska invandringen. Verkligheten är dessbättre mer komplex än så.

Sverigedemokraternas stöd tror jag därför inte beror på deras rasistiska och främlingsfientliga ensvarspolitik, utan på att andra partier varit och är för ovilliga och otydliga i att på allvar ta itu med de samhällsproblem vi befinner oss i. Ekonomisk fördelning och en politik för social sammanhållning, tillsammans med kraftfulla insatser för att styra om resursanvändningen och därmed klimatpåverkan är bättre svar på de frågor Sverigedemokraterna alltid löser med ”Stoppa invandringen”. Deras idémässiga utgångspunkt är att vi inte ska inspireras av nya impulser. För det är precis vad kulturkonservatism i Sverigedemokratisk tappning leder till. Med deras idé skulle vi inte ha julgran och inte äta hamburgare eller kåldolmar. För allt är kulturimport, nämligen. Import från andra länder och andra kulturer, som vi kunnat göra genom att vara ett öppet samhälle.

Under dagen arrangerades ett stort antal seminarier med temat mänskliga rättigheter. Några av dem hade jag möjlighet att besöka. Där beskrivs dessvärre alldeles för ofta glasklara samhällsproblem som vi måste ta itu med, men som inte löses genom Sverigedemokraternas ensvarspolitik. Men heller inte av den i mitt tycke alldeles för ekonomistiska och libertarianska utgångspunkt som nästan alla politiska lösningar bygger på.

Några funderingar från dagen:

1. Mänskliga rättigheter måste på allvar genomsyra rättsväsendet. Brott som handlar om könsförtryck, religionsförtryck, förtryck på grund av sexuell läggning osv. måste lagföras. Det är faktiskt förbjudet att hetsa mot minoriteter. En judisk man ska kunna bära kippa utan att bli trakasserad, hotad eller misshandlad. En muslimsk kvinna ska kunna klä sig i niqab utan rädsla för övergrepp när hon promenerar i parken. En transperson ska kunna uttrycka sin identitet utan risk för hot och hets. Som Özz Nujen sagt; Rasism är ingen åsikt. Rasism är ett brott!

Det är oändligt glädjande att frågor om mänskliga rättigheter äntligen på allvar kommit upp på agendan. De seminarier vi arrangerade i Broderskapsrörelsen/Tro och solidaritet för några år sedan inom området var dessvärre sparsamt besökta. Gårdagens seminarium om Romers situation i Sverige och Europa samlade en överfull kyrka!

2. Politik handlar faktiskt inte om att skapa perfekta marknader. Politik handlar om att sträva efter ett gott samhälle, där alla har plats och får vara sig själva. Det är inte marknaden som sätter politikens gränser, utan politiken som ska sätta marknadens gränser. 

Låt mig avseende punkt två ge ett exempel. Jag har under dagarna varit på ett antal energipolitiska seminarier. Mitt energipolitiska intresse sitter i från tiden i Riksdag och Regeringskansli, samt givetvis från mitt engagemang i Energikommissionen i mitten av 1990-talet. Det är ett politikområde med många utmaningar. Helt klart står, tror jag, att framtiden måste handla om mångfald också inom det energipolitiska området. Det är inte ett kraftslag som kommer att servera ”lösningen”. (Det är för övrigt ungefär lika dumt som att tro att Sverigedemokraternas ensvarspolitik på allvar skulle lösa några problem). Men dessutom slår det mig att alla oupphörligen pratar om ”energimarknaden”. Vaddå för marknad? Det är få stora aktörer, branschen är liten och kopplingarna mellan producenter, konsumenter och statliga tillsyns- och utvecklingsmyndigheter är omfattande. Den politiska regleringen är omfattande, och det tycker i grunden de flesta är bra. Inte minst är det en bransch där statliga bidrag närmast ses som en självklarhet om man ska på allvar ska ta tag i utvecklingsfrågor.

”Saker ska kallas vid sitt rätta namn”, sa Olof Palme. Jag håller med. Energisektorn är ingen ”marknad” i reell mening. Det är en samhällsstyrd sektor med omfattande privata vinstintressen. Om vi fokuserar mindre på marknaden och mer på vad samhället har för behov som ska lösas av energisektorn kommer vi längre.

***

Tidigare har marknadslösningar och avregleringar varit svaret på alla frågor. Underförstått har politik handlat uteslutande om att sträva efter största möjliga effektivitet, och söka maxpunkterna för marknadsjämvikt. Men politik är större. Politik handlar ju om att skapa ett samhälle för människor, inte för marknaden. Det värmer i hjärtat att det politiska samtalet nu vridits över till att handla just om politik.

För det är dags nu.

Dags för rättvisa!

Tyckte du detta var bra? Dela det:
Publicerat i Arbetarrörelsen, Ekonomisk politik, Energipolitik, Idé och rättvisa, Inrikes | Etiketter , , , , , , , | Lämna en kommentar

Marknaden får lösa det politiken inte fixar – tvärtom hur vi tänker idag…

Idag har det varit Kristdemokraternas dag. Göran Hägglund försökte framförallt vara rolig, och hade använde en stor del av sitt tal till att raljera över oppositionspartierna genom att med ordlekar jämföra politiken med att odla. Visst finns det rimliga jämförelser mellan att odla och att utveckla ett samhälle. Men Hägglunds ordlekar lyfte inte. Och framförallt tydliggjorde de överhuvudtaget inte var Kristdemokraterna står i viktiga frågor. Tråkigt att han valde att ta en stor del av sin tid till att leka med ord. Jag tycker politik är viktigare än så.

Men efter talet fick jag uppleva den raka motsatsen. Sverker Sörlin fick på ett seminarium arrangerat av Arena Idé presentera sin bok ”Pianona i Västerbotten”. (Här hittar du en intervju med honom om boken). Hans lågmälda men tydliga sätt att resonera gav mig en rejäl dos av optimism om politikens möjligheter och förutsättningar att ta mer plats. Trots att han själv sa sig vara rätt pessimistisk i frågan.

Hans resonemang bygger på att politiken sedan 1980-talet befunnit sig i de rum och arenor den förpassats med tesen ”Politiken ska endast ta ansvar för det marknaden inte klarar”. Sörlin gör en tydlig distinktion mellan politik och politiker. Det handlar inte om det politiker gör, utan om ett behov av ett bredare sätt att resonera, där marknadsmodeller och ekonomism inte ska vara den huvudsakliga utgångspunkten.

Då får vi möjlighet att lämna utgångspunkten att det enda som räknas är att effektivisera och maximera (även om det självklart är nödvändigt) utan att det handlar om att faktiskt skapa ett gott och bra samhälle, inte bara ett effektivt sådant.

Politik, när den har betydelse och förmåga att förändra samhället, bygger inte bara på effektivitetsdogmer, utan också på visioner och passioner. Då ställer man och diskuterar de frågor som har betydelse för människors möjligheter att utvecklas och få möjligheter till ett gott och rikt liv. Istället för att bara ställa frågor om ekonomi, effektivitet och marknadsmaximeringar. Jag ser fram emot att läsa denna bok (som har fler mycket intressanta perspektiv än just detta)!

Låt oss istället vända på utgångspunkten i det politiska samtalet; Marknaden får ta hand om det politiken inte fixar. Det som blir över, efter en öppen diskussion om vad som faktiskt är viktigt och centralt.

Då, men bara då, tror jag vi kan få fram de nya provisoriska utopierna som faktiskt kan lyfta samhällsbygget till nya nivåer av utveckling och möjligheter till ett gott liv. Då, men bara då, blir ju de mänskliga rättigheterna överordnade marknadssystemen. Då, men bara då, blir ju strävan efter likvärdiga villkor för alla viktigare än upphandlingsreglernas självklara försvar för framförallt att marknaden ska fungera effektivt.

Det är knappast enkla och snabba frågor att varken ställa eller ge svar på. Men sannolikt nödvändiga om vi ska ta oss framåt och uppåt i arbetet för ett samhälle för alla.

För också idag är det dags.

Dags för rättvisa!

Tyckte du detta var bra? Dela det:
Publicerat i Idé och rättvisa | Etiketter , , , , , , | Lämna en kommentar

Rättvisa, solidaritet och hållbar utveckling styr agendan!

Så har Almedalsveckan startat. Stefan Lövén inledde med ett riktigt bra och ideologiskt tal. Han tog publiken med storm genom att inleda med mänskliga rättigheter och internationellt ansvar. Det ramade in hela hans anförande och det politiska alternativ socialdemokratin ställer upp mot den moderatledda regeringens politik. Men det var dessutom ett tydligt avståndstagande från Sverigedemokraterna och den rasistiska agenda de driver. Kändes både bra och tydligt. Jag skulle i och för sig välkomnat en ännu tydligare retorik kring de mänskliga rättigheterna, där också rätten till sin religion tydligare lyftes fram. Det postsekulära samhällets självklara behov av andlighet och existentiellt sökande  har ännu inte helt blivit en basal del av den socialdemokratiska samtidsanalysen, men det tar sig tydligt och klart framåt.

Foto: Mikael ÅstmarAntalet seminarier, arrangörer och besökare slår alla tidigare rekord, men det är ju numera tradition vad gäller Almedalsveckan. Ett utmärkt sätt att använda veckan är att se den som en personlig kompetensutvecklingsvecka. Aldrig annars finns möjlighet att så samlat kunna lyssna till så många ytterst kompetenta och initierade ”panelister” som här i Visby denna vecka på året. Och dessutom utan att man behöver betala för att få lyssna!

Med Almedalsveckan brukar i mig väckas de grundläggande tankarna om samhällsutveckling, övergripande inriktningar och ideologiska tankar.

Välfärd, solidaritet och hållbar utveckling tror jag kommer att prägla de återstående tio veckorna av valrörelse. Moderaterna kommer att – i den mån man inte ägnar sig åt ”negative campaigning” sannolikt att försöka framstå som ett tryggt alternativ samtidigt som de fortsätter driva sin enda prioriterade fråga; fortsatta skattesänkningar. Men de kommer att få göra det mot en tydlig fond som utgår från gemensam trygghet, rättvisa och klimatomställningsbehov.

Allas rätt till trygghet och välfärd kommer att vara en viktigare fråga en fortsatta skattesänkningar. Där har socialdemokratin tydligt tagit initiativet och är de som sätter agendan. Bra är tydligheten, som blir allt starkare, om att kvalitet är viktigare än ägarvinst.

Allas rätt att få delta i samhällsbygget kommer att vara en viktigare fråga än kraven på sämre arbetsvillkor och lägre löner. Och allas lika rätt och värde kommer att vara mer centralt än behovet av ökade ekonomiska och därmed sociala skillnader. Här har fackföreningsrörelsen och alla de som arbetar för de mänskliga rättigheternas olika perspektiv sett till att ta initiativet från den kortsiktiga arbetsgivaragendan och den sekulärindividualistiska idén om att allas rätt måste leda till likriktning.

Behovet av klimatomställningsinsatser och hållbara investeringar kommer att vara en viktigare fråga än konservativa idéer om att utvecklingsinriktningen inte kan styras om. Här har miljörörelsen och faktiskt fackföreningsrörelsen sett till att ta initiativet. Det märks inte minst genom den ökning av miljöintresset som redovisas i bland annat dagens DN.

Välfärd, solidaritet och hållbar utveckling. Allt utgår från att vi ska bygga samhället. För att lyckas med det om man strävar i den riktningen krävs en analysmodell som ser människor och hur de är över- och underordnade i samhällsstrukturerna. Och den som missar de ekonomiska och sociala strukturerna har aldrig möjlighet att hantera övriga över- och underordningsfrågor. En rättvis ekonomisk fördelning och en solidariskt fördelad välfärd skapar den grundläggande trygghet som är nödvändig för att samhället ska vara starkt nog att våga utmana traditionella och historiska maktordningsstrukturer också när det handlar om mänskliga rättigheter. Jämlikhet, religionsfrihet, rätten till sin sexuella läggning, orättfärdigheter på grund av ålder eller funktionshinder.

Där kommer aldrig partier och rörelser som utgår från konservativa eller endast liberala utgångspunkter att lyckas.

När kraven på solidaritet och långsiktighet växer är det progressiva politiska rörelser som kan sätta dagordningen. Det skapar framtidsoptimism. Om ett bättre Sverige. För alla!

Och, som jag brukar sluta. Det är dags nu.

Dags för rättvisa!

Tyckte du detta var bra? Dela det:
Publicerat i Idé och rättvisa, Miljö och klimat, Socialdemokraterna | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Välkommen våren och mångfalden!

Mitt vårtal vid Skogstorp GoIF:s valborgsmässofirande

Vi samlas så här varje år. Här på Orrliden, men samtidigt på ett närmast oändligt antal platser runt vår kommun och vårt land. För att med majbrasans värme köra bort det sista av vinterns kyla. Vi samlas för att hälsa våren välkommen. Och att glädjas åt att vinterns enfald ersätts av vårens och sommarens mångfald.

10338829_247268062126819_5360987285762286039_nHär i Skogstorp kan vi knalla runt på vår tomt och se hur livet kommer tillbaka. Vi kan ta promenader längs vägarna och se hur olika men ändå så lika som livet skjuter fart. Fotbollsträningarna tar fart, och det blir samtidigt allt skönare att bara sitta på en stol och njuta av solen.

Björkarna slår ut. Det är så spännande att se hur olika, men ändå lika de är, alla olika sorters björkar.

Blommorna slår ut. Färgprakten växer. Det är så spännande att se hur olika, men ändå lika de är, alla olika sorters blommor.

Myrorna vaknar till och börjar sitt för oss alla livsavgörande arbete med att hålla ordning på marken. Det är så spännande att se hur de faktiskt inte är lika, utan olika. I färg, storlek och hur de bygger sina stackar. Men ändå så lika och viktiga i sin uppgift.

Våren är den tid då vi hälsar mångfalden välkommen tillbaka efter vinterns relativa enfald. Och visst är det spännande att inom sig känna den glädje och upprymdhet som våren och mångfalden skapar.

Våren ger oss hopp om livet. Det är så skönt att känna hur livsluften växer till inom sig. Visst är det skönt med värmen. Den ger oss möjligheter att lägga av oss de tunga, varma och i viss mån inlåsande vinterkläderna. Värmen ger oss möjligheter att spritta och leva ut.

Men jag tror att det viktigaste med våren är att vi så tydligt ser att vår jord och vår natur lever. Från de till synes torraste grenarna växer sig bladen starkare och grönare. Det blir så tydligt att det finns liv, och att liv gör skillnad.

Jag tror ändå att det som ger oss mest energi är upptäckten och återupptäckten av mångfalden. Vi får energi inte bara av att träden börjar grönska, blommorna börjar slå ut, fotbollsspelarna börjar sin träning och myrorna sitt idoga arbete.

Vi får energi av att allt lever upp, men inte är lika, utan olika. Mångfalden ger energi och gör oss varmare inombords. Jämför bara vinterns enfald; grått, kallt och kala grenar.
Det är därför vi hälsar våren välkommen! För mångfaldens och värmens skull. För att det är när det olika kommer fram som vi får en helhet som vi känner igen och älskar.

Jag är övertygad om att också i samhället ger mångfalden oss energi och liv. Dessvärre växer sig nu krafter allt starkare som vill skapa om vårt land. Till en enfaldig höstkänsla av mörker, gråhet och kyla.

Vi måste vara många som, likt när vi samlats här, också står upp för betydelsen av mångfald i samhället. Vi måste vara många som står upp för människors rätt att vara sig själva. För precis som i naturen så berikar och värmer den mänskliga mångfalden vårt samhälle. Det gör oss alla öppnare, och ställer krav på oss att vara nyfikna. Precis som vi är nyfikna på vilka blommor som är på väg upp ur jorden.

Vi ska inte vara rädda för mångfalden, lika lite som vi är rädda för de blad som slår ut på björkarna. Vi ska vara nyfikna. Med mångfalden lär vi oss nyfikenhet. Och det är också nyfikenheten som skapar glädje och livslust.

Vår, värme och mångfald.

 

Vi har samlats här för att hälsa våren och naturens mångfald välkommen tillbaka. För att vi känner att den berikar oss och ger oss liv och väcker vår nyfikenhet.

Välkommen våren!

Jag vill hälsa våren välkommen genom att avsluta med en dikt av Karin Boye.

Morgon

När morgonens sol genom rutan smyger,

glad och försiktig,

lik ett barn, som vill överraska

tidigt, tidigt en festlig dag —

då sträcker jag full av växande jubel

öppna famnen mot stundande dag —

ty dagen är du,

och ljuset är du,

solen är du,

och våren är du,

och hela det vackra, vackra,

väntande livet är du!

 

– – –

Vi hälsar våren välkommen genom att för den utbringa ett fyrfaldigt leve.

Leve våren! Leve den!

Tyckte du detta var bra? Dela det:
Publicerat i Idé och rättvisa | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar