SJag är dessvärre inte på plats i kommunfullmäktigesalen just nu. Mitt uppdrag som förbundssekreterare i Socialdemokrater för tro och solidaritet har fört mig till Kairo för en konferens om civilsamhällets roll i demokratin. Det är spännande, och jag hoppas kunna lämna reflektioner från konferensen här i ett annat inlägg.
Men jag är ledsen över att inte kunna finnas på plats i Eskilstuna kommunfullmäktige just nu. Där ska bland annat en motion från Therese Borg (SD) om ”Kultur som finansieras med skattemedel bör vara politiskt neutral, öppen för alla, samt tydlig med sitt syfte och val av perspektiv” behandlas. Egentligen skulle motionen behandlats i november, men klockan blev för mycket, och de ärenden som inte beslutats före kl 23 sköts till nästa sammanträde.
Motionären tycker bland annat att ”det inte är rimligt att kommunens skattebetalare ska lägga en del av sin lön på kultur som syftar till att väcka politisk opinion till förmån för en politisk ideologi som de kanske själva motsätter sig”.
Vidare hävdar Borg att ”skattebetalarna inte ska behöva se en del av sin lön gå till kulturyttringar som utan att vara tydliga med sitt ställningstagande ger ensidiga perspektiv på sådant som borde beskrivas ur flera perspektiv.”
Jag håller inte med Therese Borg. Som tur är – tycker jag – har kommunstyrelsen inte heller föreslagit att motionen ska bifallas, och jag hoppas att kommunstyrelsens förslag också blir kommunfullmäktiges beslut.
I söndags skickade dessutom Sverigedemokraternas riksdagskansli ut ett pressmeddelande om att partiets kulturpolitiska talesperson Mattias Karlsson och gruppledaren Björn Söder i en debattartikel i Göteborgsposten har föreslagit att Lars Vilks utställning med rondellhundar ska ställas ut i Riksdagen. I pressmeddelandet talas om vikten och betydelsen av en implicit om en fri och obunden kulturpolitik – att samhället ska stå upp för yttrandefrihet och om den konstnärliga friheten. Det pressmeddelandet har precis motsatt innehåll till den motion kommunfullmäktige i Eskilstuna har att behandla. Men det är enklare att skriva pressmeddelanden, som ju inget beslutande offentligt organ har att ta ställning till, och tycka precis allt. När motioner – som syftar till att få ett beslut i ett beslutande organ i sakfrågan – skrivs blir det istället mer tydligt vad partiet egentligen tycker. Kanske, jag vet inte. Just nu har vi i alla fall två helt motstående åsikter om kulturpolitiken från Sverigedemokraterna. Det gemensamma är möjligen Sverigedemokraternas egen kultursyn, som handlar om att inte acceptera något annat än ”traditionell svensk kultur”.
Hade jag varit på plats, skulle jag sagt ungefär så här:
Kultur ger kraft åt oss människor att växa. Men det kräver att den utmanar och berör. Bra kultur kan göra en glad. Men bra kultur ska också kunna göra oss förbannade. Kulturen ska tvinga oss att ifrågasätta oss själva, att tänka nytt. Det är så vi växer som människor, genom att ibland tänka nya tankar.
Men tillrättalagd kultur skapar inte nya tankar utan enfald. I kommunfullmäktige har vi tidigare talat för och emot mångkultur. Jag är för det mångkulturella samhället, för det hjälper oss alla att växa. Kulturer stärks när de lever tillsammans. Kulturer utvecklas när de lever tillsammans. Men slutna samhällen stelnar och förtorkar. Det tillrättalagda förminskar oss, förtränger utveckling och dödar kulturer.
Det är alltså inte slutenheten och de stängda dörrarna som ger kraft åt ett samhälle. Det är nyfikenheten och viljan att se det nya, annorlunda och spännande.
”Var inte rädda” är, tror jag, den vanligaste uppmaningen vi får av Jesus. Att inte vara rädd ger kraft att se och möta andra med öppenhet och kärlek. Öppenhet, nyfikenhet och viljan att lära oss nytt gör att vi alla växer oss starkare.
Kulturen i Eskilstuna ska utmana och ställa oväntade frågor, men definitivt inte avkrävas alla svar. Och framförallt inte snöpas av klåfingriga och räddhågsna politiker.
Med öppenhet som utgångspunkt kan vi bygga Eskilstuna starkare. Det ger trygghet och öppnar oss för den värld vi lever och utvecklas i.
Jag skulle vilja att också Sverigedemokraterna och Therese Borg lyssnade; ”Var inte rädda!”
Det är dags nu.
Dags för rättvisa!