Den ekonomisk-politiska tanken för borgerligheten har under flera decennier varit i princip indelad i tre teser:
1. Prispress är det bästa sättet att stimulera ekonomin
2. Regleringar av ekonomin skapar ineffektivitet
2. Privata driftsformer är effektivare än offentliga
Prispressidén – bland annat närd av Milton Friedman och väl använd av framförallt Margaret Thacher, Ronald Reagan och George Busharna – har som utgångspunkt att lägre priser stimulerar ekonomin. Det kan vara varor eller tjänster eller människor, det spelar ingen roll. Därför ska lönerna pressas neråt, och lönekostnaderna. Genom lägre skatter blir det enklare att pressa lönerna neråt, är en idé.
Problemet är att prispress möjligen på kort sikt ökar efterfrågan. Men det stimulerar inte utveckling av ekonomin. Tvärtom leder prispressidén till idémässig stagnation. Strukturomvandlingen av industrin avstannar. Ingen väljer att satsa på utveckling, och företag med dålig konkurrenskraft blir kvar onödigt länge, vilket också bromsar utvecklingen.
Det finns givetvis regleringar som inte är bra, och som skapar ineffektivitet i olika produktionsled. Men det är långtifrån alltid sant. Avregleringen av bilprovningsverksamheten är ett utmärkt exempel på något som bara ger negativa effekter för människor – det blir dyrare, mer att minnas (man blir ju inte kallad automatiskt längre…), och för en hel del längre till bilprovningen. Samma sak tror jag man redan nu kan säga när det gäller apoteksverksamheten. Medicinlagren blir smalare, och den enskilde tvingas jaga runt bland apoteken (som i större städer visserligen blivit något fler, men tvärtom blivit något färre i övriga delar av landet).
Samma sak gäller också tesen om att privata driftsformer är effektivare än offentliga. Nu finns det till och med vetenskapligt belägg för att tesen inte stämmer, vilket redovisas i dagens DN på debattsidan. Läs också Marika Åsbrinks mycket intressanta rapport från det seminarium där rapporten presenterades.
Anders Borg, vår finansminister, ägnar sig åt att fundera på vilken skatt som ska sänkas härnäst. Effekterna låter dessvärre inte vänta på sig så länge som man skulle vilja. Redan nu har Sverige blivit ett betydligt mer tudelat samhälle. Skillnaden i bostadsstandard börjar bli övertydlig. Gruppen långtidsarbetslösa biter sig kvar, och utökas för varje dag.
Till det ska läggas att resurser till det vi tidigare sett som gemensamma resurser inte utvecklas tillräckligt. Sjukvården har ett kontinuerligt växande behov av resurser, både tack vare att vi blir allt fler äldre och tack vare den medicinsk-tekniska utvecklingen. Landstingen har ett omöjligt jobb i att få sjukvården att leva upp till människors rimliga förväntningar. Skolan har också behov av ytterligare resurser, inte minst för att stärka den för vår framtid så viktiga yrkeskåren av pedagoger. Äldreomsorgen kommer liksom sjukvården att för varje år behöva mer pengar, om vi ska få en omsorg som räcker till bra verksamhet för alla som behöver. Infrastrukturen (våra vägar och järnvägar) byggdes i stor utsträckning i grunden för cirka 100 år sedan, och behöver nu inte bara fräschas upp, utan byggas om och byggas nytt.
Ska vi klara det måste ekonomin utvecklas. Och den utvecklas inte särskilt bra med den borgerliga idén, det har vi sett nu. Läs också Robert B. Reichs artikel i New York Post, som jag skrev om igår. Vi måste ha en annan utgångspunkt för politiken, helt enkelt.
Istället för att pressa nedåt och bortåt, som kan vara ett sätt att beskriva den borgerliga tanken, borde vi satsa framåt och inåt. Med en rättvisare skattepolitik, som ger alla möjligheter till rimliga villkor, en offensiv näringspolitik, som bygger på innovationskraft och människors vilja , en radikal politik för den offentliga sektorn, som är tydlig med mål och ger dem som arbetar i sektorn mer makt över sin situation, en sund regleringspolitik, som ser till att marknaden blir vår tjänare och inte vår herre kan vi bygga ett bättre land.
Det handlar om att välja väg för framtiden. Och det är dags nu.
Dags för rättvisa!