Predikan i Metodistkyrkan, Visby
andra söndagen efter trefaldighet 2011
Evangeliet enligt Markus kapitel 2, vers 13 – 17:
”Och han gick längs sjön igen. Alla människor kom till honom, och han undervisade dem. När han gick där fick han se Levi, Alfaios son, sitta utanför tullhuset, och han sade till honom: ”Följ mig!” Och Levi steg upp och följde honom. När Jesus sedan låg till bords i hans hus var det många tullindrivare och syndare som låg till bords tillsammans med honom och hans lärjungar, för det var många som följde honom. När de skriftlärda bland fariseerna fick se att han åt med syndare och tullindrivare sade de till hans lärjungar: ”Äter han med tullindrivare och syndare?” Jesus hörde det och sade: ”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare.”
Man brukar säga att Jesus använde sig av liknelser, som vi sedan har att tolka och förstå. Och det stämmer förvisso. Många av liknelserna är både halsbrytande och verkar till att börja med svåra att förstå. Fast jag tror dessutom att ibland så sa också Jesus precis som det är. Och när han säger ”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka.”, så är jag övertygad om att det var precis vad han menade.
Det kan låta som en självklarhet att det är de sjuka som behöver vård, och inte de friska. Jag var tidigare hälso- och sjukvårdspolitiker hemma i Sörmland. Och det var inte en utan många, många gånger som denna Kristus direkta uppmaning föll i mina tankar och gav mig kraft. För det är inte så självklart som det låter.
En alltför stor andel av vårdens resurser läggs på att vårda friska, istället för att hela sjuka. Vi politiker borde i största allmänhet hämta mer kraft och riktning i Jesus uppmaningar; rättfärdighet och allas lika värde och möjligheter. Inte minst borde landets hälso- och sjukvårdspolitiker förstå den mycket uppenbara uppmaningen att ”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka.”
* * *
Men berättelsen handlar också mer allmänt om hälso- och sjukvårdspolitiker och alla, alla andra. För att spetsa till det lite så har vi människor en ibland outsinlig förmåga att ägna oss åt främst det trygga, det invanda och ibland rentav lägga vår kraft på bisaker och småttigheter. Ja, det är till och med så att vi hjälps åt att förstora och märkvärdisera det invanda och trygga.
Det ger oss möjligheter att avstå från det okända, det ovana men istället viktiga och centrala.
Det är som den gamla historien om mannen som var ute och cyklade på kvällen. När han kommit hem upptäckte han att cykelnyckeln var borta. Han behövde nyckeln, och började leta. Men det var mörkt, och han såg inte så bra – utom där det fanns en gatlykta. Så han ställde sig under gatlyktan och letade. Och det kom fler människor som hjälpte honom att leta. Och alla stod under gatlyktan, för det var där man såg något. Men de letade och letade. Fast någon nyckel hittade de inte. För sannolikheten att han tappat den just där var ju faktiskt inte så stor. De letade på. Och så blev letandet – där det var enkelt att leta – en huvudfråga, snarare än att faktiskt hitta någon nyckel.
Det är som när vi ägnar timmar och dagar åt att prata med varandra i kyrkan om det kristna budskapet, och ägnar oss åt formuleringskonster för varandra i hur kärleksbudskapet bäst kan formuleras istället för att missionera och berätta om Guds oändliga nåd och Kristus kärlek för alla dem som inte har hört berättelsen, och inte finns med i gemenskapen. Vi som pratar med varandra är ju redan innanför, och finns med. Det är lättare att missionera bland redan frälsta, brukar man ju säga. Motargumenten och rentav häcklet man kan utsättas för i det okända, är mindre och lättare att hantera när vi pratar med vänner. Vad Jesus säger här är allt att, det räcker inte. Mission måste handla om att erbjuda nya vänner plats i vår gemenskap.
Eller för den delen lika gärna det som alldeles för ofta händer i de politiska partierna. Vi samlas på interna partimöten och ägnar stor kraft och energi åt argumentation och diskussioner. Dessvärre alltför ofta dessutom om frågor som inte självklart har den största betydelsen för hur samhället ser ut och ska förändras, utan istället om interna bisaker. När vi sedan – vilket händer alltför sällan – ställer oss på torget för att söka nya medlemmar eller röster till stundande val, så står vi helst i ring med ryggen mot människorna och pratar med varandra.
Det händer allt som oftast, att vi samlas kring en bifråga på ett tryggt och bra ställe. Vi skapar ett vi, som bygger upp vår självkänsla och tillhörighet till en grupp som vi tycker ägnar sig åt viktiga och centrala saker. Vi övertygar varandra om att vi är på rätt ställe och finns med i rätt gemenskap. Som att leta under gatlyktan.
Att göra det enkla istället för det viktiga och riktiga kan vi alltså använda för att odla vår självgodhet.
Och samtidigt kan vi också använda vår bigotthet till att förminska oss själva för att slippa göra det riktiga. Det kanske känns obehagligt. ”Inte kan väl lilla jag…” är ju ett utmärkt sätt att slippa.
Det finns så många sätt att slippa.
Ett av de vanligaste uttalanden Jesus gör är ”Var inte rädda”. Han säger det ofta. För mig har det blivit en central del i min tro. ”Var inte rädd”. Det okända må vara annorlunda. Det må vara ovant. Men jag behöver inte vara rädd. Jag är inte ensam. Aldrig ensam. Och jag vet att jag får misslyckas.
Så lätt att säga. Så svårt att faktiskt omsätta i handling. ”Var inte rädd”. Det är mycket enklare att leta efter nyckeln under gatlyktan, och boa in sig i det invanda. Jag gör det hela tiden. Det är lättare att bota friska än att hela sjuka.
* * *
Temat för veckan är kallelsen till Guds rike. Och vi är alla välkomna! Vad Jesus säger är att vi inte ska komma ensamma. Alla är välkomna. Tullindrivare, syndare, skökor. Alla. De måste bara få erbjudandet. Vi måste ge alla människor erbjudandet. Som Kristus säger: ”Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare.”
Men vi ska också komma ihåg att ingen kan göra allt! Ingen av oss! Här uppmanar oss Jesus att göra det som behövs och är viktigt i samhället tillsammans med andra. Det är en uppmaning vi har anledning att ta på allvar. Och låta ta tid.
Fast vi ska inte använda denna Kristus uppmaning som förevändning för att avstå från vår andliga utveckling. Den behöver vi för att få kraft.
Jag behöver bönen, eftertanken och kontakten med mitt inre jag för att orka. Jag behöver resonemangen med mina vänner, kamrater i kyrkan och föreningslivet för att förstärka min argumentation, mina tankar och min analys. Vi behöver kontakt med hela oss själva för att förstå hur vi ska handla. ”Var inte rädda”, säger Jesus.
* * *
Ingen kan göra allt.
Men en sak kan vi alla göra. En svår men viktig sak varje dag. En sak vi gruvar oss för men vet behövs. En sak som kommer att få betydelse för oss själva eller någon annan. En sak.
Ibland är det lätt att göra det viktiga. Andra gånger är det svårt, riktigt svårt. Och vi kommer att misslyckas. Vi kommer att göra fel. Låt oss därför aldrig glömma att vi får misslyckas. Vi får göra fel. Vi får vara ofullkomliga. Vad vi ska göra är att göra vårt bästa. Det räcker. ”Var inte rädda”.
”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare.”
Amen.