Med jasminrevolutionens lyckade avsättning av Tunisiens diktator skakar nu flera regimer i regionen. De har alla det gemensamt att demokrati används och mänskliga rättigheter inte följs.
Tunisiska partiet, som leddes av den avsatte diktatorn Ben Ali, nöjde sig med stabilitet istället för demokrati och gjorde landet till en polisstat. De nöjde sig med förtrycket istället för att förverkliga de mänskliga rättigheterna för Tunisiens folk. Det är ingen smickrande historieskrivning för ett parti och en avsatt partiledare som före revolten var medlem av Socialistinternationalen, men nu har uteslutits. Historien måste lära oss att agera och inte bara reagera när förtrycket regerar.
Särskilt stort är ansvaret för Socialistinternationalen, SI, och dess medlemmar. Den sortens förtryck som det tunisiska folket utstått borde för länge sedan ha resulterat i debatt inom SI om fortsatt medlemskap. Socialistinternationalen behöver en reorganisering. Den måste på nytt bli den självklara internationella rörelsen för ofria människors längtan till fred och frihet. Alltid på människorättsaktivisternas, studenternas, fackföreningsrörelsens och kvinnokämparnas sida i kampen mot förtryck. Det ska inte gå att vara fullvärdig medlem i en internationell frihetsorganisation och samtidigt år efter år fortsätta repression och diktatur. En organisation för demokrati och rättvisa måste ha högre krav på sig själv än att först i efterhand reagera mot förtryckande medlemspartier.
SI måste förstärka sina instrument för att granska medlemspartiernas demokratiska praxis, och dessutom införa tydliga och kännbara sanktionssystem för dem som år efter år bryter mot grundläggande mänskliga rättigheter. Den etikkommitté som tillsatts är ett gott första steg, men det krävs också konkret förändring hos de medlemmar som inte håller måttet. I det internationella arbetet handlar det visserligen alltid om att gå balansgång på slak lina. Alltför dogmatiska krav leder sällan till resultat, utan istället till avstannad dialog. Men balansakten får inte leda till att vi som socialister låter krav på mänskliga rättigheter ge vika för innehållslösa samtal utan riktning.
Dessvärre är nämligen inte den tidigare tunisiska regimen det enda medlemsparti som alltför systematiskt ägnar sig åt brott mot de mänskliga rättigheterna och demokratin. I exempelvis Egypten är det NDP som leder en diktatur. De senaste dagarnas uppror i Egypten har mötts med betydligt mer våld från statens sida. Jag när dock en stark förhoppning om att det folkliga upproret ger resultat och förändringar i den Egyptiska vardagen. Det är minst sagt dags för demokrati och mänskliga rättigheter också i Egypten!
Angolanska MPLA är också medlemmar. I slutändan är det omöjligt för en demokratisk frihetsrörelse att i evighet behålla medlemmar med odemokratiska ideal, sprungna ur gamla befrielserörelser eller en historia med förtryck.
Medlemspartierna i SI måste verka för demokratiutveckling, upprätthålla folkrätten och garantera mänskliga rättigheter. Broderskapsrörelsen är medlemmar i International Leauge of Religious Socialists, ILRS, som är associerade medlemmar i Socialdemokraternas international, SI. Jag är glad över att ILRS har aktualiserat frågan om vilka krav SI ska ställa på sina nya och gamla medlemmar. ILRS menar att den internationella arbetarrörelsen måste genomgå en förnyelse, precis som många av dess medlemspartier. Det gäller inte bara gamla diktaturer utan också vårt eget parti, fastän på olika sätt. Socialistinternationalen måste stå upp för de förtryckta. Det måste vara självklart att dess medlemmar står upp för demokrati och mänskliga rättigheter, för utbildning och jobb, för försörjning, välfärd och bostäder. Stabilitet och goda internationella relationer som i Tunisien är bra, men det räcker inte. SI måste stå för människors rätt till verklig utveckling och frihet.
Det är dags nu.
Dags för demokrati och rättvisa!
Läs i DN, SvD, Aftonbladet om Tunisien, Egypten och demokratiupproren.