Det är få saker som brukat uppröra kristdemokrater mer än när man kallat dem för en del av den kristna högern.
Men de senaste månaderna har de gått från klarhet till klarhet i att tydligt och klart definiera sig som en uppenbar del av denna kristna gren.
Göran Hägglunds angrepp på oliktänkande i Almedalen, hans fortsättning i DN häromdagen och nu senast riksdagsledamoten Annelie Enochsson som ondgör sig över interreligiösa inslag vid den gudstjänst som genomfördes i samband med Sveriges Riksdags högtidliga öppnande.
Tänk så otrygga de måste vara i sin övertygelse. Annars vore ju knappast invändningar, debatt och gränsöverskridanden något problem?
Jag tror på ett öppet samhälle, ett samhälle där var och en ges trygghet att tro på den Gud man vill, tolka begreppet kärlek (där människor ömsesidigt och utan tvång möts) på sitt sätt och en nyfikenhet på det okända. Trygga människor skapar stabilitet och utvecklingskraft.
Den kristdemokratiska vägen exkluderar och stänger ute. Så gör den kristna högern. En annan väg är möjlig.
Det är dags nu.
Dags för rättvisa!