Var tog samtalet vägen? Det där när man erkänner sina egna misstag och erkänner andras kvaliteter?
När man följer internetdebatter – inte minst i kommenterar till bloggar och andra artiklar – verkar det som om samtalet helt försvunnit. Istället blir det en tävling i glåpordskastande. Utgångspunkten är att berätta hur totalt fel den ena eller andra har. Att utveckla en tanke, fånga en möjlighet eller justera en slutsats är närmast befängt och ett svaghetstecken.
Politik har blivit bara yta, tänker jag i mina dystra stunder. Regeringen ”småsatsar” mot krisen (uttrycket är från Dagens Arena, alldeles träffsäkert tycker jag!) för att försöka göra så lite som möjligt och ändå kunna behålla makten efter nästa val. Oppositionen opponerar, men formulerar inte en egen framtidstanke. Alla slår åt andra håll, ingen tar ansvar.
Så deppigt är det kanske inte, men alldeles för ofta infinner sig tanken. Problemet är ju att ingen – varken vänster eller höger – lyckas formulera en ny tanke. Politik har blivit ett hantverk utfört av professionella spindoctors och politruker. Samtalet mellan människor lämnas till förmån för välpolerade utspel och noggrant avvägda uttalanden.
Vi behöver prata med varandra. Samtala och resonera. Bara då kan vi föra tankarna vidare och formulera en aktuell analys av dagens situation och därefter utforma nytänkta och framtidsinriktade lösningar.
Arbetslösheten stiger snabbt nu. Regeringen möter det genom att anvisa mer pengar till a-kasseutbetalningar och en ”satsning” på kommunerna som sannolikt helt äts upp av ökade socialbidragskostnader. Oppositionen vill istället satsa på kompetensutveckling. Det ska ju erkännas att det senare är betydligt mer offensivt än det förra. Men ingen av idéerna är ny. Samtalet behövs för att vi ska formulera nya lösningar.
Det är dags för förändring.
Dags för rättvisa!