Demokrati och mänskliga rättigheter är en självklar utgångspunkt för oss som bor och lever i Sverige. Tror vi i all fall. Vi berömmer oss gärna som varandes öppna och accepterande. Invandring och utvandring har i olika skeden av vår historia varit omfattande. För oss som är eskilstunabor finns det anledning att påminna oss själva om att vår storhet och utveckling i mycket hög utsträckning berott på både accepterande av det nya och annorlunda samt invandrare. Den industritradition som vi har beror ju på att människor från andra länder kom hit och startade verksamheter som aldrig tidigare funnits här. Reynoldh Rademacher är ju ett minst sagt tydligt exempel.
Men någonstans på vägen har vi fastnat i vår egen tro, utan att verkligheten följt med. Öppenheten har förbytts till missriktad vällovlighet gentemot dem vi ”svenskar” betraktat som invandrare och gränserna har stängts allt mer.
Vår missriktade vällovlighet har byggt murar mellan människor. Mellan dem som ”vi” betraktar som integrerade, och ”dem” som är annorlunda. Vi har därefter skapat en alldeles egen politik – integrationspolitik – för att minska spänningarna i samhället, som kom som en självklarhet av ”annorlundifieringen”. Och de som ska ändras är naturligtvis ”de”.
Den hjärtnupande tanken bakom politiken är ju minst sagt rimlig, och till och med självklar. Varje människa ska utifrån sina förutsättningar få delta i samhället. Meningen var också att integrationspolitiken skulle innefattas i alla politikområden. Men det blev ju tvärtom. Nyanlända får inte arbeta, det har ”vi” bestämt. ”Vi” väljer bort dem när jobb ska tillsättas, istället erbjuder vi bidrag. Den onda cirkeln skapar utanförskap. ”De” får en ekonomisk och social standard som ligger långt ifrån ”oss”. Den ekonomiska spänningen mellan skapade grupper ger ökad osäkerhet och brottslighet, trygghet och utveckling får stryka på foten. Samhället börjar brytas sönder, och när brotten blir större knakar det så det hörs.
Integrationspolitiken utgår mer eller mindre helt från att det är ”de” som ska ändras. När det i rätt stor utsträckning faktiskt istället är ”vi” som måste förstå och förändra oss. ”Vi” måste göra på samma sätt som på 1700-talet i Eskilstuna, nämligen lyssna till det ”annorlunda”. Det är bättre för ”oss”, för vi blir rikare (både kulturellt och ekonomiskt) och det är bättre för ”dem”, för de blir rikare (både kulturellt och ekonomiskt).
Integrationspolitiken måste helt enkelt läggas om från grunden. Istället för att vara ett särskilt politikområde, med egna myndigheter och insatser, ska alla politikområden omfatta alla som bor och lever i Sverige – i realiteten.
Näringslivspolitik är ett viktigt område för att skapa fler jobb. Och det behövs ju! Men näringslivspolitiken har få och tandlösa insatser för att ge möjligheter till dem som har andra entreprenörsmodeller, kontaktnät och produktutvecklingsmetoder än dem som ”vi” bestämt ska gälla.
Arbetsförmedlingens insatser gentemot invandrare är alldeles för ofta ett utmärkt exempel på hur invandrarnas kompetens och kunnande inte får användas.
Bostadspolitiken förstärker också den utanförskapet, genom att den numera bygger på att man måste göra ”boendekarriär” vilket kräver att man lever hela sitt liv i Sverige och dessutom har rimliga ekonomiska villkor under hela livet.
Pensionssystemet och socialbidragen är andra områden där det tvingats fram särlösningar för invandrare. Istället måste systemen i sig själva byggas om så att de omfattar alla.
Målet ska vara att var och en får möjligheter att delta i samhället. Det gör man bara om alla samhällsinsatser riktas mot alla, och istället avpassas för varje enskild individ.
Alla måste utvecklas i ett samhälle som vill framåt. Den bästa integrationspolitiken vore att integrera integrationspolitiken i all annan politik. På riktigt!
– – –
Den här texten skrev jag ursprungligen någon gång 2006-2007, som en av mina mer fasta sidor här på bloggen under kategorin ”Visioner”. Det kändes angeläget att lyfta upp den som ett inlägg,
För det är ju dags nu.
Dags för rättvisa!