Under 1970-talet (närmare bestämt 1978) startade SAF, Svenska Arbetsgivareföreningen, en tankesmedja – Timbro – för att på lite sikt, så där en femton till trettio år, styra tankemodellerna i Sverige i mer högerorienterad riktning. Självkritiskt måste jag medge att de inte varit alldeles misslyckade. Tvärtom har debattklimatet sedan dess vridits om ordentligt.
Timbro har haft god hjälp av den västeuropeiska/amerikanska debatten, med nyliberalismens företrädare som Henri Lepage, och med monetaristiska nationalekonomer som Milton Friedman med flera. De fick också en hel del hjälp av den ekonomiska utvecklingen, där inflationen kom att bli ett stort problem, såväl fördelningspolitiskt som makroekonomiskt.
Jag vill också påstå att SAF och Timbro fick alldeles för mycket hjälp av en allt mer konservativ arbetarrörelse, som ägnade allt mer kraft åt att bevara det uppnådda och allt mindre åt att se orättvisor, problem och ineffektivitet.
Låg inflation istället för låg arbetslöshet
När det gäller det makroekonomiska perspektivet är det mycket tydligt att fokus flyttats från poängen med full sysselsättning till poängen med låg inflation och ”stabila betalningssystem”. Hela den ekonomiska krisen i Europa ska lösas med neddragningar, alternativt, om neddragningar inte behövs, med skattesänkningar. Allt för att bibehålla en låg ränta och ett överdimensionerat banksystem. Bankerna och betalningssystemet har kommit att bli målet med både penning- och finanspolitiken. Allt med utgångspunkten att inflationen ska bekämpas.
Jag är tillräckligt gammal för att minnas de problem som höginflationen medförde. Nivåerna skapade inte minst alldeles för stora fördelningspolitiska skevheter, som innebar att de med realkapital skodde sig på de egendomslösares bekostnad. Hade man väl blivit ägare till exempelvis en villa, kunde man därefter njuta av hur villans värde steg i snabb takt, samtidigt som lönenivåerna steg ungefär lika mycket. Detta utan att några nya lån behövde tas för att fixa ekonomin, vilket gjorde att boendekostnaderna realt sett sjönk snabbt och effektivt. För dem med hyresrätter innebar dock höginflationen att hyrorna ungefär följde med löneutvecklingen, och därmed fick man inte alls del av samma positiva ekonomiska utveckling.
Men det stannade inte med detta, och var inte så enkelt. Utgångspunkten i en ekonomi bör vara att man inte ska vänta oändligt länge på ”rätt tillfälle” att investera. Med en rimlig inflation blir alltid det bästa tillfället mer eller mindre nu, vilket också skapar en bra grundmotor för samhällsutvecklingen. Investeringar skapar mervärde på många sätt. Dels därför att de skapar arbetstillfällen, men också – om de är av hållbar karaktär – värden som kan användas och brukas under många år.
Parallellt byggdes – framförallt under de borgerliga regeringarnas tid (det går enkelt att kolla i historieböckerna!) – också besvärande höga nivåer av skuldsättning hos staten. Skuldsättningsnivån blev så hög att makten i viss mån flyttades från regering och riksdag till banker och finansiärer. Knappast en rimlig modell för en demokrati. Och något som socialdemokratin aldrig kunde acceptera. Istället skapades lagsystem för att minska statsskulden och för att få en långsiktig vinstmodell för staten. Genom år av debatter och beslut har så budgetsaldopolitiken kommit att bli den andra bärande delen av hela den ekonomiska politiken.
Från att ha maximalt resursutnyttjande (låg arbetslöshet) och därmed utvecklingsfokus som effekt fick således politiken istället begränsande mål och därigenom konservering och stagnation som effekt genom utgångspunkterna låg inflation och positivt budgetsaldo.
Att så totalt vända från arbetslöshetsbekämpning till inflationsbekämpning och budgetsaldomål är knappast förnyande.
Nej till alternativ istället för utveckling
Under 1980-talet växte kritiken mot den offentliga sektorn. Stelbenthet och oförmåga att förstå den enskildes önskemål och behov gjorde att kravet på alternativa utförare växte. Arbetarrörelsen kämpade ”tappert” emot, men tvingades bit för bit under evigt backande och försvarande acceptera en så kallad ”friskolereform” som gick över alla gränser. Istället för att konstruktivt söka dels alternativa lösningar som leder vidare till ett mer rättfärdigt och jämlikt samhälle, dels att utveckla den offentliga sektorns verksamhet, ägnade arbetarrörelsen huvuddelen av sin kraft till att protestera och säga nej. Resultatet blev att den politiska högern fick utrymme att formulera de nya lösningarna, och arbetarrörelsen tvingades bit för bit acceptera hur marknadens ostyrda krafter fick greppet över välfärden.
Debattlogiken inom arbetarrörelsen blev att ”traditionalisterna” försvarade det bestående, de lösningar och modeller som arbetarrörelsen under 100 år av framgångsrikt arbete skapat, medan ”förnyarna” bestod av grupper som såg problemen, men inte hade förmågan att formulera egna nya lösningar, utan tvingades ta från den nyliberala tankesfär som sedan 1970-talet utformats av Timbro och nyliberala debattörer liksom monetaristiska ekonomer. Om ett mynt kan få två baksidor, så fick arbetarrörelsen klara drag av det.
Och i alltför stor utsträckning är vi kvar i denna idémässiga torftighet. Några ljuspunkter finns, men det är huvudsakligen från annat håll än arbetarrörelsen självt som konstruktivt nytänkande i grunden vuxit fram.
Att nöja sig med att säga nej är knappast förnyande.
Förnyelse är en förutsättning för utveckling
Jag tycker att det nu inom arbetarrörelsen är dags att nydefiniera begreppet ”förnyelse”.
Förnyelse är nämligen själva förutsättningen för utveckling. Det är inte farligt. Men heller inte ”höger”. Tvärtom. Ett samhälle som inte förnyas och förändras, det stannar och stelnar. Ett samhälle som inte förnyas slutar få impulser från omvärlden, det slutar vara nyfiket och sökande. Det trycker i förlängningen ner människors grundläggande drivkrafter. Det skapar ofrihet och förtryck.
Förnyelse innebär dock inte per definition mer av orättvisor och ett mer ojämlikt samhälle. Förnyelse för socialdemokratin måste innebära att vi söker nya lösningar på de problem som finns idag.
Det är inte rimligt att ha inflationsmålet och ett långsiktigt budgetöverskottsmål överordnat målet om att ge alla människor möjlighet att delta i samhällsbygget. Annorlunda uttryckt; målet för den ekonomiska politiken (både penning- och finanspolitiken) måste åter bli full sysselsättning.
Sverige är, liksom övriga industrivärlden, ett resursslukande och naturresursmässigt ineffektivt samhälle. Detta kan vi råda bot på genom tydliga satsningar på hållbara investeringar. Mer infrastruktur för kollektivtrafiken, rejäla insatser för att minska energianvändningen i bebyggelsen, en rejäl investering i bildning och utbildning. För att nu bara ta några exempel på vad som behöver investeras i nu.
Detta kan ske utan att vi hotar den långsiktiga budgetbalansen, exempelvis genom att låta inriktningen vara budgetbalans över en konjunkturcykel.
Socialdemokratin måste på allvar ta sig förbi den destruktiva debatten om ja eller nej till ”vinster i välfärden”, nu senast företrädd av Jan Nygren på ”gubbsidan” och Daniel Suhonen på den ”kränkta generationens” sida. Frågan om ja eller nej till vinster i välfärden gör att ingen ägnar någon kraft åt att söka nya vägar för att förbättra den offentliga sektorns funktion och arbetssätt. Den stoppar också effektivt alla försök för den tredje sektorn att bli en kraft i välfärdssektorn. Visst kan det låta självbelåtet, men jag tycker att Socialdemokrater för tro och solidaritet är de inom socialdemokratin som haft den mest konstruktiva inställningen till detta: Ja till alternativ, men nej till orimliga övervinster. Läs vårt uttalande från 2011 här.
Ny förnyelse
Förnyelse måste bli liktydigt med nya vägar till ett mer rättfärdigt samhälle. Det var så socialdemokratin kunde bygga en stark välfärd som omfattade allt större delar av samhället. Genom att vara i ständig opposition till orättvisorna, och aldrig rädd för omprövning och självkritik.
Målet kan inte vara låg inflation och låg ränta. Det måste vara full sysselsättning.
Målet kan inte vara nej till vinstuttag i välfärden. Det måste vara en bra välfärd åt alla.
Förändring är den enda vägen som leder framåt. Och förändring kräver förnyelse.
Det är dags nu.
Dags för rättvisa!