I spåren av det mångåriga förtrycket finns, precis som ju fallet varit i östeuropa, många idéer om att ultraliberalismen är vägen till frihet. I ett ultraliberalt samhälle lägger sig varken staten eller någon annan än marknaden i människors väl och ve, utan människor blir fria – så är tanken.
Den ultraliberala idén finns företrädd både bland islamister och bland sekularister. När islamisterna väljer den ultraliberala vägen, handlar det i och för sig sannolikt i huvudsak om att staten/samhället ska hållas utanför det mesta, medan de religiösa ledarna (i detta fall vanligen, men inte alltid) av det konservativa/fundamentalistiska slaget, ska få makten över människors vardag.
Diskussion om civilsamhällets utveckling, främst i Egypten och Palestina, tillsammans med Fariza Bsaiso och Maher Issa från Palestina och Ayman Okeil från Egypten
I en ultraliberal stat ska skatterna hållas på synnerligen låga nivåer. Staten ska inte lägga sig i näringslivets verksamheter, fackföreningsrörelsen ska hållas kort och sociala insatser från samhället ska helst inte förekomma. Denna idé till samhällsbygge får näring av ett kombinerat motstånd till västvärldens välfärdsmodell och erfarenheter av kolonialisternas förtryck, liksom naturligtvis också av att den maktägande eliten (feloul) inte vill förlora sitt inflytande.
Mot detta står ett engagemang för social utjämning, rimliga utbildningsmöjligheter och skapandet av en fungerande välfärd. Egyptens sociala skyddsnät har successivt urholkats genom åren av Mubaraks diktatur, och behovet av de mest grundläggande sociala skyddsnäten är uppenbart och överhängande. De grupper som driver denna tes är dels – och kanske framförallt – de progressiva sekulära krafterna, inte minst det Egyptiska socialdemokratiska partiet, men dels också progressiva islamister, rentav finns det salafistiska grupper som är mycket engagerade för en fungerande välfärd.
Inom det muslimska Brödraskapet finns båda sidor företrädda. Dels de som kämpar för en minimalistisk stat och som sätter stora sociala klyftor som en förutsättning för en god utveckling. Men också de som genom åren varit och fortfarande är djupt engagerade i Brödraskapets omfattande sociala arbete.
Mina tankar och funderingar i sammanfattning
Jag har i ett antal blogginlägg försökt beskriva ett antal motsättningar i det Egyptiska samhället, som jag uppfattar dem. Min bild av det egyptiska samhället är delvis annorlunda, och mycket mer mångfacetterad, än den som sprids i västeuropeiska media.
För att vi ska förstå och rätt kunna skapa en fungerande bistånds- och säkerhetspolitik, måste vi utgå från den verklighet som faktiskt finns på plats, och inte den vi tror existerar.
Amerikansk utrikespolitik har alltför många exempel på en förenklad analys till grund för ställningstaganden och ageranden. Det är exempelvis rätt osmakligt att konstatera det faktum att USA gav Talibanerna både militärt och annat stöd, under det inbördeskrig som fördes mot den vid den tiden Sovjetstödda diktaturen i Albanien. Vår linje och vårt agerande i utrikespolitiska frågor får aldrig bygga på föreställningar och förenklingar.
Egypten är på många sätt arabvärldens hjärta. Utvecklingen där kommer med stor sannolikhet att påverka övriga delar av MENA-regionen. Alltför många länder i Väst kommer, precis som de alltid gjort i historien, att sätta sina egna kortsiktiga frågor före en långsiktigt hållbar utveckling i Egypten och MENA-regionen. Sverige måste visa att det finns en annan väg.
Vår utgångspunkt måste entydigt och klart vara folkrätten och de mänskliga rättigheterna. Vi måste bejaka demokratiseringen, och stödja de krafter som vill bygga demokrati. Och i det måste också ingå att acceptera de utslag som väljarna i Egypten eller i andra MENA-länder ger i de val som förekommer. Vi har inte rätt att överpröva andras valresultat, precis lika självklart som vi förutsätter att såväl alla i Sverige som omvärlden respekterar valresultaten här i Sverige.
Så enkelt är det. Och så svårt. Men till slut vill jag säga att det är dags nu.
Dags för rättvisa!