Fram till för mindre än ett år sedan var Egypten en militärdiktatur. Det finns få militärmakter med en så särpräglat fristående militärmakt. De flesta militärdiktaturer har militärer vid makten och i statsledningen. Men det tidigare Egypten nöjde sig inte med det. Militären i Egypten hade makten, och innehade ett flertal av de statsledande positionerna. Men dessutom var militären som en stat i staten. Internationella bidrag mottogs direkt från utländska makter (läs USA) till militären. Och den militära budgeten var hemlig. Därutöver hade – och har – militären egna företag inom de flesta sektorer, såväl turism som konsumtionsvaror av diverse slag. Självklart hade militären egna välfärdssystem, egen sjukvård osv. Militären var en stat i staten, helt enkelt. Med makt över såväl sig själv som över samhället i stort
Militären har genom sin starka ställning samtidigt kunnat bete sig relativt hövligt gentemot den egna befolkningen. Repression och förföljelse uppdrogs istället åt den hatade polisen att hantera. Därigenom hade militären ett relativt gott anseende också bland egyptierna när hibiskusrevolutionen startade den 25 januari 2011. Militären engagerade sig initialt i skepnaden av dem som slog vakt om säkerhet och trygghet, snarare än de som slog ner revoltörer och demonstranter.
När revolutionen lyckats med att störta (armégeneralen och) presidenten Mubarak tog så militärrådet – den församling som styrde och styr militären – makten i Egypten.
Idag hävdar de flesta att militärens politiska maktanspråk tillhör historien. Militären fick så mycket kritik och synpunkter på sitt ledarskap under den tid de styrde landet mer officiellt, att de nu väljer att avstå från makten, är den grundläggande analysen.
För egen del tror jag det är en förenkling, och att militären inte alls slutligt bestämt sig för att lämna suktan efter den yttersta makten. Under de senaste månaderna har militären vid ett flertal tillfällen stuckit ut hakan för att markera sitt revir. De hävdar rätten att döma civila i militärdomstolar, och de ställer makthungriga krav på rätten att förfoga över omfattande landområden.
Militären må för stunden och ögonblicket i huvudsak verka fungera som en ”riktig” försvarsmakt. Men deras långsiktiga ambitioner kan mycket väl vara mer maktpåliggande än så. Att räkna bort dem som en helt avgörande spelare i Egyptens utveckling är både okunnigt och ytligt, enligt min uppfattning.
Militären accepterar en civil ledning av landet, så länge de anser att utvecklingen går åt rätt håll. Om det inte längre är fallet, enligt dem, kommer de med stor sannolikhet att söka återta sin position som den maktgrupp som faktiskt äger och innehar den yttersta makten.