Utvecklingen i Egypten rör sig på flera plan samtidigt. Det är en fascinerande, men svårföljd, terräng att förstå. Jag skulle, förenklat, säga att det handlar om följande politiska dimensioner:
– Det gamla mot det nya
– Militären mot det civila
– Islamism mot sekularism
– Välfärd mot ultraliberalism
Och över allt svävar motsättningen kortsiktighet mot långsiktighet. I denna miljö ska så de olika politiska krafterna bygga en hållbar demokrati, och dessutom akut restaurera ekonomin och vidta åtgärder för att lindra den omfattande fattigdomen. Allt detta ska ske i en nation, där omkring 30% av befolkningen inte är läskunnig.
Egypten är, och har under lång tid, på många sätt varit arabvärldens centrum. Det beror på historiska orsaker, Egypten är ju ett land som funnits i jämförelse med Sverige i närmast oändlig tid, landets storlek med omkring 85-90 miljoner invånare, det geografiska läget med mycket mera. Det gör det ytterligare angeläget för Sverige, EU och övriga världen, att följa och förstå utvecklingen i Egypten. Svensk utrikespolitik måste ha en ständigt uppdaterad analys av situationen och skeendena, för att vara effektiv och kunna fungera proaktivt och till gagn för såväl svenska som internationella intressen.
Något av det mest monumentala misstag vi kan göra i Sverige är att oreflekterat och med samma analys som tidigare ge oss in i de politiska skeendena i Egypten och arabvärlden. Svensk och västeuropeisk utrikespolitik har mer än en fläck på sin historia. Vårt agerande har alltför ofta styrts av kortsiktiga ekonomiska intressen, där mänskliga rättigheter snabbt ställts på undantag till förmån för stöd till den ena repressiva diktaturen efter den andra.
Vår analys har byggt på att huvudmotsättningen är religiös, och att kampen står mellan kristendom och islam. Det är en analysmodell som använts av makthavare i över tusen år, och sannolikt en analysmodell som aldrig tjänat några andra syften än den sittande maktens vilja och förmåga att behålla makten. I västvärlden bygger vi gärna våra slutsatser på ”motståndarens” historiska agerande, utan att vilja förstå att vår egen politik har minst samma betydelse för både historiska och aktuella skeenden. För den som söker ”roten till det onda” kanske förskräcks över att det inte är blodtörstiga muslimer som är ursprunget, utan att det står att finna i korstågen, inkvisitionen och korsriddarna.
Vi måste ta av de glasögon med vilka vi betraktat mellanöstern och Egypten, för att istället se och förstå de skeenden som faktiskt ägt rum och äger rum. Därav utgångspunkten i mina fyra förenklade påståenden.
Revolutionen i januari 2011, som brukar kallas Hibiskusrevolutionen efter den blomma som är Egyptens nationalblomma, lyckades efter några veckor störta diktatorn Mubarak, och hans maktparti New Democratic Party, NDP. Efter en kort tid av oro och osäkerhet tog militärrådet, SCAF, över makten i landet med ett löfte till folket att inom kort lämna över makten till en folkvald president. Militärrådet startade också en process för att kunna välja ett nytt parlament, liksom att utforma en ny konstitution.
Val till parlamentets båda kamrar, överhuset (shura council) och underhuset genomfördes. Valet till underhuset underkändes efter en kort tid av konstitutionsdomstolen på något oklara grunder, hänvisningen var huvudsakligen att valet inte skett enligt alla konstitutionens regler (vilka nu de egentligen var, i ett land utan konstitution).
Val till president genomfördes och efter en andra valomgång, där det muslimska Brödraskapets kandidat Muhammad Morsi ställdes mot militärens Sqafic, kunde Muhammad Morsi tillträda posten som Egyptens president.
President Morsi har därefter med visst legalt stöd av parlamentets överhus styrt Egypten, och organiserat utarbetandet av ännu en ny konstitution för Egypten. Det nya konstitutionsförslaget utarbetades under omfattande protester från kvinnorättsorganisationer och vänsterorienterade liksom liberala politiska grupperingar och partier. Ett förslag till ny konstitution, som enligt oppositionen innehåller ett flertal regleringar i strid med de mänskliga rättigheterna och utan tillräckligt skydd för olika minoriteter, förelades folket för beslut i en folkomröstning som genomfördes i december 2012. Folkomröstningen slutade i ett JA till konstitutionen, men valdeltagandet var mycket lågt, långt under 50 procent.
Nu stundar val till parlamentets underhus.
Jag ska i ett antal följande blogginlägg försöka beskriva de fyra dimensioner jag hänvisar till.