Vintern och våren 2011 har etsat sig fast i våra minnen som den arabiska våren. Miljontals vanliga i huvudsak muslimer och kristna araber trotsade sin befogade rädsla för diktaturernas säkerhetstjänster, polis, och militär. De krävde frihet, värdighet, mat och rent vatten. De krävde demokrati. Demokratiprocessen är igång, även om den tar tid. En nödvändig del av den arabiska våren har dock ännu inte brutit ut. De Europeiska och Västvärldens makthavares omvärdering av sin tidigare politik har inte kommit igång.
Vägen till demokrati har anträtts i flera arabiska länder. I Egypten tog militären makten efter störtandet av Mubarak. De har trätt tillbaka från den exekutiva makten och Muhammad Mursi, brödraskapets kandidat, har valts till president i allmänna val. Kritiken mot den nya konstitutionen, som under kort tid efter färdigställande ställdes för beslut av en folkomröstning, där endast en tredjedel av väljarna deltog, har varit och är fortfarande omfattande. Det handlar om brister när det gäller mänskliga rättigheter, bland annat kvinnors rätt och fackliga rättigheter. Det finns ett antal kvarvarande och olösta konflikter mellan eliten från gamla regimen, brödraskapet och de många människor och partier som – likt Egyptens socialdemokrater ESDP – varken stödjer brödraskapet eller Mubaraks forna elit. I det spända läge som nu råder inleds en valrörelse, då till slut ett folkvalt lagstiftande parlament ska tillsättas.
Tahrirtorget
Det är fortfarande mycket kvar av insatser och modigt ledarskap från såväl regimen som oppositionen innan demokratin är befäst. Det kommer att ta tid, men är nödvändigt. Demokratin måste ha legitimitet hos det egyptiska folket.
Men det räcker inte. En stabil demokrati måste också skyddas av legitimitet från omvärlden. Europa är arabvärldens grannar. Tidigare stöttade många i Europa diktaturerna för att de antogs vara ett skydd mot islamism. På detta vis blev Väst del i den struktur som demonstranterna på Tahrir-torget i Kairo protesterade emot. Idag är denna historia kanske glömd, i alla fall är det många i Europa som vill förtränga den. Europa bereder sig nu på att stötta demokratin i arabvärlden lika ytligt obekymrat som man tidigare stöttade diktaturen.
Egyptens demokrati knakar i fogarna. Konflikten i Syrien är långt från en lösning. Landet slits isär av omvärldens vilja att ha inflytande över hur konflikten förlöper. Kriget är ett vapen i Rysslands, Irans, USAs, Turkiets, Saudiarabiens med fleras geopolitik. Offren är de civila i Syrien. I Tunisien pågår ett ansträngt regeringssamarbete mellan sekulära och religiösa partier. Palestina är fortfarande under ockupation, och landet splittras i en olustig dragkamp mellan Hamas och Fatah. Och i länder som Bahrain, Förenade Arabemiraten, Saudiarabien, Jemen, kämpar den demokratiska oppositionen för frihet, men under hård kontroll av diktaturernas polis och säkerhetstjänster.
De som gick ut på Tahrir-torget för att demonstrera den 25 januari 2011 visste mycket väl att de inte bara demonstrerade mot Hosni Mubarak. En ensam person kan inte styra ett land. De protesterade också mot de privilegier som diktaturen givit den elit som lojalt styrde. Men dessutom vet den vanlige medborgaren i Syrien, Egypten, Palestina och Saudiarabien att deras förtryckares system inte skulle överleva många dagar utan stöd från det västerland som köper den arabiska oljan och säljer vapen till diktaturerna. Och därmed riktas blicken mot oss som läser denna text skriven på ett västerländskt språk.
Den arabiska våren har ännu inte brutit ut i Europa. De gamla europeiska formerna för samarbete mellan USA, EU och Egypten fortlever alltjämt. Sveriges vapen användes av Saudiarabien för att slå ned demonstrationer för demokrati i Bahrain. Ett litet steg som kan tas av politiker, religiösa ledare, fackföreningsledare och ledare inom civila samhället i Europa och Väst är att se till att inte bidra till polariseringen av politiken i den arabiska vårens länder. Istället bör Europa rikta en kritisk blick inte bara mot de uppenbara förtryckarna: islamister och de forna diktaturernas eliter, utan också mot de handelsavtal, politiska överenskommelser, leveranser av militär materiel, m.m. som vi byggt upp.
För att de som demonstrerar på Tahrir-torget just nu, två år efter den arabiska vårens inledning, skall ta oss i Europa på allvar, har vi en hemläxa att göra.
Publicerad i Aktuellt i Politiken den 18 februari 2012