Vinstfrågan underordnad idén

Av Lars G Linder

Debatten om vinster eller inte i välfärden böljar fram och tillbaka. Antingen är man mot eller för vinster för välfärdsföretagen. Så formuleras frågan. Och den som är för vill ge valfrihet eller stödja kapitalägarnas vinstbegär, den som är emot vill slå vakt om kvaliteten eller förhindra valfriheten. Hela debatten blir naiv och skjuter bredvid målet.

Ibland funderar jag på om inte såväl förespråkare för vinstfrihet som för vinstuttag gaddar ihop sig i en ohelig allians. Riskkapitalistälskare och offentliga-sektorn-kramare mot förändring, typ. Det är enkelt att ha en tryggt väldefinierad motståndare i debatten. För debattörerna skapar det möjligheter till evig debatt. Samtidigt händer två saker; vinstuttagen från de skattefinansierade men privatägda bolagen fortsätter att vara mer än dubbelt så stora som från ”normala” privata företag (det finns exempel på privata välfärdsföretag som tar ut uppemot 25% i vinst till ägarna…), samtidigt fortsätter kvalitetsarbetet i hela välfärdssektorn att gå på kryckor. Ska man vara riktigt drastisk har debatten lyckats förena de sämsta sidorna av privatkapitalism med de sämsta sidorna av stelbent byråkrati.

Det finns en annan väg. Men den vägen verkar få vilja se och fundera över. Nämligen att bejaka människors vilja att själva ta ansvar för och välja hur den välfärd de vill omfattas av utförs och utformas, utan att skattepengar rinner ut ur välfärden och ner i ägarnas fickor. Det handlar om att ge utrymme åt den tredje sektorn.

Så här skrev vi från förbundsstyrelsen i ett uttalande gjort i november 2011:

”Låt mångfalden inom välfärdsområdet blomma, men håll giriga kapitalister borta från den arenan. Var sak har sin plats. Vinstmaximerande företag ska vi inte ha i äldreomsorgen. Där behövs långsiktighet och trygghet och det finns ingen risk som motiverar en inblandning från riskkapital.

Innan äldreomsorgen öppnades för andra än kommunerna, fanns mycket synpunkter på och åsikter om att verksamheterna inte utvecklades och inte såg den enskilde individen.

Vår uppgift måste vara att bygga en bättre framtid, och lära av den historia vi har.

Vi behöver olika inriktning och utförare inom äldreomsorgen. Också som äldre ska man kunna bestämma hur ens vardag ska se ut. Vi vill skapa möjligheter för företag som inte får ge vinst till sina ägare, utan är helt inriktade på den uppgift de satts att sköta att på konkurrenskraftiga villkor bli en självklar del av svensk välfärd. Det brukar kallas ”non-profit”.

Ska vi lyckas på denna väg måste det till en aktiv politik. De som driver non-profitföretag har nämligen inte, till skillnad från riskkapitalister, de stora möjligheterna att lägga upp de pengar som behövs för att snabbt konsolidera ett företag. De är drivna av sin idé, inte plånboken. De har heller inte den omfattande support och strukturtrygghet som den offentliga sektorn bär med sig. Ska vi lyckas få fler idéburna företag i välfärden måste förutsättningarna för dem bli rimliga. Ett riskkapitalbolag, som exempelvis Attendo care, kan ”köpa” sig marknadsandelar genom att lämna typ skambud när upphandling görs. De har råd med att köpa sig marknad eftersom de har pengar. Så kan inte ett äldreomsorgskooperativ, skapat av en grupp pensionärer som vill trygga sin egen ålderdom gemensamt, göra. Heller inte ett skolkooperativ startat av några föräldrar som vill ha en särskild pedagogisk inriktning för sina barns skolgång.

Ska vi lyckas få fler non-profitföretag som välfärdsutförare, måste de sluta missgynnas, helt enkelt. Socialdemokraterna diskuterar och funderar i frågan – alliansregeringen har i realiteten redan tagit ställning för kapitalägarvägen (även om de uttalar sig förskräckt om effekterna av en sådan politik från och till). Stefan Lövén och Carin Jämtin försökte öka tydligheten för en tid sedan genom att säga att kommunerna borde få möjlighet att välja en upphandlingsväg där man endast vill ha non-profitföretag som anbudsgivare. En klok och rimligt demokratisk väg.

Sådana upphandlingsregler bör inte bara kunna reglera frågan om vinstuttag, utan också ges bättre förutsättningar att ställa kvalitetskrav på mjuka värden i välfärden. Omvårdnad, utbildning och omsorg är nästan uteslutande mätbar i mjuka värden, sjukvård – om den ska ha en mänsklig utgångspunkt – likaså. Respekt för människan, värnandet av mänskliga rättigheter, demokrati och personlig integritet behöver bli en mer självklar del i upphandlingskraven.

Vi behöver mindre enfald, utan istället mer mångfald i välfärden. Det lyckas  bäst om man befriar människan. Lås inte in henne i kapitalägarnas klor, men tvinga heller inte in henne i den hårda famnen hos stelbent stordrift i offentlig regi. Non-profitföretag handlar om mänskliga värden. Det befriar.

Det är dags nu.

Dags för rättvisa!

 

Jag vill gärna tipsa om en alldeles nyutkommen bok inom området; Välfärden är för viktig för att skötas bara av staten och kapitalet

Läs också en intressant debattartikel, utgående från samma bok, på SvD.

 

Tyckte du detta var bra? Dela det:

Tags: , , , , , ,