Den som inget vill får inget gjort

Av Lars G Linder

Anna-Karin Hatt, centerpartistisk energiminister i Sveriges regering, vill inte acceptera det Danska förslaget att EU-länderna ska förbinda sig att minska energianvändningen med i sammanhanget trots allt rätt blygsamma 1,5 procent per år. Det skulle allvarligt drabba svensk industri, är hennes analys.

Visst ska vi ha en energipolitik som ser till att energitillförseln till industrin är säker, rimligt billig och tillräcklig. Industrins konkurrenskraft ska inte försämras på grund av en osmidigt utformad politik. Det är angeläget.

Frågan är dock vad som är en i detta sammanhang smidigt utformad politik för att försvara konkurrenskraften. Vi vet att energieffektivisering kommer att vara en förutsättning för alla industriländer. Det är det redan. Förädlingsvärdet i svensk industriproduktion har ökat med omkring 200 procent sedan 1970-talet (omkring 150 TWh). Under samma period har energianvändningen varit i stort sett oförändrad. Industrins fortsatta konkurrenskraft bygger på en allt energieffektivare produktion.

Politiken bör därför – för att försvara industrins långsiktiga konkurrenskraft – inriktas på ett fortsatt effektivt och snarast intensifierat energieffektiviseringsarbete. Lämnar man det endast åt marknaden, är risken uppenbar att kvartalsresultaten i bolagen bedöms viktigare än ett långsiktigt arbete för fortsatt konkurrenskraft.

Dessutom finns det omfattande effektiviseringspotential inom andra samhällsområden, som bör medverka till att Sverige kan åta sig en energianvändningsminskning på 1,5 procent per år. Jag hävdar att det är angeläget för att försvara och utveckla både välfärd och industrins konkurrenskraft.

Den mest uppenbara som kan stå för en betydande del av effektiviseringsinsatser och därmed minskad energianvändning är bostadssektorn. Den har visar en brant minskning av energianvändningen, och de nyproducerade bostäderna använder betydligt mindre än befintlig bebyggelse. Med en systematisk politik för fortsatt energieffektivisering i bostadssektorn kan fortsatt minskningen vara påtaglig. Se bara kurvan härintill, som jag hämtat från Energimyndighetens Långtidsprognos 2010 (ER 2011:03).

En annan sektor som också måste stå för en rejäl effektivisering är transportsektorn. Där har ju utvecklingen gått mot allt bränslesnålare motorer (allt annat lika). Problemet i personbilsflottan har ju historiskt varit att vi alltid tagit ut effektiviseringen i ökad effekt. En bil har typ alltid dragit ca en liter bensin, oaktat det var en SAAB 96 från 1960-talet, eller en hipp SAAB-turbo från 2000-talet. Här har det redan hänt en del, och numera tar vi faktiskt ut en del av energieffektiviseringen i minskad bränsleanvändning, vilket rimligen är en både klok och självklar väg för framtiden. Också här behövs en tydlig och konsekvent politik.

Jag tycker det är tråkigt att vi har en energiminister som inget vill och inget tror. För vill man inget, så blir inget gjort heller.

Industrin behöver för att behålla sin konkurrenskraft fortsätta sitt energieffektiviseringsarbete. Därför bör staten bibehålla och vidareutveckla de program som finns för energieffektiviseringsarbetet där.

Bostadssektorn kan tjäna stora pengar på en fortsatt effektivisering. Det är därför  samhällsekonomiskt nödvändigt att samhället utformar åtgärder som stimulerar och stödjer sådana insatser, liksom fortsatta insatser för att öka kraven på energieffektivitet i nyproduktionen.

Transportsektorn behöver samhällsinsatser för att öka arbetet med energieffektivisering. Här tror jag det är angeläget att få till stånd internationella överenskommelser som styr bilproduktionen globalt eller åtminstone inom EU. Samtidigt är det viktigt för den kvarvarande svenska bilindustrins skull att Sverige också nationellt har åtgärder som stimulerar lägre bränsleförbrukning.

Visst kan vi, om vi vill. Men energiministern verkar inte vilja något särskilt, utan vill hellre att vi ska fortsätta utan nya åtgärder. Det är oklokt, minst sagt.

För det första leder det till sämre konkurrenskraft för svensk industriproduktion. Men dessutom innebär det att Sverige fortsätter att bidra till onödigt höga koldioxidutsläpp och allt större klimatproblem. Redan nu verkar det vara för sent för världen att förhindra en temperaturhöjning på ytterligare två grader till följd av mänsklig miljöförstöring.

Då behövs en minister och en regering som vill något. Också inom energipolitiken är det dags nu.

Dags för rättvisa!

Uppdatering: Jag noterar att Miljöpartiet nu i stort sett följer min linje i frågan. Klokt av dem! Vi måste värna konkurrenskraften i svenskt näringsliv!

 

 

Tyckte du detta var bra? Dela det:

Tags: , , , , , , , ,