Men framtiden då?

Av Lars G Linder

Sverige har indelats i fyra distributionsområden för el. Det beror på att Sverige annars riskerat skadestånd från EU för att vi inte har lika villkor för alla EU-medborgare.

På P1-morgon pågår just nu en konstig debatt mellan Börje Vestlund (S) och Eva Flyborg (FP). Debatten handlar mest om vems fel det är att överföringskapaciteten mellan Sveriges olika delar inte byggts ut tidigare. (Jag vill direkt säga att det jag egentligen vill skriva om inte handlar särskilt om varken Börje eller Eva.)

Jag förstår kritiken när det gäller stamnätets olika delar. Det borde byggts ut för många, många år sedan. Orsaken till att så inte skett är sannolikt påtryckningar från energiproduktionsindustrin, för att tillförsäkra sannolikt framförallt kärnkraftssektorn att ha en efterfrågan på sin el i de delar av Sverige där den produceras.

Sakmässigt borde alltså överföringskapaciteten byggts ut för länge sedan. Jag försökte få klarhet i den frågan i mitten av 1990-talet, när jag var ledamot i den energikommission som hade till uppgift att se över energiförsörjningen. Då var det knappast en huvudfråga. Och uppenbarligen, trots information om att utbyggnaden var på gång, har inte särskilt mycket hänt sedan dess. Vi har byggt snabbjärnvägar och motorvägar för att underlätta kommunikation och distribution av varor, men inte i särskilt stor utsträckning underlättat distributionen av el mellan delar av landet.

Man kan i och för sig fråga sig varför det nu ska vara ett oöverstigligt problem att låta marknaden lösa åtminstone en del av försörjningsfrågan på el för södra Sverige (och i viss mån också Danmark). Högre priser på el ger större förutsättningar för nyinvesteringar. Med dagens politik kan man hoppas att det mesta av sådan nyproduktion kommer att ske i förnybara energiproduktionsslag. Vilket ju i så fall vore helt ok och långsiktigt hållbart.

Men det är egentligen inte min poäng idag. Utan själva debatten.

För att göra det mer begripligt blir det en kortare avvikelse från ämnet. I lördags var jag på konsert där Stefan Säfstens konstmusiktolkning av Dag Hammarskjölds texter framfördes. Jag greps, som vanligt, av Hammarskjölds texter. Framförallt en brinner i mitt sinne:

”Ändlöst pavannens rörelseschema upprepas. Ord utan budskap glanslösa bollas mellan oss. Glömda intrigers spindelnät snärjer händerna. Kvävt i sin narrmask vittrar mitt sinne, uttorkat.”

Fel har begåtts när det gäller överföringskapaciteten för el i Sverige. Om det verkar debattörerna ense. Men debatten handlar inte om hur och varför problemet ska lösas. Nån riktning i politiken presenteras inte. Bara kritik mot motståndaren.

Vinnaren är den som får in sista punchlinen. Men Malmöbornas kaffe får fortsätta kokas i som det verkar onödigt dyr el. Det är ingen huvudpunkt i debatten.

För det första tycker jag man kan ifrågasätta om det är ett så gigantiskt stort problem som det framställs som. Det behövs mer elproduktion i södra Sverige. Med bättre priser lär utbyggnaden ta fart.

För det andra vore det bättre om debatten handlade om hur mer överföringskapacitet ska byggas ut. På lite sikt är det helt nödvändigt för att få ett elsystem som stärker hela landet.

Men framförallt borde vi få politiska rörelser som drömmer om en annan och bättre verklighet. Politiska rörelser som ser samhället som det ser ut idag, värderar det utifrån sina värderingar och föreslår vägar för att ta utvecklingen framåt.

För mig handlar det om mer rättvisa, mer rättfärdighet och acceptans av individer. Det skapas genom vilja till utveckling och förändring. Men knappast genom gnabbande av hur fel motståndaren har.

Det är dags nu.

Dags för rättvisa!

Läs mer på Ekot, Aftonbladet, Expressen.

Tyckte du detta var bra? Dela det:

Tags: , , , , , ,