Rättvisa, solidaritet, utveckling, trygghet

Av Lars G Linder

Detta inlägg har tidigare publicerats i ”I rörelse”.

Politik handlar om värderingar och idéer, om människovärde och förhållningssätt till naturen, idéer om hur samhället ska se ut och fungera. Och alla partier har inte samma idéer och värderingar.

Den demokratiska socialismen – alltså den ideologiska grund socialdemokratin står på – handlar om att skapa frihet åt alla människor. Frihet att utvecklas som människor genom en rättvis fördelning av materiella tillgångar. Och för att lyckas måste kampen vinnas i hela världen. Alla människor har samma drömmar om andlig frihet. Alla människor har samma drömmar om att äta sig mätta, ha en god bostad och en mening med sitt liv som innebär att man är behövd av andra och behöver andras stöd. Ett ömsesidigt beroende på likvärdiga villkor är grunden för frihet om den ska vara för alla.

Flower3Socialdemokratin behöver återta den ideologiska diskussionen, den idémässiga tankeverksamheten och därmed bättre förstå framtidens utmaningar. Med en levande idédebatt och en aktuell analys av samhället får vi bättre möjligheter att faktiskt hantera det som behöver reformeras. Men vi måste början från början.

Det är spännande att läsa de ”Allmänna grundsatserna” i Socialdemokraternas första partiprogram, som antogs 1897:

”Socialdemokratin skiljer sig från andra politiska partier därigenom, att den vill helt omdana det borgerliga samhällets ekonomiska organisation och genomföra arbetareklassens sociala frigörelse, till betryggande och utveckling af den andliga och materiella kulturen. Hufvudorsaken till de lyten, som vidhäfta våra dagars civilisation, är nämligen det privatkapitalistiska produktionssättet, som upplöst de gamla småborgerliga samhällsförhållandena, samlat förmögenheten i ett mindretals händer och delat samhället i arbetare och kapitalister, med mellanliggande lager af dels försvinnande äldre samhällsklasser – småbönder, handtverkare och småhandlande – dels uppkommande nya.

Den privata eganderätten till produktionsmedlet var i förra tider en naturlig betingelse för produktion, i det den tillförsäkrade producenten hans produkt. Men i samma mån stordriften undantränger handtverket, arbetsmaskinen verktyget, världshandeln och massproduktionen nedbryta alla marknadsgränser, i samma mån blifva de verkliga producenterna förvandlade i en klass af lönarbetare, som i sig upptager den gamla medelklassens nedsjunkande rester och har till sitt sociala kännemärke egendomslöshet med däraf följande beroende och förtryck.

Arbetsprocessens utomordentliga tekniska utveckling, den oerhört stegrade produktiviteten hos det mänskliga arbetet, det ständigt pågående öppnandet af nya produktionsfält, allt detta, hvarigenom nationalförmögenheten mångdubblats, medför blott å ena sidan ett onaturligt hopande af rikedomar, å andra sidan en kolossal tillväxt af arbetareklassen.

Men samtidigt tvinga dessa förhållanden och denna ödesdigra tendens i samhällets utveckling arbetarne till en motverkande rörelse. De organisera sig som klass för att af arbetsprodukten tilltvinga sig så stor del som möjligt i arbetslön. Sålunda uppstå fackföreningarna och den alltjämt fortgående, allt väldigare former antagande kampen på den nationella och internationella arbetsmarknaden mellan arbetare och arbetsköpare, en kamp, som aldrig skall upphöra, förrän arbetareklassen upphört att vara en klass af lönarbetare.

Detta åter kan endast ske genom upphäfvandet af det privatkapitalistiska monopolet på produktionsmedlen och dessas förvandling till gemensam, hela samhället tillhörande egendom, samt den planlösa varuproduktionens ersättande med en socialistisk, samhällets verkliga behof motsvarande produktion.

Socialdemokratin vill därför genomföra äfven arbetareklassens politiska organisation, sätta sig i besittning af den offentliga makten och efter hand förvandla till samhällig egendom alla produktionsmedlen – transportmedlen, skogarna, grufvorna, bruken, maskinerna, fabrikerna, jorden.

Arbetareklassens intressen äro de samma i alla land med kapitalistiskt produktionssätt. Med utvecklingen af världshandeln och produktionen för världsmarknaden blifver arbetarnes ställning i hvarje land beroende af deras ställning i öfriga land. Arbetareklassens frigörelse är därför ett verk, hvari alla kulturfolk måste deltaga. Med erkännande häraf förklarar sig Sverges socialdemokratiska parti vara ett med socialdemokratin i andra länder.”

Det är många trådar som tittar fram också i dagens och framtidens samhälle när man funderar kring de utgångspunkter 1897 års programmakare formulerat.

För det första kopplingen mellan det andliga och det materiella. Här har vi dessvärre under lång tid valt att undertrycka det andliga för att istället understryka det materiella. Sannolikt har det på många sätt varit en riktig prioritering. Utan bröd och rättvisa föds inte en andlig utveckling. Men samtidigt får vi aldrig glömma den grundläggande orsaken till kampen för materiell rättvisa – den andliga utvecklingen. Hur ska en utveckling av vår grund i detta avseende formuleras? Hur knyter vi människors andliga behov till fortsatt samhällsutveckling? Hur förstår vi människans inre utveckling i förhållande till samhällets utveckling?

För det andra analysen kring den tekniska utvecklingens effekter. Vi lever nu i en tid där ”jobless growth” är en realitet. Socialdemokratin har under 1900-talet – ja kanske partiets hela levnad – definierat människors rätt och skyldighet till delaktighet i samhällsbygget som rätt till ett lönearbete och skyldighet att dra sitt strå till stacken. Den tekniska utvecklingen skapar nya rikedomar som genom ägandet av produktionsmedlen blir ojämlikt fördelade. Så var det då, och så är det nu.

Då var det en kolossalt växande arbetarklass som ställdes utanför frukterna av tillväxten, genom den orättfärdiga fördelning av produktionens frukter mellan arbete och kapital som kapitalismen skapar. Vem är det idag? Är det ”arbetarklassen”? Med samma utgångspunkt som 1897 – nämligen frågan om rättvis fördelning av produktionens frukter kanske det istället är de som ställs utanför arbetarklassen – de som ställs utanför möjligheten till lönearbete – som är ”kolossalt växande” (för att något låna språkbruket från 1897 års program)?

Begreppet ”arbete” har kommit att bli liktydigt med ”lönearbete”, alltså en arbetsinsats som utförs i utbyte mot lön. I själva verket är ju den definitionen av ”arbete” nödvändig för att formulera de ideologiska utgångspunkter som alla ideologier, inte bara den demokratiska socialismen, bygger på. I grunden handlar det om förutsättningen att materiella resurser är knappa, måste tillverkas och därefter fördelas. Men är det längre en korrekt utgångspunkt? Med den mekaniska och digitala utvecklingen, kombinerat med utvecklad kunskap om resurseffektivitet, kommer i realiteten inte knapphet på materiella resurser att vara ett problem. Istället är problemet hur de materiella resurser som faktiskt finns producerade ska fördelas? (Jag påstår att vi i Sverige, men därmed inte alls över hela världen, nått till den punkten) Då kan inte längre ”arbetet” som växlingsmetod längre vara den grund varpå ideologierna vilar. Ska ”arbete” istället handla om vars och ens rätt att delta i skapandet av samhället?

För det tredje den självklart internationalistiska utgångspunkten. Hur jordens länder än styrs bör man nog kunna säga att all mänsklig ekonomisk verksamhet runt vårt jordklot sker med utgångspunkt från ett ”kapitalistiskt produktionssätt”. Samhällsutveckling kan aldrig vara en fråga för några – det är en fråga för alla. Inte bara i ett land, utan för alla människor på jorden. Hur tar vi tillvara denna självklara internationalism i den fortsatta utvecklingen av Sverige? Förstår vi i tillräcklig omfattning riskerna med den ofantliga orättvisan mellan människor och länder? Hur kan rättvisa mellan folk och länder bli en hävstång till utveckling?

För det fjärde idén om hur samhället ska styras. Att demokrati är den enda – inte bara den bästa – formen för att styra ett samhälle. Man kan väl inte säga att de ”Allmänna utgångspunkterna” i 1897 års program var särskilt tydliga när det gäller samhällsstyrningen. Men å andra sidan räcker ju formuleringen i den första av punktsatserna långt: ”Allmän, lika och direkt rösträtt vid politiska och kommunala val för alla till myndig ålder hunna medborgare, utan någon af könsskillnaden betingad olikhet.”

På en punkt är jag trygg och lugn. Och det handlar om vem som kan och ska ansvara för samhällsbygget enligt den demokratiska socialismen. Vi hittar en riktigt tydlig formulering första gången i 1975 års partiprogram (avsnittet om ”Demokratisk socialism”):

”Den demokratiska socialismen bygger ytterst på en tilltro till människornas vilja och förmåga att skapa ett samhälle präglat av gemenskap och mänsklig värdighet.”

Socialdemokratin måste nu på allvar ta sig an den grundläggande diskussion och analys av våra basala värderingar och utifrån dem också göra en aktuell och framtidsorienterad analys av reformbehoven.

Tyckte du detta var bra? Dela det:

Tags: ,