Dags för politiskt ansvar. Alternativet förskräcker!

Av Lars G Linder

Det är många som formulerar mycket om vad som nu behöver ske i Sverige. Regeringsbildningen är givetvis central, inte minst eftersom det parlamentariska läget är komplicerat.

Enkelt uttryckt så måste, tror jag, den övergripande politiska utgångspunkten vara att Sverige består av tre, eller rentav fyra ideologiska block.

  • Den rödgröna sidan, som bygger på idéerna om solidaritet, rättfärdighet och ekologisk balans. (S, MP ochV)
  • Den liberala sidan, som byggs på idéerna om individuell frihet och fri företagsamhet. (FP och C)
  • Den konservativa sidan, som byggs på idéerna om tradition och lika rätt men inte lika möjlighet. (M och KD)
  • Den bruna sidan, som byggs på idéerna om människors olika värde och kulturell retardation. (SD)

DSCN0284Jag tror däremot inte att väljarna i röstningsögonblicket riktigt funderade i dessa ideologiska termer. Valresultatet gav i ideologisk mening en viss men ändå framgång åt den rödgröna sidan, en tillbakagång för den liberala sidan, en massiv tillbakagång för den konservativa sidan och en obehagligt stor framgång för den bruna sidan. Men jag tror att många av dem som la sin röst på de bruna, snarast ville uttrycka en frustration över ett samhälle och ett välfärdssystem som uppvisar allt större brister och orättvisor utan att de litar till att någon av de tre andra sidorna på allvar kommer att ta itu med problemen.

Uppgiften bör därför nu vara för de tre sidor som i normal mening står för grundläggande demokratiska värden att skapa ett politiskt landskap som i grunden och på lång sikt kan ta itu med välfärds- och trygghetsproblemen i samhället.

Det framstår som rätt uppenbart att den sida som bör bära regeringsansvaret är den rödgröna, eftersom det är den sida som faktiskt inte backat av de demokratiska. Regeringsbildningen måste dock ske på ett sätt som skapar möjligheter att ta långsiktiga och nödvändiga beslut i Riksdagen.

En del rödgröna debattörer ondgör sig just nu över hur Stefan Löfven resonerar i regeringsbildningsfrågan. Men de bortser från att det inte räcker med att man själv tycker en sak. I en demokrati handlar det om att söka folkets stöd för sin uppfattning, och när valet genomförts har de valda partierna att hantera folkets val. Inte omdefiniera det.

(För att tydliggöra. Jag skulle naturligtvis helst sett en socialdemokratisk majoritetsregering som på egen hand kunde genomföra det socialdemokratiska valprogrammet. Men väljarna ville annorlunda. Det måste vi alla respektera.)

Uppgiften för Stefan Löfven är nu att bilda en regering som kan få en sammanhållen politik genom riksdagen. Då är, tror jag en koalitionsregering mellan S och MP den rimliga vägen.

Vänsterpartiets uppgift i den rödgröna sidan måste vara att hålla den progressiva fanan högt och att se till att de lösningar som presenteras för riksdagen inte leder till ökad orättfärdighet.

Den liberala sidans uppgift måste vara att se till att riksdagen ger regeringen möjligheter att leda landet framåt. Och självklart att se till att de lösningar som presenteras för riksdagen inte skapar ett samhälle där den individuella friheten sätts åt sidan. Och givetvis att vara en tydlig liberal opposition mot den rödgröna regeringen. Det är ett tungt och svårt ansvar, men viktigt. Annars faller alla resonemang om att ställa den bruna sidan utan inflytande platt.

Den konservativa sidans uppgift måste vara att formulera ett tydligt och klart oppositionsalternativ till Stefan Löfvens regering. Möjligen ett något enklare men likafullt viktigt uppdrag. Sverige behöver en välformulerad konservativ politisk linje.

Varför detta?

Jo, jag tänker att det massiva motstånd mot Sverigedemokraterna – 87 procent av väljarkåren – räknar med att övriga partier tar ett ordentligt ansvar för att skapa ett politiskt landskap och ett samhälle som inte ger grogrund för den orättfärdiga och rentav rasistiska politik som den bruna sidan står för. Jag tycker dessvärre alltför ofta att det politiska samtalet, och kanske framförallt det politiska käbblet, har alldeles för många paralleller till 1930-talets Tyskland

Det ställer krav på alla inblandade demokratiska krafter. Men alternativet förskräcker!

Tyckte du detta var bra? Dela det:

Tags: , , , , , , , , ,