Extremister föder varandra i Israel/Palestina

Av Lars G Linder

Blodbadet i Palestina/Israel måste upphöra. Det är ovärdigt varje nation att tillåta dess fortsättning. Bara de senaste dagarna har inemot 100 Palestinier – människor som du och jag, med familjer, vänner, makar, hustrur, mammor, pappor, söner, döttrar – dödats av bombningarna. Israel hävdar att det är ”vedergällningsaktioner” (hämnd på rakare språk) för de raketbeskjutningar som Palestinska extremister genomfört. Ytterst få, om någon, har dödats av de Palestinska raketerna.

De Palestinska raketbeskjutningarna är ett brott mot folkrätten, och måste omedelbart upphöra.

I mer än 40 år har Israel ockuperat Palestina. Sedan några år har de ”dragit sig tillbaka” från Gaza, och har sedan dess istället belägrat den Palestinska enklaven. I båda fallen är det uppenbara brott mot internationell rätt. Israeliska bosättningar på ockuperad mark, och för den delen i snäv folkrättslig mening också de Israeliska samhällen som byggts på de landområden som Israel sedan mer än 40 år annekterat från Palestina, efter krigen, är också brott mot folkrätten. På många ställen i det ockuperade Palestina driver Israeler företag där vinsterna helt går till Israeliska intressen.

För det första får inte en ockupation pågå mer än 40 år. För det andra får inte ockupationsmakten bygga bostäder eller fabriker för sin befolkning på ockuperad mark. För det tredje har en ockupationsmakt inte rätt att stjäla naturresurser och använda dem för egen produktion på ockuperad mark.

Den Israeliska aggressionen får energi och näring av de extrema rörelser som finns i Israel. De representerar knappast mer än en bråkdel av den Israeliska befolkningen, men genom halsstarrighet och högljuddhet tvingar de den Israeliska regeringen till fullständigt oproportionerliga ”svarsaktioner”.

De Palestinska raketerna kommer från små extremistiska grupper, utan närmare koppling till och framförallt helt utan att ta order från den Palestinska statsledningen.

Tre grabbar vid stranden i Gaza City, december 2009

Palestina har sedan valet 2006 varit splittrat mellan Fatah och Hamas. Hamas vann valet, men varken Fatah eller världssamfundet erkände resultatet. Istället ledde det till att Hamas tog makten över Gaza, medan Fatah trots valresultatet behöll makten över det Palestinska Västbanken. Sedan bara några veckor sedan har dock Fatah och Hamas kommit överens om en samlingsregering, som just börjat konststycket att ta ansvaret för hela Palestina.

Ett starkare Palestina inriktat på fredsförhandlingar med Israel hotar framförallt två krafter. Dels de extrema Israelerna, dels de extrema Palestinierna. Ingen av dessa grupper har särskilt starkt stöd bland befolkningen, men genom sin vapenmakt och hot mot den Israeliska statsledningen har de möjlighet att göra sin röst hörd. Och att se till så att konflikten förstärks. För bägge sidor är helt beroende av fortsatt konflikt.

Utan konflikt kommer nämligen hela maktbasen för extremisterna att raseras. Utan en fiende att hota med, kommer deras makthavare att förlora sin makt.

Det är, kan tyckas paradoxalt, men båda sidors extremistledare behöver konflikten för att behålla sina taburetter.

Palestina är i stort sett en kraftlös nation, i alla fall i jämförelse med Israel. Mer än 40 års ockupation tär på vilken försvars/krigsmakt som helst. (Glöm dock aldrig att ett land under ockupation självklart har både rätt enligt internationell rätt och skyldighet gentemot sin befolkning att försvara sig och göra motstånd). Israel har däremot, inte minst genom omfattande internationellt stöd, kunnat bygga en stark försvars/krigsmakt (IDF). Konflikten är övertydligt assymetrisk. Israel är den klart starkare parten.

Därigenom har Israel det större ansvaret för att konflikten får ett slut. De Palestinska raketerna har IDF uppenbart mycket goda system för att förinta, så att endast ytterst få når sitt mål och ännu färre överhuvudtaget orsakar skada. De Israeliska bomberna träffar dock väl, och orsakar stor skada inte minst bland civila.

En utopisk idé (dessvärre) vore därför om Israel, som den starkare parten, helt enkelt avstod från hämnd. Därigenom faller de Palestinska extremisternas argument om en avskyvärd fiende. Och genom ett effektivt hanterande av inkommande (förvisso folkrättsstridiga!) qassamraketer kan de för Israelerna visa att de har full kontroll över en liten grupp extremister, snarare än en mäktig fiende emot sig.

Det som skulle inträffa är att i stort sett alla de människor av kött och blod som nu dödas fick möjligheter att fortsätta leva sina liv. Och dessutom att extremistledarnas makt snabbt skulle urholkas.

Genom hämnd ger man näring åt extremism. Och inte minst extremistledares makt. Varken den Palestinska eller Israeliska regeringen är i denna mening extremister. Risken är väl bara för deras del att också deras makt helt kommer sig av den pågående konflikten. Och att de därför väljer att ge näring åt extremisterna, för att själva kunna sitta kvar på sina taburetter.

Ska vägen mot fred på allvar kunna beträdas, måste båda sidor medvetet avstå från att ge näring åt sin sidas extremister. De föder varandra i symbios genom att fortsätta våldsspiralen.

***

Många andra har också skrivit om den aktuella situationen. Inte minst kloke Ulf Bjereld, men också Göran Rosenberg har en intressant analys av Israel i Expressen, och USAbloggen resonerar också intressant.

Tyckte du detta var bra? Dela det:

Tags: , , ,